Den israeliska propagandan gör hela tiden gällande att man har axlat den otacksamma uppgiften att bekämpa terrorismen, men har själva stolta traditioner i branschen.
Israel och dess apologeter hävdar ständigt att:
- araberna började
- de själva bara försvarar sig mot terrorism.
Det är naturligtvis magstarkt från en krigsmakt som låter plantera sprängladdningar i tekniska apparater som dödar fler än femtio och skadar flera tusen, men det är inte minst en projektion, eftersom just terrorism faktiskt lade grunden för staten Israel, vilket är värt att erinra om i dagens läge.
Under det brittiska Palestinamandatet 1920-1948 gavs sionisterna möjlighet att på allvar förverkliga koloniseringen av Palestina, vilket britterna lovat dem i och med Balfourdeklarationen 1917. Under mandatets knappa tre decennier åttafaldigades dess judiska befolkning. Unga sionister, huvudsakligen från Östeuropa, vällde in, vilket givetvis mötte motstånd från den muslimska och kristna lokalbefolkningen.
I de konflikter detta oundvikligen ledde till var just systematisk, organiserad terror den metod judarna valde för att uppnå sitt mål, vilket redan från början var att ta över hela landet och fördriva dem som bott där sedan urminnes tider.
Det gjordes inte minst genom terror mot civila, till exempel bomber på grönsaksmarknader och hållplatser, bussar och tåg. Mest känd är kanske massakern i Deir Yassin den 9 april 1948 där enligt en samtida FN-rapport runt 250 män, kvinnor och barn mördades. Det var ingen förlupen bomb som utplånade den och många andra byar; det var slakt, på ett sätt som påminner besvärande mycket om hur Israel och dess vänner skildrat Hamas illdåd den 7 oktober förra året (fast de senare har ingen utomstående fått undersöka).
Detta massmord ägde alltså rum bara en månad före utropandet av staten Israel. Samtliga stora judiska miliser deltog på olika sätt, också Haganah, som snart skulle bli stommen för den nya israeliska militärmakten, IDF. Det var dock dess mer fanatiska telningar Irgun och Lehi (”Stern-ligan”) som utförde själva hantverket denna gång.
Det var genom systematiska massakrer som den i Deir Yasin den etniska rensningen av 700 000 palestinier, Nakba, genomfördes. Sionisterna var aldrig nöjda med detta och det som nu pågår i Gaza är bara en länge efterlängtad fortsättning.
Inte bara araberna drabbades. Britterna hade möjliggjort grundläggandet av staten Israel och judarna tackade under mandatets senare år genom att rikta sin terror även mot dem.
De mest kända dåden i den vägen är kanske mordet på Lord Moyne, den högste brittiske ämbetsmannen i Mellanöstern, utanför dennes hem i Kairo den 6 november 1944 och sprängningen av King David Hotel i Jerusalem den 26 juli 1946 där 91 människor dödades.
Fast det var också många fler, mindre kända. Den 29 februari 1948 till exempel sprängde Lehi ett brittiskt militärtåg utanför Rehovot: 28 brittiska soldater dog och 35 skadades. Dagen därpå sprängde Irgun en brittisk officersklubb i Jerusalem: 20 döda och 30 skadade.
Det var inte bara i Mellanöstern de sionistiska terroristerna var i farten. Irgun sprängde den brittiska ambassaden i Rom den 31 oktober 1946. Den 16 april 1947 placerade de en väskbomb (som av misstag inte detonerade) på Colonial Office i London, den 4 augusti samma år sprängde de två väskbomber i källaren på Hotell Sacher i Wien där det brittiska arméhögkvarteret var inhyst.
Därtill skickade Lehi vid den här tiden brevbomber till flera brittiska myndigheter, inklusive utrikesminister Ernest Bevin, men även till Vita huset. Lehi utförde också mordet på det svenska FN-sändebudet Folke Bernadotte den 17 september 1948.
Det är bara några exempel; den makabra listan på sionistiska terrordåd under 40-talet är mycket lång.
Hursomhelst fick det stolta brittiska imperiet förödmjukat hala Union Jack och dra sig tillbaka med svansen mellan benen 1948. Dess uppdrag var slutfört för den gången.
Just terrorism lade grunden för den judiska staten, har präglat mentaliteten hos dess krigsmakt sedan dess och hyllas fortfarande i landet. Inte minst har detta format Benjamin Netanyahu själv. Hans företrädare som Likudledare och på premiärministerposten Menachem Begin och Yitzhak Shamir var ledare för Irgun respektive Lehi när dessa terrorgrupper härjade som värst. Pappa Netanyahu, Benzion, var generationskamrat med dem och framstående intellektuell i samma ideologiska läger.
Sedan kan Israel, dess medlöpare på framskjutna positioner och horder av nyttiga idioter i västvärlden hycklande tjuta om självförsvar mot terrorismen bäst de vill, men lögner blir inte sannare för att de upprepas oftare, högre och argare.
I det här fallet är det faktiskt så enkelt att den som sa’re han va’re.
Och har varit från början.
