Jean-Marie Le Pen föddes 20 juni 1928 i den lilla fiskekommunen La Trinité-sur-Mer på Bretagnes sydkust. Fadern var fiskare och modern sömmerska, han kom alltså från det som brukar kallas enkla förhållanden.
Fadern omkom när hans båt gick på en mina 1942, när Jean-Marie var 14 år. Han blev då ”pupille de la nation”: ett barn som erhöll ekonomiskt stöd från staten eftersom familjeförsörjaren stupat i kriget. Det möjliggjorde för honom att fullfölja sin skolgång upp till högre studier. I slutet av 40- och början av 50-talet studerade han juridik i Paris och blev efter sin examen ledare för juridikstudenterna. 1953 tog han initiativet till en volontärinsats i Nederländerna, som drabbats av svåra översvämningar, vilken stöddes av landets president, Vincent Auriol.
Han blev officer i Främlingslegionens fallskärmsregemente och skickades under 50-talet till krigen i Indokina och Algeriet, samt till Egypten under Suez-krisen.
Under studieåren hade han varit aktiv i olika högerradikala, nationalistiska sammanhang, utan att ha haft någon direkt parti-anknytning, men 1955 anslöt han sig till Pierre Poujades populistiska parti och blev året därpå Frankrikes yngste parlamentsledamot, vid 27 års ålder.
Under 60-talet var han aningen mindre politiskt aktiv, gifte sig och fick döttrarna Marie-Caroline (1960), Yann (1963) och Marine (1968). Den äldsta och den yngsta skulle komma att slå in på den politiska banan. Det gjorde inte mellansystern, Yann, men hon skulle i gengäld 1989 få dottern Marion, som 2012 skulle bli Frankrikes yngsta parlamentsledamot hittills. Le Pens döttrar (och dotterdotter) har dock aldrig lyckats hålla sams – åtminstone inte i politiska sammanhang – utan hamnat i luven på både patriarken och varandra i diverse interna partistrider och direkta splittringar sedan åtminstone slutet av 90-talet.
1972 grundades Front National, Nationella fronten, med Le Pen som ledare. Den huvudsakliga basen var det unga radikala Ordre Nouveau.
Även om 70-talet var segt för partiet med blygsamma opinionssiffror och en allvarlig partisplittring så var det inte händelselöst. Natten till den 2 november 1976 utsattes familjen Le Pen för ett bombattentat mot bostaden i Paris femtonde arrondissement. Flera personer i byggnaden skadades, men ingen riktigt allvarligt. Mirakulöst nog, eftersom de materiella skadorna var omfattande. Äldsta dottern Marie-Caroline blev dock döv på ena örat.
I början av 1977 dog Le Pens gode vän och partikamrat Hubert Lambert vid 42 års ålder. Han lämnade hela sin – mycket ansenliga – förmögenhet till Jean-Marie, som i ett slag blev ekonomiskt oberoende. Nu kunde han odelat ägna all tid och kraft åt sitt politiska kall.
Det är under 80-talet som det stora genombrottet kommer. Partiet växte i opinionsundersökningarna, men ignorerades av media så gott det gick. När Le Pen i januari 1984 för första gången bjöds in till ett debattprogram i TV gjorde han succé och intresset för partiet ökade explosionsartat. Det stod klart för det politiska etablissemanget och dess vakthundar i massmedia att man hade underskattat honom totalt och plötsligt fått att göra med någon man inte kunde hantera.
Det har spekulerats i om vänsterregeringen under Mitterrand lät lätta lite på den mediala bojkotten av partiet som ett strategiskt drag för att det skulle ta röster från den borgerliga oppositionen. Om så var fallet var det en kapital missräkning, när anden var ute ur flaskan gick Nationella fronten i minst lika hög utsträckning hem hos arbetarväljare; stödet för det tidigare starka franska kommunistpartiet halverades under 80-talet, i takt med att det mångdubblades för Nationella fronten.
Att plötsligt växa snabbt är emellertid inte oproblematiskt för ett litet parti. Många hoppar på framgångståget med olika idéer och agendor och de interna konflikter som skulle plåga partiet under 90-talet och leda till en nära nog förödande splittring 1999 grundlades i mångt och mycket redan under genombrottsåret ’84.
Runt millennieskiftet hade många räknat ut Jean-Marie Le Pen och Front National, men så hände det mycket otippade: Le Pen gick vidare till andra valomgången i presidentvalet 2002, före vänsterkandidaten, premiärministern Lionel Jospin. I den andra valomgången hade han givetvis ingen chans mot den sittande presidenten Jacques Chirac – något annat hade varit otänkbart – men det var likväl ett stort nederlag för systemet att nästan en femtedel av väljarna faktiskt röstade på en kandidat man gått in så hårt för att smutskasta så länge.
Något måste sägas om hur det ständigt upprepats i världens media, inte minst nu efter hans bortgång, att han i en intervju 1987 skulle ha sagt att Förintelsen var en ”bagatell”. Han sa aldrig det, det är en medveten förvanskning. Vad han faktiskt sa, vilket han förtydligade redan under intervjun, var att han ju inte kunde veta om just gaskamrar använts, men att sättet människor dog på väl måste vara en detalj i det stora hela. Det må vara provocerande för somliga, men faktiskt inte samma sak som att säga att ett industriellt folkmord på sex miljoner judar skulle ha varit en ”detalj”. Men världens media vill av någon anledning till varje pris klistra denna osanning på hans eftermäle.
Vissa säger att Le Pen aldrig åstadkom något, eftersom han aldrig blev president eller ens var med i en regering, men det var knappast hans drivkraft eller målsättning, i så fall hade han betett sig annorlunda under den politiska karriären. Med sin respektlösa attityd mot den arroganta makten, med genuint patos och kraftfull retorik gav han istället röst åt miljontals fransmän som farit illa av massinvandringen, människor som dittills tystats, kvävts av systemets lögner och propaganda. Det gjorde honom hatad av makten, vänstern och andra systemets kreatur. De hatade honom för att han var orädd, för att han inte respekterade de oskrivna reglerna för det offentliga samtalet, inte fann sig i den roll han tilldelats i den politiska teatern.
Från mitten av 90-talet började Nationella frontens europeiska broderpartier, det ena efter det andra, från italienska MSI till Sverigedemokraterna, förvandlas till falsk opposition; liberalkonservativa partier med nationell fernissa. Under Jean-Marie Le Pens tid var det aldrig någon risk för Nationella Frontens del, men hans kanske största misstag under sitt politiska liv var att han lät sin yngsta dotter, Marine, ta över ledningen för partiet 2011.
Likt en ytlig, bortskämd kvinna som fått ärva en större egendom vars historia, karaktär och atmosfär hon inte ser något värde i gjorde hon sig ivrigt av med den gamla trofasta tjänarstaben, rev ut interiören, målade om och skaffade nytt och själlöst. Namnet byttes till det snällare Rassemblement national (nationell samling) och partisymbolen, den kraftfulla trikolor-flamman (som man fått från MSI) ersattes med en menlös, stiliserad variant som ser ut som vilken företagslogga som helst. Det i sig är inga stora saker, men signifikativ för hennes strävan att distansera sig från partiets rötter och göra det mer ”respektabelt”, men för vem? Partiet byggdes av att just inte ta sådana hänsyn, det var dess styrka, det förfuskar hon och det är tragiskt.
Jean-Marie Le Pens politiska gärning sträckte sig över smått otroliga sju decennier, en tid som såg Frankrike och övriga Europa systematiskt förstöras. Han vigde sitt liv åt kampen mot det. 1984 tog han plats i Europa-parlamentet, där han skulle häckla det korrumperade EU-frälset under trettiofem år. Han sista ord i den församlingen, den 16 april 2019, var dock ödesmättade. Efter att ha beskrivit katastrofen som vi bara sett början av, med demografisk explosion i tredje världen i kombination med sjunkande födelsetal i våra länder, avslutade han:
"Inför dessa plågsamma utsikter visar den [unionen] sig maktlös – värre! – den paralyserar de nationella reaktionerna, som borde mobilisera folken som utgör den. Ledamöter, som har förblivit blinda, döva och stumma – eftervärlden kommer att förbanna er!"
Jean-Marie Le Pen, Le Menhir, bautastenen, som han kallades, hade en betydelse för den sanna oppositionen som kanske ingen annan. En stor man har gått ur tiden. Må han vila i frid.
