Det har knappast undgått någon att brottsligheten har eskalerat kraftigt på senare år, med snabbt expanderade knarkhandel och spektakulära skjutningar och sprängningar. Media säger som regel att det är ”gäng” eller ”nätverk” som ligger bakom. De beskriver gärna, inte sällan med romantiserande övertoner, en kriminalitet kopplad till en ungdomskultur sprungen ur förortens utanförskap. Det är visserligen inte helt felaktigt, men ger en väldigt ofullständig bild av den organiserade brottsligheten i dagens Sverige.
Klanerna: den systemhotande brottsligheten är skriven av före detta säkerhetspolisen Jan Persson och Johannes Wahlström, prisbelönt journalist. Boken utkom förra året och finns nu tillgänglig i pocket. Den utgörs av en serie fallstudier som visar att dagens grova brottslighet inte bara utförs av rappande desperados från ”orten”, utan att den är välorganiserad, djupt rotad i de parallellsamhällen som skapats genom massinvandringen och med förgreningar i den politiska apparaten, myndigheter och banker.
Författarna skriver inledningsvis:
”Under arbetet med boken har vi kartlagt huvuddelen av alla grova brott med bäring på narkotika, mord, sprängningar och utpressning i Sverige som gått till åtal under de senaste fem åren. Efter att ha tagit del av hundratusentals dokument träder en aldrig tidigare berättad bild av samtiden fram. /.../...en överväldigande del av den organiserade brottsligheten utförs inom vad som kan beskrivas som stora hierarkiska släkter där medlemmarna hjälper varandra inom sina respektive samhällspositioner och yrkesfält och i gengäld delar på vinsterna. Dessa släkter är inte i sig kriminella eftersom långt ifrån alla dess medlemmar begår brott. Däremot är de kriminella handlingarna centralt sanktionerade och gagnar klanen som helhet.”
Framlidne polischefen Mats Löfving väckte stor uppståndelse när han i en intervju i Ekot för fyra år sedan sa att det finns ett 40-tal släkter som kommit till Sverige i syfte att begå brott. Det förvirrade mottagandet visade att förekomsten av klaner, eller ”släktbaserade nätverk”, var ett ovant och svårhanterligt begrepp för svenska myndigheter och massmedia; politiskt känsligt, men även svårt att förstå.
Polisen har naturligtvis varit medveten om problemet i decennier, men överlag valt att tala tyst om det. Massmedia har också sorgfälligt mörkat och ljugit om brottsligheten bland första och andra generationens invandrare, eftersom man sett som sitt uppdrag att rädda populasen från att bli ”främlingsfientlig”. I Sverige ska vi nämligen inte låtsas om etnicitet, om det inte rör något positivt. Det gäller förvisso inte bara massmedia, utan är en politiskt dygdig blindhet som ålagts hela svenska folket under ett halvsekel. Statistiska centralbyrån till exempel registrerar aldrig etnicitet, utan sträcker sig bara till ”födda i Sverige”. Det är först egentligen på senare år som det här programmatiskt färgblinda paradigmet börjat förlora greppet lite grann.
För svenskar betyder ”släkten” mer eller mindre mormor och morfar, farbror, moster och kusiner. Några sociala eller ekonomiska förpliktelser har man inte mot familjen, förutom mot egna omyndiga barn. I andra samhällen är storsläkten, klanen, den viktigaste sociala och politiska enheten. Så var det i Skandinavien under vikingatid och tidig medeltid. De skotska högländerna var ett utpräglat klansamhälle ända fram till 1700-talets senare del, då det brutalt krossades av den brittiska överheten. Liknande strukturer har också präglat till exempel södra Italien, Sardinien och inte minst, naturligtvis, Sicilien, men även Korsika och Albanien. Klaner är alltså inte bara ett somaliskt fenomen.
Klanstrukturer verkar överlag ha överlevt främst i oländiga trakter där centralmakten har haft svårt att etablera effektiv kontroll och kanske i synnerhet bland religiösa eller etniska minoriteter. Misstro mot den yttre överheten sitter djupt rotad i dessa samhällen. Den betraktas som inte bara främmande utan fientlig och rättvisa skipas i möjligaste mån internt, enligt den egna koden.
I Sverige faller de kriminella nätverkens folk inom olika institutioner i väsentligen två kategorier: dels påläggskalvar från den egna släkten som utbildats till exempelvis ekonomer, jurister eller revisorer, dels rekryteras utomstående. Klanerna är starkt etablerade i krogvärlden och driver nattklubbar och kasinon, etablissemang som är bra att ha för verksamheten. Inte bara för knarkförsäljningen, ett av fallen som beskrivs är en nyskild, alkoholiserad tulltjänsteman med spelberoende som frekventerar ett sådant ställe. Resten kan var och en räkna ut.
Annars är det som skildras allsköns brottslighet: vapenhandel, människohandel, sol- och vårande på nätet som sköts från Nigeria där det är en miljardindustri, knark, mord, utpressning, bedrägerier. Rubbet.
Ett ovanligt osmakligt fall handlar om en turkisk kriminell före detta polis som invandrade till Sverige 2006, kallad Cemil. Han var när han kom till Sverige efterlyst i Turkiet för bland annat utpressning och mutbrott. I Sverige startar han flera bolag inom främst byggsektorn till vilka han rekryterar arbetare från Rumänien och Uzbekistan med löfte om kost och logi och god lön. Istället behandlas de brutalt, i praktiken som slavar, och åker hem fattigare än de kom. Han mutar eller hotar bygginspektörer och att pengarna som han investerat i sina byggföretag kommer från narkotikahandel vet polisen, men lyckas inte komma åt honom; hans nätverk omfattar handläggare som beviljar bygglov, revisorer och advokater. Så småningom döms han emellertid till åtta månaders fängelse för bland annat bokföringsbrott och penningtvätt.
Efter att ha hamnat i konflikt med en syriansk klan drar han sig tillbaka en smula och ägnar sig åt politiken. Tillsammans med den före detta borgmästaren i den turkiska staden Kulu engagerar han sig i valkampanjen för det svenska riksdagsvalet. Kulu, med tjugotusen invånare, är nämligen hemort för cirka tiotusen röstberättigade svenska medborgare. Sedan mitten av sextiotalet har cirka femtiotusen turkar invandrat till Sverige från just Kulu och huvudsakligen bosatt sig i Botkyrka. Många återvänder efter pension till hemorten. Fredrik Reinfeldt besökte orten inför valet 2010. Wahlström och Persson sammanfattar:
"Inför riksdagsvalet 2022 kandiderar hela tre svenskar med rötter i Kulu i det svenska riksdagsvalet. Med hjälp av privata medel och den lokala politiska administrationen tapetseras byn med svenskarnas valaffischer. En av kandidaterna heter Mikail Yuksel och är den före detta borgmästarens son. Efter anklagelser om att ha kopplingar till grå vargarna blir han utesluten ur Centerpartiet och istället kandiderar han som ledare för det egna partiet Nyans. Trots ett starkt valresultat misslyckas Yuksel med att komma in i riksdagen. Det gör i stället de två andra som kampanjar i Kulu. Den ena av dem kryssas in för Socialdemokraterna och den andra, en man som upprepade gånger dömts för misshandel, kryssas in för Centerpartiet och kandiderar strax därefter till posten som partiledare."
Författarna nämner nästan inga namn, knappt ens ortsnamn, utan det heter oftast ”i en förort till en stad i södra Sverige…” och boken har inga källhänvisningar. Det må ses som en svaghet, men är fullt förståeligt; det är inte ofarligt att skriva om de här sakerna, i synnerhet inte att peka ut personer eller släkter med namn.
Nu skrevs boken förra året, innan sensommarens och höstens exempellösa våldsvåg dragit igång på allvar, när foxtrot fortfarande betydde en gammal pardans, och ingen kände till ”jordgubben” eller ”kurdiska räven”. Det hade annars varit intressant att få veta något om hur relationen mellan ett nätverk som Foxtrot och de klaner som beskrivs i boken ser ut. Är det gängkrig som pågår där mestadels yngre, i vissa fall mycket unga, människor är både gärningspersoner och offer egentligen en konflikt mellan olika klaner? Är deras verksamhet åtminstone sanktionerad från högre ort? Finns sådana kopplingar eller består de kriminella nätverk som omtalats och omskrivits så mycket det senaste året av yngre frifräsare som öppnat eget?
Eftersom dessa nätverk har etablerats genom den stora invandringen hade det också varit önskvärt om författarna åtminstone något problematiserat vilken status klanerna har inom sina respektive folkgrupper. De kriminella elementen utgör säkerligen en minoritet, men vilken makt har de inom den större gruppen? Hur stor del utgör de och hur betraktas de – med rädsla, beundran, eller lite både och? Många inom dessa grupper tycker inte om dem, men säger ingenting – är det av rädsla eller får den etniska solidariteten sista ordet? En annan sak som borde ha ägnats större utrymme i det sammanhanget är vilken roll de olika religiösa samfunden har, såväl kristna som muslimska.
Icke desto mindre är Klanerna en angelägen bok, som dessutom är medryckande och välskriven. Författarna varnar för att klanernas grepp om samhället kan växa till ett hot mot själva samhällsordningen, när statens våldsmonopol utmanas på allvar. De skriver att det tabu som rått kring frågan under decennier måste brytas för att det överhuvudtaget ska gå att ens börja tackla problemen.
Det är helt riktigt. Vissa av oss varnade för att klockan var fem i tolv för Sverige redan på 90-talet. Det tolvslaget är sedan länge passerat, men passerad är också tiden då den här sortens frågor var tabu.
Inom regeringskansliet bereds nu ett antal lagförslag om sådant som ökade utvisningar, möjlighet att återkalla kriminella invandrares medborgarskap och hårdare straff för gängrelaterade brott. Det är visserligen alldeles för lite och alldeles för sent, men för oss som minns hur det brukade låta för bara tio år sedan är det uppenbart att offentligheten snabbt rör sig i rätt riktning. Svensken må vara blåslagen, förnedrad och rånad, men han är åtminstone vid liv.
JONAS DE GEER
Jonas De Geer är frilansskribent
