Böcker om Palmemordet brukar som regel ges rätt lite uppmärksamhet, även om de är bra och tillför något nytt. Annat har det varit med Jon Jordås Den sista boken om mordet på Olof Palme. Redan i april skrevs kultursidesblänkare om att boken var på gång och för ett par veckor sedan var det dags för release i Natur & Kulturs lokaler på Karlavägen med 120 inbjudna gäster och självaste Hasso Aro som konferencier.
Sedan dess har Jordås gjort det ena framträdandet efter det andra, i både radio och TV, där han fått berätta att han egentligen blev intresserad av Palmemordet först efter det märkliga utpekandet av Stig Engström 2020, när förundersökningen lades ned. Det väckte en mängd frågor och han sökte svar i det enorma material som då nyss blivit tillgängligt. I dokumentmängderna upptäckte han att det fanns ett annat spår, en annan misstänkt, som aldrig följdes upp ordentligt och hittills bara varit känd av en liten, snäv krets av brottsutredare och specialintresserade.
Det är vad Jordås påstår. Men det är helt enkelt inte sant.
Recensionerna har överlag varit mycket positiva. Inte minst Aftonbladets Åsa Linderborg var närmast lyrisk. Hon skriver aningslöst:
”Hittills har alla nya böcker om Palmemordet förädlat spår som hela tiden varit i svang. Det är nästan surrealistiskt att nya saker kan komma fram så här sent. Jag hittar inga blottor i Jon Jordås bygge, som finns i samtliga andra teorier.”
Andra, mer insatta recensenter, påpekar visserligen lite försiktigt att även om boken naturligtvis är utmärkt så tillför den egentligen inget nytt. Några få har rentav dristat sig till att nämna Paul Smiths namn i förbigående.
Redan 2012 utkom den danske författaren Paul Smiths bok Palmes morder (Palmes mördare) med Christer Anderssons foto på omslaget. Den uppmärksammades, men avfärdades då med en föraktfull fnysning i samma svenska tidningar där Jordås alster nu hyllas.
2021 utkom Smith med Den svenska inkvisitionen. Den handlar om Stig Engström och Christer Andersson, varför den förre var oskyldig och den senare skyldig. Den innehåller i stort sett alla de så kallade ”indicier”, eller vad de nu ska föreställa, mot Christer Andersson som några år senare presenteras i Jordås bok: den misstänkta revolvern, gärningsmannaprofilen, kafét på Sveavägen, mordplatsen på tioårsdagen, skattehöjningen, den skjutna tv-apparaten, den sparkade hunden, konstapel Stålnackes möte med den mystiske mannen i den Anderssonska sommarstugan och, inte minst, den bortglömda fantombilden, som Jordås drar så stora växlar på. Den är dessutom skriven i korta, mer eller mindre fristående avsnitt, inte olikt den form Jordås senare väljer för sin bok.
Den sista boken om mordet på Olof Palme avslutas med en kortare lista över ”verk som bidragit på olika sätt”. Där nämns ett tiotal titlar samt Flashback, men ingenting av Smith. Så kommer ”Ett särskilt omnämnande till Paul Smith och Marc Pennartz som fört fram C.A. på agendan – samt de anonyma forumskribenterna Roerlig, Omiga, Lookalike och Hellbastard”.
Varför nämna Smith i förbigående, jämte anonyma forumskribenter, för att ha ”fört fram C. A. på agendan” (vad nu det ska betyda), men inte att han faktiskt har skrivit flera böcker om honom?
Marc Pennartz som nämns är för övrigt en holländsk, svenskspråkig journalist som 2021 utkom med en bok om Christer Andersson som sannolik gärningsman, De vermoedelijke moordenaar van Olof Palme (Den misstänkte mördaren av Olof Palme). Varför inte uppge det?
En källförteckning och litteraturlista till Jordås bok finns att tillgå på Natur & Kulturs hemsida, men även där lyser Smiths och Pennartz böcker med sin frånvaro.
Jordås beskriver sig själv som ”dokumentärjournalist som granskat hundratals mordfall”. Att han, som mångårig anställd på Sveriges Radio, och med den inriktningen, på något sätt skulle ha missat Paul Smiths böcker är inte möjligt, åtminstone inte efter att han bestämt sig för att skriva om samma sak.
Jordås hävdar att han själv har suttit och gått igenom enorma mängder material. Men i stort sett allt stoff han använder finns redan i Smiths böcker. Jordås har i allt väsentligt tagit sitt sakinnehåll, sin argumentation och sina slutsatser från Paul Smith, arbete.
Det kanske inte är plagiat i juridisk mening, eftersom det inte rör sig om ordagrann stöld, men att låta sig presenteras som först med något som någon annan faktiskt gjort innan, vad ska man kalla det? Och vad ska man kalla det faktum att Jordås sorgfälligt undviker att nämna Smiths böcker i sin litteraturförteckning, och att han låtsas ha kommit på alltihop själv? I bästa fall är det bara oärligt och oseriöst.
Att Jordås ens kommit på tanken att bluffa så här och dessutom trott sig kunna komma undan med det är märkligt i sig, men kunde ingen i hans omgivning, ingen kollega, ha hejdat honom?
Att dessutom ett av landets mest anrika och ansedda förlag hårdlanserar detta och de stora tidningarna och tv-stationerna okritiskt hyllar det är illa.
Värre än vanligt, till och med. Mediaetablissemanget har länge varit förljuget och moraliskt ruttet, men nu klarar man tydligen inte av att sköta grundläggande intellektuell hygien längre.
Eller finns det en annan förklaring?
2018 belönades Thomas Pettersson och magasinet Filter med guldspaden för att ha utpekat Stig Engström i Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Det är inget långsökt antagande att chefsåklagare Krister Petersson förlitade sig på att det hade vunnit allmän acceptans när han ett par år senare lade ner utredningen och försökte begrava den med Engström.
Det var en missräkning. Det fick snarare motsatt verkan och blåste tvärtom liv i frågan om det då 34 år gamla mordet.
Varför lade man inte bara ner förundersökningen en gång för alla, utan att skylla på någon? Kanske därför att man vill etablera en allmän konsensus om att mordet är löst, gärningsmannen funnen och det ”nationella traumat” läkt.
Det är svårt att komma ifrån känslan av att tredje statsmakten nu gör ett nytt försök. När det, trots guldspadar och Netflix-serier, inte bet med Stig Engström har man fått satsa på reserven Christer A.
När Jordås i tisdags gästade SVT:s Go’kväll får han avslutningsvis den oundvikliga frågan om han verkligen tror att det här är den sista boken om Palmemordet. Han svarar:
”Alltså för mig är det sista boken, det är den punkt som utredningen, om [Jordås emfas] man nu skulle peka ut någon, ja då borde man ha pekat ut Christer A. /.../ Min ambition är att det ska få en förklaring, så att man känner att det här är en förklaring som jag verkligen kan leva med, det är ambitionen med boken.”
Med andra ord är syftet inte egentligen att bidra till gåtans lösning, utan att leverera något folk i gemen ska kunna köpa.
Försök då åtminstone inte kränga på oss något begagnat.
JONAS DE GEER
Jonas De Geer är frilansskribent
