Spanien hade fått demokrati efter århundraden av förtryckande kungamakt och diktatur, folket hade äntligen fått sin frihet. Ur mörkret trädde då en liten ond, mustaschprydd man fram i uniform med ett svart, katolskt, fascistiskt hjärta som hatade folket, hatade dess frihet.
De nobla spanjorerna – socialister, demokrater – försvarade tappert sin republik och goda, modiga män från hela världen strömmade till som frivilliga i kampen mot fascismen, för demokrati och mänskliga rättigheter. Men militären och fascisterna fick stöd av mörkrets furstar – Hitler och Mussolini. Folket – arbetarna, kvinnorna, kort sagt: den goda sidan – förlorade.
Ungefär så har bilden av spanska inbördeskriget 1936–1939 tecknats. Inte minst i Sverige. Den är inte bara enfaldig och barnslig utan framförallt falsk. Det är en propagandasaga från Komintern som vid tiden spreds av dess många agenter och medlöpare i amerikansk och engelsk press.
Moskva hade vid den här tiden bytt taktik och odlade förbindliga relationer med socialdemokrater och ”progressiva” liberaler i andra länder. Istället för att skälla dem för ”socialfascister” och annat fult bildade man nu ”folkfronter” tillsammans med annan vänster (förutom trotskister), som man ytterst kontrollerade. Det förenande skulle inte vara så mycket antikapitalism som ”antifascism” – en för ändamålet tillverkad politisk identitet för nyttiga idioter som används än idag.
Inger Enkvist, professor emerita i spanska, utkom förra året med en bok om den andra spanska republiken, En demokrati utan demokrater. Upptakten till spanska inbördeskriget 1931–1936. Det är en saklig redogörelse för vad som ledde fram till kriget. Den är välbehövlig, eftersom den förljugna kommunistiska propagandaversionen fortfarande sitter fast i det allmänna medvetandet.
Enkvist inleder med en kortare historisk bakgrund.
Spanien hade, likt Sverige och de flesta andra europeiska länder, under 1800-talet och det tidiga 1900-talet gradvis utvecklats till en konstitutionell monarki. I Spanien hade kampen mellan liberala och konservativa krafter varit häftigare än i till exempel vårt land och lett till en serie inbördeskrig i form av de så kallade Carlistkrigen mellan år 1833 och 1876. Det politiska livet skakades med jämna mellanrum av kupper och politiskt våld, till exempel mördades mellan åren 1897 och 1919 tre premiärministrar av anarkister.
Andra republiken under trettiotalets början hade föregåtts av en tids diktatur under generalen Miguel Primo de Rivera, som tagit makten genom en oblodig kupp 1923, med kungens välsignelse.
Primo de Riveras son José Antonio skulle senare bli legendarisk nationalistledare och martyr under inbördeskriget. Fadern var dock inte ideologiskt driven, för all del konservativ och patriotisk, men politiskt mycket pragmatisk. Hans diktatur var inte heller nämnvärt brutal och verkar åtminstone inledningsvis ha accepterats av de allra flesta som ett slags undantagstillstånd, till exempel samarbetade den radikale spanske socialistledaren Llargo Cabellero, som senare skulle kalla sig ”Spaniens Lenin”, med Primo de Riveras regim.
Den milde diktatorn lämnade så småningom in sin avskedsansökan i januari 1930 och flyttade till Frankrike där han dog bara sex veckor senare, såvitt känt av naturliga orsaker.
Efter ett drygt års maktvakuum hölls kommunval i april 1931. Monarkistiska partier fick sannolikt en övervikt i de valen, vars resultat aldrig tillkännagavs, men det var ingenting som republikanerna ansåg sig behöva respektera. Inför hot om revolution och väl medvetna om den ryska tsarfamiljens öde gick kungafamiljen i landsflykt.
Den 14 april 1931 utropades andra republiken. Det första valet två månader senare bojkottades naturligt nog av många monarkister och en regering av vänstersocialister och frimurare under Niceto Alcalá Zamora som president och Manuel Azaña som premiärminister tillträdde. Den röda terror som senare skulle komma att prägla inbördeskriget inleddes redan nu – kyrkor och kloster brändes, enskilda politiska motståndare mördades, tidningsredaktioner och partilokaler bombades. Enkvist skriver:
”Den vänster som bildade regering 1931 satte likhetstecken mellan sig själv och begreppet Demokrati. Vänsterpartierna och deras allierade ansåg sig representera folket och menade att när de regerade rådde demokrati. Under andra republiken använder socialister inte sällan orden republikanism, socialism och demokrati som om de vore utbytbara. Dessutom blandades orden republik och demokrati med begreppet revolution, och det gäller inte bara för socialisterna.”
Den spanska vänstern var vid den här tiden delad i två huvudsakliga grupper: den socialistiska och den anarkistiska/anarkosyndikalistiska. Den senare var också organiserad, men ställde av principiella skäl inte upp i val. Kommunistpartiet var relativt litet, men hade ett oproportionerligt stort inflytande, vilket senare skulle öka exponentiellt under inbördeskriget. Det stora spanska socialistpartiet PSOE var vid denna tid också om inte Moskvatroget så åtminstone synnerligen Moskvavänligt.
Nya val hölls i oktober 1933 och då vann center/högerpartierna stort. De två ledande personerna i det lägret var de katolska politikerna José María Gil Robles och José Calvo Sotelo. Vänstern, som förlorat, kunde emellertid inte acceptera en center/högerregering, eftersom de ju betraktade republiken som sitt projekt. Dittillsvarande premiärministern, vänsterliberale frimuraren Azaña, försökte förgäves få valresultatet ogiltigförklarat. Det enskilt största partiet i kammaren, Gil Robles CEDA hölls emellertid utanför regeringsbildningen och fann sig snällt i det. Inte desto mindre ökade vänstervåldet i landet än mer och framförallt började socialister, kommunister och anarkister planera för våldsam revolution.
Den sattes i verket på flera håll landet i oktober 1934. Den kunde snabbt slås ned på de flesta ställen, men inte i Asturien. Det började med en revolutionär strejk bland gruvarbetarna som snabbt utvecklades till en våldsorgie, i vanlig ordning främst riktad mot kyrkan, men även mot polis, bibliotek, partilokaler och diverse utpekade klassfiender. Proletariatets diktatur proklamerades.
Gruvarbetarna var en väldisciplinerad arbetarelit, men fick redan från början stöd utifrån av stora beväpnade kontingenter socialister, kommunister och anarkister. Det hela var ett välplanerat revolutionsförsök med det mäktiga socialistpartiet i en drivande roll och det som följde var inget mindre än ett två veckor långt inbördeskrig. Antalet döda beräknas till mellan 1.400 och 2.000. Trots att den revolutionära vänstern besegrades vågade inte regeringen ställa de verkliga anstiftarna till svars.
En del historiker har menat att inbördeskriget faktiskt egentligen började i Asturien i oktober 1934. Hursomhelst rådde det därefter inga som helst tvivel om vad vänsterns egentliga mål var och vilka medel den var beredd att använda. Man ondgör sig från det hållet över att revolten 1936 var mot en lagligt vald regering, men låtsas inte om att vänstern hade försökt sig på samma sak två år tidigare men misslyckats.
I början av 1936 tog vänstern hem en mycket dubiös valseger. Istället för att dämpas intensifierades vänsterterrorn i landet månaderna som följde; segerruset förstärkte blodtörsten.
Natten till den 13 juli 1936 mördades den ledande oppositionspolitikern Calvo Sotelo av republikens politiserade specialpolis, Guarda de Asalto. Några dagar senare, den 18 juli, startade upproret och inbördeskriget.
Ett par saker kan tilläggas. Bara ett par månader efter inbördeskrigets utbrott lät republiken skeppa den spanska guldreserven – världens då fjärde största – till Moskva. Den har givetvis aldrig återbördats. Tydligare bevis för att spanska republiken redan då i själva verket var en sovjetisk lydstat är svårt att tänka sig.
Det har ständigt upprepats att militären (i bestämd form singularis) gjorde uppror mot den legitima regeringen. I själva verket var det 17 generaler som anslöt sig till rebellerna medan 22 förblev lojala mot republiken. Militären bestod inte bara av konservativa katoliker, som sagovänstern helst vill ha det till, utan det antiklerikala frimureriet var mycket utbrett inom den kåren och många höga officerare var vänstersinnade.
En av de höga militärer som fick ansvaret för försvaret mot upproret 1934 var den unge generalen Francisco Franco. President Alcalá Zamora valde dock generalen Lopez Ochoa till att leda den militära insatsen i Asturien, eftersom denne i kontrast till katoliken Franco var republikan och frimurare. Det skulle dock inte skydda honom från den röda hämnden två år senare när inbördeskriget bröt ut. Han låg då på sjukhus i Madrid, där han mördades. Hans avhuggna huvud stacks på en bajonett och kördes runt på stadens gator med en skylt där det stod ”Asturiens slaktare”.
”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden, den som behärskar samtiden behärskar det förflutna”, skrev George Orwell (som själv varit frivillig i inbördeskriget på den röda sidan, men det är en annan historia).
Efter Francos död, när demokratin återinfördes i Spanien i slutet på 1970-talet var man i alla politiska läger rätt överens om att lämna det förflutna i historien, gå framåt och inte i onödan riva upp gamla sår.
På något sätt har en ny generation vänsterpolitiker formats. Det en gång så blodbesudlade spanska socialistpartiet PSOE regerar idag i Spanien och hämnas nu postumt på sina förfäders besegrare genom att gräva upp deras gravar, som med general Franco och José Antonio Primo de Rivera, plocka bort statyer och andra minnesmärken och byta namn på gator.
Inte bara anslår man pengar till politiserad historieskrivning, som inte kan kallas annat än historieförfalskning, utan man stiftar lagar som den om ”historiskt minne” från 2007 och dess utvidgning, ”lagen om demokratiskt minne” från 2022. Forskare som kommer fram till resultat som inte överensstämmer med den officiella, politiserade historieskrivningen kan få sitt material beslagtaget och dömas till upp till 150.000 euro i böter. I det första utkastet till lagförslag var även fängelse med i straffskalan.
Enkvist skriver: ”Att tala om minne istället för historia är inte en specifikt spansk företeelse, utan en internationell trend, liksom också den att fokusera på offer och inte hjältar.”
Så sant. Till den grad att det är frågan om det är en ”trend”, eller kanske snarare handlar om ett slags globalt program som implementeras. Spanien har drabbats på ett särskilt sätt, eftersom inbördeskriget 1936–1939 setts som en sorts genrep för den verkligt stora konflikten mellan gott och ont – andra världskriget.
Sverige fick sitt historiska sanningsministerium Levande historia redan för 21 år sedan. I år har vi fått en ny, skärpt lagstiftning mot ifrågasättande av officiell historieskrivning. På anmodan av EU.
Det har inte heller något med historia att göra. Däremot allt med makten över samtiden och framtiden. Över människors sinnen.
