Journalisten och författaren Jon Jordås har skrivit Den sista boken om mordet på Olof Palme. Av titeln att döma skulle man kunna tro att det rör sig om satir; en drift med Palmemordets egendomliga värld av mer eller mindre knepiga privatspanare och klantiga poliser.
Fast det är inte humor författaren ägnar sig åt här, åtminstone är det inte avsikten. Han menar sig på fullaste allvar presentera, om inte konklusiva bevis, så åtminstone övertygande argument för vem som mördade statsministern i slutet av februari 1986.
Han skriver inledningsvis att han inte fördjupat sig i Palmemordet före chefsåklagare Krister Peterssons direktsända presskonferens i juni 2020 då Stig Engström, ”Skandiamannen”, utpekades som den sannolikt skyldige. Nu saknades det ju tyvärr bevis och eftersom han varit död i tjugo år så fanns det inget mer att göra, förklarade Petersson, och lade därmed ner förundersökningen som hållit på i 34 år.
Få, om någon, övertygades av åklagarens resonemang om Engströms skuld. Många tyckte snarare att det var ytterst märkligt, för att inte säga skamligt, att på det sättet lägga skulden på en sedan länge död man, som inte ens hade några efterlevande att försvara honom.
Ett enormt förundersökningsmaterial gjordes då tillgängligt och Jordås har tittat i det. Han säger sig på så sätt ha upptäckt att det funnits en annan misstänkt som – enligt Jordås – dittills varit okänd utanför en trängre krets av utredare och privatspanare. Ju mer han tar reda på om denne person, desto mer övertygad blir han – han har hittat Palmes mördare.
Christer Andersson, i boken liksom utredningen kallad Christer A, föddes 1952. Han skaffade aldrig någon egentlig utbildning, levde ensam, verkar inte ha haft några vänner. Han var medlem i en skytteklubb, var inte illa omtyckt, men höll sig även där på sin kant. En ensamvarg.
I början av 80-talet vann Christer A en miljon på travet, vilket gjorde det möjligt för honom att köpa en bostadsrätt i Vasastan i Stockholm, en båt, några vapen och kamerautrustning (foto var hans andra stora hobby), men det mesta investerade han i aktier. Med tiden skulle dock hans aktieaffärer gå allt sämre. Han tvingades sälja sin lägenhet, sina dyrare saker, flyttade ut till en söderförort och gick på socialbidrag. Han sköt sig 2008 i samband med ett polisbesök, som inte hade med Palmemordet att göra; polisen hade, ironiskt nog, kontaktats av en släkting som befarade att han var suicidal.
Så vad är det som har övertygat Jordås om att Christer A var Palmes mördare?
- Han stämmer in på en gärningsmannaprofil som upprättades åtta år efter mordet.
- Han bodde i närheten av mordplatsen.
- Han var dömd för att ha sparkat sin grannes hund.
- Han är lik en fantombild av Grandmannen som aldrig släpptes av polisen.
- Han ägde en revolver av samma typ som misstänks ha använts vid mordet, och lämnade inte in den på polisens begäran efter mordet.
- Han hade vid ett tillfälle avlossat ett skott som träffade hans egen TV.
- Regeringen Palme hade dagen före mordet beslutat att höja skatten på aktieaffärer.
Jordås skriver: ”Det var inte så att aktieskatten gjorde Christer bankrutt över en natt. Han förlorade absolut inte allt. Men i likhet med många andra blev han säkerligen förbannad.”
Utgångspunkten för gärningsmannaprofilen från 1994 är att det sannolikt inte rörde sig om en professionell mördare, eftersom en sådan inte skulle ha använt ett så stort och otympligt vapen. Därför bör man finna honom i kategorin kaotiska, till skillnad från organiserade, gärningsmän. En kaotisk gärningsman är typiskt en enstöring, utan partner eller barn, som har svårt att hålla fast vid ett jobb eller föredrar ett rätt ensamt arbete, som kanske börjar studera men inte lyckas hänga i med det, ofta är deprimerad, etc.
Det må stämma in på Christer A, men – allvarligt talat – på hur många andra, i denna tid?
Att han bodde ”på bekvämt gångavstånd” är en sanning med modifikation. Hälsingegatan ligger närmare en halvtimme till fots från Tunnelgatan, en radie som faktiskt täcker större delen av innerstaden norr om Slussen.
Grandmannen då? Vid kvällen för mordet hade Olof och Lisbeth fått infallet att gå på bio tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän. Det blev Bröderna Mozart på Grand, vid Sveavägen. Mårten minns att när filmen var slut och han och föräldrarna gick åt skilda håll hade en man med ”stirrande blick” stått utanför biografen iförd någon sorts huvudbonad och mörk halvlång jacka. Det finns många vittnen som har sett en man med halvlång, tjock jacka/kappa och keps/stickad mössa på huvudet i kvarteren runt Grand den här kvällen. Till exempel ska Skandiamannen också ha varit klädd så. Det är inte precis någon ovanlig mundering i Sverige vintertid.
Hursomhelst, under natten efter mordet gjorde polisen tillsammans med Mårten en fantombild av mannen. Den släpptes av någon anledning aldrig till media och allmänheten när det begav sig, men Jordås har sett den och reagerat på att den liknade Christer Andersson. För säkerhets skull konsulterade han ett AI-program som sa att Andersson har likheter med fantombilden.
För det första är likheten faktiskt inte frapperande, AI i all ära. För det andra är det just en fantombild det handlar om, en rekonstruktion av någon annans minnesbild, vilket kanske kan vara till hjälp i ett spaningsarbete, men knappast är någon exakt vetenskap. För det tredje finns det ingenting som säger att mannen Mårten Palme påstår sig ha sett utanför biografen skulle vara mördaren. Dessutom har Mårten efter det officiella utpekandet av Stig Engström sagt att det förmodligen var honom han såg, liksom han en gång i tiden sade om Christer Pettersson.
Christer A ägde en Smith & Wesson 357 Magnum, samma slags revolver som polisen tror användes vid mordet. Han kallades till polisen flera gånger angående vapnet, men hörsammade inte det. När polisen till sist lyckades få tag på honom hade han inte längre revolvern i sin ägo. Han hävdade att han hade sålt den till någon ”halvskum” person han träffat på Café Opera. Det trodde inte polisen på och inte Jordås heller.
En bisarr incident rörande vapnet som ges rätt stort utrymme i boken är att Christer A några år före mordet hade avlossat ett skott som träffade hans TV-apparat. Jordås fäster rätt stor vikt vid att en släkting till honom (som inte var med) spekulerat att det kan ha varit för att Palme var på TV då. Nu var visserligen inte Christer A någon känd ”Palme-hatare”, men ändå.
Att en ruinerad person i desperat behov av pengar, deprimerad och utan något att förlora skulle sälja ett vapen svart för att få ut lite mer för det avfärdas alltså som ytterst osannolikt. Att han, som inte var psykotisk eller hade missbruksproblem, däremot skulle skjuta sönder sin egen TV för att Palme dök upp i rutan, det kan man tänka sig.
Christer A hävdade själv att det var ett vådaskott när han satt och rengjorde revolvern. Det låter för all del märkligt att han skulle ha gjort det med ett laddat vapen. I ljuset av att Christer A långt senare faktiskt skulle skjuta sig är det väl inte otroligt att det rörde sig om ett avbrutet självmordsförsök, men det är hur som helst ovidkommande spekulationer.
Att Christer A är den ende misstänkte som faktiskt ägde en magnumrevolver är Jordås starkaste argument. Fast det är inte heller helt sant. I mars 1986 skickades ett brev till finansminister Kjell-Olof Feldt i vilket en grupp som sa sig kämpa för vägsäkerhet tog på sig mordet, eller ”avrättningen” av Olof Palme. Bifogat var två tomhylsor från ammunition av samma slag som statsministern skjutits med.
Polisen lyckades aldrig identifiera avsändaren, men i december 2021 kunde SvD avslöja att det var en känd rättshaverist med en fixering vid vägsäkerhet, som de kallar ”ingenjören”. Han var, precis som Christer A, registrerad ägare till en Smith & Wesson .357 Magnum och tillika skicklig tävlingsskytt. Eftersom mannens ”Palmehat” var dokumenterat och han dessutom hade en historia av att skriva hotfulla brev till makthavare och myndigheter vore han väl en minst lika sannolik kandidat som Christer A? Tidningen kontaktade åklagaren Krister Petersson, men han var inte intresserad – han hade ju redan bestämt att Stig Engström fick duga.
Ingenjören må ha undgått Palmeutredningen, men SvD:s reportage kan rimligen inte ha undgått Jordås, som väljer att inte låtsas om det; inget får distrahera från hans tes.
Jordås anspråk på att ha varit i princip först med att lyfta fram Christer A är också rätt barnsliga, för att inte säga oärliga. Christer A har omnämnts åtskilliga gånger som en tänkbar gärningsman av olika auktoriteter på Palmemordet, som dock inte fastnat för honom som mördaren. Låt gå för det, men redan 2012 utkom på danska boken Palmes morder: er mordgåden løst? av Paul Smith, vars omslag pryds av ett (omaskerat) foto på Christer Andersson. Den har undertecknad inte läst. Det bör dock Jon Jordås ha gjort, men han nämner den inte ens. Varför?
Det är faktiskt anmärkningsvärt att denna – i alla bemärkelser – tunna bok kommer ut på prestigeförlaget Natur & Kultur, ges mycket utrymme i media och överlag får mycket positiva recensioner, trots att den är direkt undermålig. Är det för att Jordås hör till ”journalistkåren”, som med några få undantag kapitalt misskött sin uppgift vad gäller Palmemordet, minst lika mycket som polisen, under 38 år?
Den egendomligt fruktlösa utredningen som aldrig tog slut kan inte skyllas bara på otur och inkompetens. Bakom mordet på Palme och dess märkliga efterspel ligger uppenbarligen en djupare röta, en röta som inte lät sig begravas med Stig Engström.
Jordås bok är i allt väsentligt bara ännu ett försök att begrava allt det där besvärande med en ny gärningsman, även i detta fall en sedan länge död sådan utan efterlevande, återigen helt utan bevis, eller ens indicier värda namnet.
Det är en väldigt snygg liten volym, ska sägas, så en eloge till formgivaren. Det är tyvärr det enda positiva som kan sägas om den här boken, som definitivt inte lär bli den sista om mordet på Olof Palme.
JONAS DE GEER
Jonas De Geer är frilansskribent
