Hyckleri anses allmänt var något negativt, så hur kan det vara så populärt? Man skulle ju kunna tro att de flesta vill vara föredömen och inte ägna sig åt hyckleri, som ju nästan alltid ser misstänkt ut och ibland rentav avslöjas.
Men nackdelen med att vara ett föredöme är att man måste ”walk the talk” som en amerikan skulle säga. Om man istället hycklar och är en ledare – exempelvis en politiker – så kan man påstå att de egna snedstegen är relativt få i jämförelse med alla som följer mina förmaningar.
Kanske är de personliga felstegen det som gör att predikanten får ihop sitt livspussel och orkar fortsätta att predika? Tack vare hyckleriet kan en bristfällig person spela helgon och fungera som föredöme fast han inte är det på riktigt.
En grupp med en speciell problematik är afroamerikanska predikanter som predikar om att hålla ihop den svarta familjen. Jag tror många av dem tror på budskapet, men som så ofta är anden stark, medan köttet är svagt.
Man kommer att tänka på den återkommande presidentkandidaten pastor Jesse Jackson och den sympatiske tv-doktorn Bill Cosby. Dessa två herrar tar en risk – att åka dit – men de har potential att påverka en stor publik om de inte avslöjas. Man kan lätt tänka sig en positiv nyttokalkyl: jag ådrar mig minuspoäng genom mitt eget leverne, men jag lyckas få många andra att välja den smala vägen.
Hycklerinivån i klimatfrågan är extra hög. Det räcker rätt bra med att man mår lite dåligt efter sin flygresa för att man skall få absolution. Om det är till ett miljömöte man flyger, kan man säkert få en kollektiv klimatamnesti utan att betala några extra böter som botgöring.
Ibland kan hyckleriet vara så uppenbart att det negativa inte kan ignoreras. Vid klimatmötet i Glasgow blev flygplatsen belamrad med privata jetplan av personer som deklarerade att de helst alltid åker tåg. Alla hade inte fått en personlig amnesti som Greta Thunberg som nog har genomfört den mest påkostade Atlanttrippen både i kalorier och i dollar i en kappseglingsbåt med professionell besättning. Men är man kanoniserad som klimathelgon har man ett frikort. Det friar även från båtens tidigare namn: Edmond de Rothschild.
Till något tidigare möte i Schweiz var den någon potentat som tog tåget dit från Bryssel istället för sitt jetplan och hoppades på applåder. Reaktionen blev förstås den motsatta. Åtgärden sågs som osolidarisk av andra mötesbesökare så han blev närmast mobbad för sitt malplacerade miljöengagemang. Hycklarna är generösa med att ge sig själva frikort, men de är stenhårda när det gäller att slå ner på kritiker av hyckleri. De känner på sig att man inte bör såga av den gren man sitter på.
I många frågor är den avgörande faktorn om man hör till den goda eller till den onda sidan. När en dikt skulle läsas upp vid Joe Bidens tillträde som president USA visade sig poeten vara en svart kvinna. När verket sedan skulle översättas valdes en holländare som visserligen var bög, men vit. Detta dög inte och poetissan protesterade. Ett svart verk skall ha en svart översättare för att inte kontamineras av det PK-brott som kallas appropriering; den vite översättaren går över rasgränsen och låtsas vara svart fast han är vit. Det är naturligtvis bara ett brott i denna riktning; om en svart nigerian spelar prins Hamlet av Danmark så är det något som borde fröjda Shakespeare i hans himmel. Men för den holländske översättaren var hans pigmentbrist ett hinder. Vi måste alla acceptera den antirasistiska rasismen.
Den kanadensiske premiärministern Trudeau den yngre skämdes och kved över att han i sin ungdom vid ett tillfälle uppträdde med ett black face. Oförlåtligt. När brottet begicks var det dock inget brott, men just därför betonade syndaren själv att det var ett oförlåtligt brott. Han krälade i stoffet av skam och ånger.
Om man ger intryck av att tvivla på tron ligger man illa till. Så botemedlet är att radikaliseras och bli alltmer troende. I varje religiös väckelse hotas de frälsta av de nyfrälsta som tror ännu mer. Den här eskaleringen rullar på: klimathotet växer och hanteringen av corona blir försåtligare ju färre personer som dör av sjukdomen. Omikron är inte farlig, men smittsam, så än idag fortsätter folk att dö med, men inte av, covid-19. Quebec i Kanada går i elfte timmen ut med nya restriktioner samtidigt som upplysta länder som Danmark lägger ner restriktioner helt.
Eventuellt kan nu den ryska faran dyka upp som ersättare. Västeuropa har haft separatistiska lösningar uppe till val i Skottland och Katalonien. Men att ha sådana på Krim är att driva demokrati för långt. I Västeuropa blir demokrati alltmer bara ”värdegrundsdemokrati” och i den minskar demokratin medan betoningen i stället läggs på rättsstaten.
Beslutsfattarna förutsätts ignorera folkviljan, men anpassa sig till en vag och oklar rättspraxis. I ett Europa som präglas av rysskräck har man svårt att se ett framtida NATO-medlemskap för Ukraina som ett hot mot Ryssland. De löften som USA och andra utfärdade vid Tysklands enande ses nu som konversation och småprat – inte som löften. Att Krim återgått till Ryssland enligt tradition och folkvilja blir ett övergrepp. Den kupp med våldsinslag som tvingade bort den ukrainske folkvalde presidenten 2014 försvinner ur det kollektiva minnet.
Den pinsamma utpressning mot det ukrainska rättsväsendet som Joe Biden ägnade sig åt som vicepresident tycks också ha glömt bort. Stöd från USA på en miljard dollar skulle frysa inne om inte Ukraina avskedade den antikorruptionsåklagare som utredde det oligarkkontrollerade bolaget Burisma, som hade rekryterat Bidens oduglige son Hunter Biden till styrelsen. Ukraina sparkade åklagaren och oligarken i landsflykt kunde flytta hem, fri från anklagelser. Han behöll Hunter i sin styrelse, medan pappa Biden kunde bli president i USA.
Hyckleriet förenar två oförenliga komponenter, det svaga köttet och den rena anden. Hycklaren tror sig lyfta över det svaga köttets impotens, genom den rena andens omnipotens. Men den kritiske ser distansen och retar sig på det fräcka tilltaget, vi vill nog alla uppfattas som lite bättre än vad vi verkligen är.
Vad som särskiljer hycklaren är att han tror att lögnen lyfter honom till en högre nivå, istället för att illustrera både hans svaghet och lögnaktighet. Stenen som slungas sänker två dygder med endast ett kast. Det borde bli ridå och inga applåder. Men andra hycklare stöttar med sympati, det feltänkta kan ses som fantasins revolt mot en alltför brutal verklighet.
Den maktlösa revolten gör att vi alla fastnar i en destruktiv fantombild, där lösningar som lockar dessvärre ökar problemen. Hyckleriets charm är en del av dess ondska.
