Många protesterar mot termen ”folkutbyte”. De läser den som ”folkmord” och anser därför att massivt dödande är ett krav för att ett folkutbyte ska äga rum.
Ett folkutbyte kan dock uppnås genom en massiv invandring och en minskande ursprungsbefolkning. Ser man på SCB:s siffror över befolkningsutveckling så har vi snart ett skifte så att människor i Sverige som är etniska svenskar blir en minoritet i landet.
Detta kan man bestrida med manipulativa definitioner.
Demografin mörkläggs genom att man endast särskiljer ”födda i Sverige” och ”födda i utlandet” i rapporten ”Sveriges framtida befolkning 2021-2070. Demografiska rapporter 2021:1”. De som är andra generationens invandrare sopas under mattan genom att osynliggöras och räknas som svenskar eftersom de är födda i Sverige.
Detta visar på en svårartad problemförnekelse. Det är som om USA skulle besluta att alla som är födda i USA ska kallas native Americans. Då har indianerna inte blivit en minoritet utan bara bytt hudfärg, och endast rasister kan haka upp sig på denna justering. Det är precis en sådan omdefinition som föreslås av SCB: Alla som är födda i Sverige är att betraktas som svenskar. Det mest överslätande att säga om detta är att det är återhållsamt jämfört med Åsa Romsons (MP) påstående att alla som åker med Stockholms tunnelbana bör ses som svenskar.
En mer seriös definition är att se barn till invandrare som andra generationens invandrare. Gruppen med en svensk och en invandrad förälder kan delas upp i två grupper då det är oklart hur personen kommer att identifieras, av sig själv och andra. Men om gruppen födda i utlandet ökar från två miljoner till tre miljoner 2070 är det självklart att det blir ett stort antal invandrare i andra och tredje generation. Att gruppen utlandsfödda ökar från 20,0 procent till 23,9 visar bara på halva problemet. Det är ytterst korrupt att använda myndigheten SCB till att dölja förändringar, istället för att ta fram fakta.
Enligt min uppfattning är det mest instruktiva sättet att se den demografiska förändringen att betänka den följande prognosen: ”Om ett antal år, när hälften av alla svenskar som lever idag fortfarande lever, så kommer de att leva i ett land som inte längre har en svensk majoritet.” Detta händer våra barn – inte i en avlägsen framtid.
Det är svårt att inte se detta som ett folkutbyte. Ett land med en stor majoritet av en etnisk grupp, svenskar, har nu genom massinvandring förvandlats till en mångkultur med svenskar som en minoritet. Detta ska ses som ett framsteg, men termen folkutbyte är inte ett positivt reklamord vilket skapar ett motstånd bland reklammakarna. Den centrala frågan är dock vad denna centrala demografiska förändring får för konsekvenser för våra efterlevande? Det finns anledning till pessimism.
In flyttar folkgrupper som har en stark lojalitet med mot den egna in-gruppen, men de förväntas bli engagerade i den svenska gruppen. En konstig folkgrupp som inte vill ta hand om sina barn eller sina gamla, utan överlåter detta till invandrare. Dessa inflyttade personer saknar en lojalitet till Sverige, då de ständigt får höra svenska klagomål över oss själva, att vi och våra svenska regler är rasistiska eller har varit rasistiska.
Ett annat sätt att komma in på svar till invandringsfrågan är Lars Åbergs i boken Framtidsstaden: ”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?” Situationen i Malmö har rimligtvis relevans för en svensk framtid i Malmös fotspår. Man kan väl säga att det går dåligt för Malmö både i bemärkelsen att invandrarna i hög grad inte arbetar och många är kriminella, medan de svenska makthavarna är oförmögna att hantera problemen. Det blir mycket som skyfflas under mattan.
Mycket i Sverige är minst sagt problematiskt, men det politiska etablissemanget är mer att betrakta som en reklamavdelning som arbetar heltid med att skapa en positiv ”Sverigebild”. Den bekymras sig inte över problem eller att denna radikal förändring saknar stöd i befolkningen. Demokrati är bara en positiv glosa, som har blivit ett tomt honnörsord utan intellektuellt innehåll.
Svenska Fotbollsförbundet påstår: ”Alla är olika. Olika är bra.” Men som i boken Djurfarmen av George Orwell framkommer det att vissa djur är mer jämlika och andra är mer olika. Svenskar är statsindividualister enligt World Values Survey, medan invandrare från Afrika och Mellanöstern är kollektivister som ligger vid motpolen. Problemet ökar genom att svenskar inte ingår i invandrarnas relevanta kollektiv.
Relationen är snarast att invandrarna anses vara en eftersatt grupp som ska stödjas än mer av svenskarna. Detta har misslyckats i Malmö så andra svenska kommuner rycker in med minst 5 miljarder kronor per år. Den dag som alla har samma problem i sina egna kommuner, så uppstår frågan hur underskotten ska täckas. Ebberöds bank återuppstår i en tragisk final.
Talesättet lyder: ”Om det är tomt i krubban börjar hästarna bitas”. Detta torde också gälla för befolkningen i Sverige. Vi har klarat motsättningar mellan svenska folkgrupper rätt hyggligt, men hur klarar vi moderna motsättningar över etniska och religiösa skiljelinjer?
Många länder har en svag sammanhållning, men kan genom en stark polis/militär upprätthålla en grundläggande ordning. De lyckas håller undan anarkin och blir inte en failed state. Jag är mindre säker på att svensk ordningsmakt har den förmågan. En retirerande rättsstat och en polismakt med eroderat våldskapital har redan uppmuntrat till successionskrig i den kriminella världen. Polisen är inte lägre en fruktad huvudmotståndare, utan andra gäng och ligor har tagit den platsen. Det gäller, som för maffialigor i USA på 30-talet, att bli mer fruktad än konkurrerande ligor som blir starkare när polisen tappar greppet över samhället.
Den svenska allmänheten är en annan motståndare som tycks lätt att kväsa. Förnedringsrån är inte bara rån, utan hierarkiska signaler att svenskar ska veta att deras våldskapital är så lågt att de bör ligga lika lågt. Muslimska härjningar i Rotherham, England, visade hur kriminella pakistanier lade beslag på unga engelska kvinnor som varken polisen eller fäder kunde freda. Hierarkin i samhället kan stuvas om. De rika svenskarna kan förmodligen freda sig med livvakter och gated communities, men vanliga svenskar riskerar att utsättas för invandrarnas högre våldskapital. Vi lär få fler situationer som övergreppen på Skogskyrkogården i Stockholm. Våldtäkter avskrivs i en strid ström och de utpekade förövarna blir ofta inte ens förhörda innan fallen läggs ner.
Forskaren och polismannen Fredrik Kärrholm fokuserar på vad han kallar ”antisocialt dominansbeteende”. Det är en god idé som i hög grad fokuserar på makt genom dominans – rånaren växer och offret krymper. Han ser klarare betydelsen av detta än de som fixerar sig vid den materiella stölden, men jag är mindre säker på att termen ”antisocial” är rätt begrepp. Rånaren är etniskt medveten och har ofta ett ressentiment mot den laglydige svenskens negativa syn på människor som lever ett parasitärt liv. Det skurken hoppas uppnå är inte en ny värdegrund, men att skapa en rädsla, gärna en kollektiv svensk rädsla för kriminella invandrare. Det den kriminelle är för, är inte en ”antisocial” ordning, utan en ”nyordning” där svenskar är nedklassade.
Svenskar är också benägna att klassa ner sig själva. Den märkliga organisationen Black lives matter beundras och muslimer lyfts fram som förebilder. Stora delar av den svenska eliten beter sig som om landet erövrats av främmande makt som nu kräver underkastelse. Svenskar anklagas för hets mot folkgrupp, men inte andra etniciteter. Vi bör inte glömma att den svenska eliten försöker lägga ner Sverige som nation, och nu vill ha beröm för att i dess ställe ha skapat en mångkultur.
