I boken ”Demokratins framtid” skriver en rad statsvetare om demokratins utformning i Sverige och världen. Den försöker ge en nyanserad bild av demokratin, där demokrati ses som en gradfråga, ”varieties of democracy”.
I den mest komplexa modellen har olika demokratier bedömts enligt 350 indikatorer av 3.000 experter. Det kan låta seriöst, men redan tidigt noterar man fatala brister. Det finns ju inte bara varianter av demokrati utan också varianter av motpolen diktatur. Förstås finns också kombinationer som ligger mitt emellan.
En av utgångspunkterna är en modell som ursprungligen lanserades av Olof Petersson och som bokens redaktörer Katarina Barrling och Sören Holmberg har modifierat något. Demokratin har nu gått från övergripande beteckning till att bli en av tre komponenter: folkstyre, rättsstat och handlingskraft.
Men är detta en beskrivning av just demokratier eller av stater i allmänhet? En klassisk motsättning är ju den mellan den demokratiska rättsstatens tröghet (beslut fattas långsamt och försiktigt) och diktaturens större handlingskraft (ledaren kan införa reformer snabbt).
En modern förändring är att rättsstaten urartar i anarkotyranni. Med detta menas att myndigheterna styr hårdhänt över de följsamma medborgarna, medan de undviker konflikter med grovt kriminella grupper som har ett alltför svårhanterligt våldskapital.
Detta kan illustreras med den svenska oförmågan att ”knäcka gängen” eller att straffa mördare och våldtäktsmän adekvat, medan man sätter dit felparkerare och prioriterar hastighetskontroller kanske mer än någonsin. Med tanke på att medborgarna ser brottsligheten som den centrala politiska frågan är rättsstatens oförmåga en av flera allvarliga brister i det svenska samhället. Politikerna pratar numera gärna om att knäcka gängen, skjuta skarpt och så vidare. Men agerar gör de inte.
De 3.000 demokratiexperterna påverkas dock minimalt av dessa brister. Sverige hamnar istället trea i rankningen av världens bästa demokratier. Experterna visar samma besvärande samsyn som finns hos bokens skribenter.
År 2014 kom decemberöverenskommelsen, där valets resultat korrigerades med en kartellöverenskommelse som minimerade inflytande för ett folkvalt parti. Efter detta kom Januariöverenskommelsen 2019 där två partier bytte lojalitet för att vända valresultatet till dess motsats. Detta är helt klart grova brott mot folkstyrets ethos, även om det inte bryter mot lagens bokstav. Och det är en påminnelse om att representativ demokrati innebär att makten inte finns hos folket, utan hos dess representanter.
Statsvetarna är medvetna om detta underskott i systemet och förstår att folkviljan måste få ett visst genomslag om systemet alls ska förtjäna att kallas folkstyre. Men man har ingen relevant kritik och riktiga förslag att bidra med, utan stället blir det ett uppfostringsförslag riktat mot väljarna.
Forskarna är mycket bekymrade över brister i medborgarnas kompetens, men visar föga intresse för politikernas. Väljarnas kunskaper nagelfars med fyra faktafrågor: 1. finansministerns namn, 2. näst störst parti, 3. arbetslöshet i landet, 4. namn på FN:s generalsekreterare.
I en mer detaljerad undersökning för Sverige kom man fram till att män och liberaler var kunniga till ca 40 procent, medan kvinnor endast var kunniga till 21 procent och SD-sympatisörer till 11 procent. Den minst kunniga gruppen var förstagångsväljare med endast 5 procent kunniga.
Får man tro författarna så måste politikerna ändå ta till sig folkviljan – populism – men också ha ett kotteri av avskärmade experter som kan fatta viktiga beslut utan störningar av denna populism. Det är lätt att hålla med om kritiken att väljarna inte är insatta och att någon med bättre sakkunskaper måste kunna gå igenom och ta ställning till förslag en gång till. I ett tredje steg är det tänkt att experterna ska ta över för finputsning. Men statsvetarna är införstådda med att redan väljarnas direktiv i steg ett kan gå fel. Demokratin som beslutsmetod är att väljarna väljer just inriktning i stort, och den som inte ger dem den makten är helt enkelt inte demokrat.
Statsvetarna är rätt obenägna att ge väljarna alltför fria tyglar, utan vill att rättsstat och experter minskar politikens spelrum. Judikalisering är en sådan metod. Befolkningen är inte i uppror, trots att politikerna vägrar anpassa politiken till väljarnas krav och exempelvis avbryta massinvandringen.
Statsvetarna föredrar ett val mellan partier som har anammat ”liberal demokrati”, ett system som varken är speciellt demokratiskt eller liberalt, men som kanske just därför fått det namnet i syfte att framstå som sympatiskt.
Ungern är ett land inom EU som 2020 förlorat sin status som demokrati. Den som vill se närmare på landet finner ett land med en populär politisk ledning som strävar mot andra mål än majoriteten inom EU, till förmån för folkets egna preferenser. En typisk kritisk artikel mot Ungern lyckas inte hitta några antidemokratiska sakfrågor, men slår ändå myndigt fast att Ungern inte är en demokrati.
Tyskland inför en mjuk privat censur genom att ge Facebook rätt att censurera genom lagen NetzDG. Hotet är att om de censurerar för lite, kan de dömas till höga böter, men de drabbas inte av straff om de censurerar för mycket. Man kan säga att östtyska Stasi återuppstår i privatiserad form och utförarna kallas inte censorer utan moderatorer.
Ungern har inte privatiserat censuren utan söker bötfälla de privata censurinitiativ som plattformarna själva drar igång. Justitieminister Judit Varga driver sedan två år linjen att förbjuda plattformarna att censurera lagligt material. Vad som ska anses vara förbjudet avgörs inte genom hemliga algoritmer utan av landets parlament, anser hon. Den modellen brukar kallas demokrati, men i Tyskland, Sverige och Bryssel är man av motsatt uppfattning.
Enligt många statsvetare gäller det att gå i takt med EU, även om EU tar alltfler steg bort från demokratin. På 90-talet skulle EU åtgärda ”det demokratiska underskott” som uppstått och nya fördrag skulle godkännas med folkomröstningar. Efter ett antal nedröstningar infördes det nya regler utan folkomröstningar, vilket knappast kan ses som annat än nedlagda ambitioner.
Statsvetarna i boken har över lag en hög tolerans för politiskt trixande. Ja, de vänder sig förmodligen emot att det ens kallas trixande. Demokrati blir inte så mycket folkstyre som politiska partiers öppna mandat att hitta på vad de önskar. Man lockas till att vända på demokratin. Först avgör rättsstat och media vilka som är ”anständiga partier”. Sedan kan väljarna berätta vilket av dessa anständiga partier de anser förtjänar deras röst. Ungern har närmast diskvalificerat sig själv genom att förklara sig vara en ”illiberal demokrati”. Men hur demokratisk är ”liberal demokrati”?
I Ungern har oppositionen kommit till makten i Budapest och driver en avvikande oppositionell linje. I Sverige är det bara Sölvesborg och Staffanstorp som avviker från den svenska huvudlinjen. I båda länderna använder regeringen sin makt till att motarbeta avvikarna, men de blir inte klassade som folkfiender och avsatta. Vilket land som är mest tolerant mot oppositionen kan diskuteras.
Ungrarna försvarar sin variant av demokrati, men avhåller sig från att påstå att Sverige inte är en demokrati. ”Expertbedömningen” att Sverige är en mönsterdemokrati tycks närmast sanslös som omdöme. Här trixar man rejält, men blundar samtidigt så man inte ser den svenska demokratins stora brister.
