Du har förmodligen hört talas om Bayes teorem. En praktisk regel som vi alla följer när vi samlar in all information, oavsett varifrån den kommer, och inkluderar den i ett samlat beslutsunderlag. Vi uppdaterar sedan våra förväntningar när ny information blir tillgänglig och anpassar våra tidigare bedömningar. Allt i syfte att undvika felslut genom att inkludera allt av relevans i vår kalkyl.
Mycket av det vi får höra har oklar sanningshalt. Om någon varnar för en person som ”ohederlig” blir vi lite mer tveksamma till att låna honom pengar. Vi är sällan motiverade att analysera fallet noga utan nöjer oss med en rubricering som ”misstänkt”. Talesättet ”ingen rök utan eld” talar för en fällande dom. Om personen är helt oskyldig finns det kanske någon annan grund för anklagelsen.
Hur vi än hanterar situationen leder en mottagen negativ information till en viss nedvärdering. En mycket liten justering om anklagelsen låter orimlig, men en större om den samverkar med andra invändningar mot personen. Det finns också ett bekräftelsejäv (confirmation bias); om vi redan har ett omdöme ändrar vi det ogärna radikalt. Var vi redan skeptiska så blir vi däremot än mer skeptiska efter detta påstående, men var vi välvilliga blir det bara ett mindre frågetecken.
Ett försvar mot en anklagelse kan inte uträtta underverk. Säg att personen bara tappar fem hypotetiska poäng i förtroende, istället för tio poäng. Sanningshalten i anklagelsen är osäker, men det gäller också för försvaret. Är det kritik som framförs, påverkas den lyssnande personen åt en mer negativ bedömning.
Undantaget är om situationen uppfattas som en personlig konflikt mellan två personer och i mindre grad om den bedömdes karaktär. Mycket kritik formuleras därför opersonlig för att inte fastna på en avoghet mot att bli indragen i en personkonflikt. Detta kan uppnås genom att kritikern inte framför och driver sin egen åsikt, utan hänvisar till en allmän bedömning: ”Det är många som hjälpt Bengt, men blir besvikna då han som regel inte utför någon gentjänst.”
Vad gör man om man är Bengt och vet att någon agiterar mot en? Det kloka svaret är nog en måttfull vedergällning; en bra strategi är att löna gott med gott och löna ont med ont. Man vill undvika en förvärrad konflikt, men man måste också påföra en kostnad på angreppen. Om andra regelmässigt kommenterar ”att Bengt är kontroversiell också i det egna partiet” blir det snart en sanning.
I den politiska debatten pågår ett ständigt krypskytte. Den utsatte söker freda sig med ett framgångsrikt försvar, men det reducerar bara förlusten från tio till fem. Politik är en kampsport där det inte bara gäller att tåla stryk, utan också i att dela ut snytingar. En konstruktiv målsättning är att få en så bra debatt att båda parter blir vinnare. Det finns ju möjlighet att jämföra kombattanterna med många andra politiker som inte var med i denna debatt, men som nog klarat den mycket sämre.
De som lyssnar har ingångsvärden som de motvilligt kan justera. Bekräftelsejäv påverkar som sagt. Den tidigare statsministern var envis med att brunsmeta sina motståndare, men det är svårt att bemöta detta hårt utan att själv framstå som bufflig.
Många väljare har åsikten att Löfven har ett gott hjärta, men inte är den vassaste kniven i lådan. Många ser nog hans angrepp mer som snedsteg än medveten agitation, men ur ett borgerligt perspektiv måste man agera.
Ett sätt är att utse Morgan Johansson till den egentliga pappan till Löfvens övertramp. Justitieministern har andra brister än statministern och är mer passande som illasinnad ränksmidare. Budskapet går fram och accepteras som rimligt.
Varje person som anklagar måste räkna med motanklagelser. Men i Sverige har oppositionen inte riktigt förstått detta, utan tror att de själva är stilbildande och en kraft mot ”polariseringen”.
De tror att brunsmetning bekämpas bäst genom kritik av vulgaritet. Det är ett borgerligt sätt att reagera, men jag tror inte det fungerar. Bibeln har en bättre regel: ”öga för öga, tand för tand”. Många missförstår detta och ser det som en eskaleringsmodell: jag förlorar en tand och ger igen genom att skada ett öga.
Men regeln är ”lika för lika” och om båda förlorar blir det konstruktivt att trappa ner. Detta är dock bara möjligt om man visat förmåga att ge igen, lika för lika.
Under första världskriget uppstod en rad inofficiella vapenvilor. Vi skjuter inte på er när ni äter, om ni returnerar den favören. De gav inte någon sida en favör i kriget, men minskade umbäranden för båda parter.
En politiker som är känd för att vara saklig och sansad skall behandlas med sakliga och sansade argument, medan en pajkastare bemöts bäst med ett roligt förlöjligande.
Det centrala är att inte acceptera ett underläge som motparten saknar motiv att förändra. Att anklaga ett annat parti för etikettbrott må ligga nära till hands för borgerliga politiker, men cementerar dessvärre ett underläge.
En anklagelse om ”rasism” bör bemötas med en motanklagelse. Men om motanklagelsen ska vara just rasism så måste man välja något som träffar just vänstern: ”De låga förväntningarnas rasism”, essentialistisk rasism eller svenskfientlig rasism är några exempel.
Det centrala är att motståndaren påklistras det negativa epitetet och erfar hur diffust det är och svårt att bli rentvådd. Om rasism blir ett problem just för högern blir det permanent, blir det ett problem för båda sidor lägger man ner och vänder blad. Andra diffusa påhopp kan returneras på samma sätt.
En sådan debatt skapar initialt en destruktiv debatt med två förlorare. Så snart den prognosen blir sannolik öppnas möjligheten för de båda kombattanterna att söka finna en mer konstruktiv dialog. Men om en part kvider och lider så kommer den andre att fortsätta angreppen.
Det problematiska är att väljarna förtränger det stora problemet med massinvandringen. Väljarna vill inte ta i röran, men hoppas att de politiker som skapat denna röra också skall lösa den.
Men politikerna är inte mer vakna än väljarna. Istället har de ett egenintresse i att trixa med sitt betyg; en positiv ”Sverigebild”. En bättre debatt om det stora problemet behövs, men politikerna kommer inte att hjälpa till.
Förr var alla medvetna om att demokrati primärt var pluralism, olika åsikter ställdes mot varandra diskuterades. Idag är pluralism mindre populärt. I ett mer mångkulturellt samhälle ökar skälen till konflikt och många kommer till slutsatsen att det gäller att undvika konflikt också på idéplanet. Detta kan uppnås genom att en sida avancerar och den andra retirerar. Debatten om problem och lösningar ersätts med en mer obetydlig om att bevara vår tids instabila konsensus och dess etablerade etikettsregler.
Etikett betyder den lilla etiken, men vad vi behöver är en diskussion om den stora etiken. Den centrala frågan är inte om SD beter sig opassande och avviker från den mysteriösa ”värdegrunden”, utan vad som blir följden av att Sverige avskaffar nationalstaten och inför en konfliktfylld mångkultur, som konflikträdda svenskar är mentalt dåligt utrustade för att leva i.
