Etablissemanget verkar inte anse att det finns någon legitim motsats till deras egen ideologi, eftersom en sådan motpol skulle utgöra motsatsen till godhet.
Istället irriteras de av att deras godhet kan ifrågasättas. Men de usla individer som ändå vill göra det ska tystas, cancelleras och ignoreras.
Etablissemangets varningar till trots sticker de usla upp sina fula trynen ibland, vilket stör de goda. Ondskan dammas då av och blir ett hot en kort stund, innan den bränns på kättarbålet.
Vi andra störs av att polariseringen är så symbolisk.
En mer fruktbar polarisering är den när en linje ifrågasätts på riktigt med starka och just därför hotfulla argument. En konsensus kan vara bra eller dålig och en sann liberal menar att en fri debatt lyfter fram de rätta kandidaterna.
Men den ledande klassen anser att de redan vet vad som är rätt och riktigt, och att det simpla folket bara kommer med destruktiva lösningar.
Själva är de "klimatmedvetna", medan kritikerna kallas ”klimatförnekare”. Klimatet finns, så att förneka det låter som ett omöjligt agitationsprojekt, men kritikerna till alarmismen kämpar på, trots den diskvalificerande termen.
De får också tugga i sig att fienden huvudsakligen sätter in barnsoldater som Greta Thunberg. Men Gretas målgrupp är inte de fientliga förnekarna, utan de sympatiserande hycklarna. I varje starkt religiös grupp finns de som vill avslöja lössen i den röda fanans veck. Gretas agitation riktar sig mot alla vuxna som säger sig tro på en kommande katastrof, men också anser att de bör få flyga till Thailand om de bara får rikligt med tärande samvetskval.
De som är skeptiska till mänsklig klimatpåverkan tar konflikterna runt Greta med ro. De ser det mer som en borgerlig person ser på en konflikt mellan maoister och stalinister. Man behöver inte sätta sig in närmare, utan förstår direkt att båda sidor har fel.
Om det finns ett riktigt klimathot så bör det mötas med rationella drag som minskar hotet, men i den meningslösa polariseringen gäller det ytliga intrycket.
Kärnkraft är inte fossilt, men hör ändå till den onda sidan. El är bra, men el som är stabil och planeringsvänlig är ännu bättre ur ett produktionsperspektiv. Den instabila och icke-planerbara elproduktionen anses dock godare som kategori och därför bygger vi solpaneler och vindsnurror som aldrig förr.
Ur ett konsekventialistiskt perspektiv är det effekterna av en handling som avgör om den är bra eller dålig. Men många religiösa människor har en deontologisk moral som innebär att en handling i sig är god eller ond.
I religiösa skrifter finns många handlingar som tillstyrks: fasta, pilgrimsfärder och bön; men i den sekulariserade världen finns ingen gudomlig auktoritet som dömer.
Sjundedagsevangelisterna ansåg att världen skulle gå under 1842 enligt Guds vilja. Men när Gud lät jorden snurra vidare justerades undergången till "snart". Alarmismen anpassades något.
Allt man gör har både en positiv och en negativ sida. Om det positiva överväger bör vi handla därefter – många beslut fattas under osäkerhet. Vissa försvarskrig hyllas, men andra kostar mer än de smakar. En ockupation är i sig negativ, men en ockupation efter ett förbittrat krig är än värre.
De goda är beredda att slåss mot koldioxid till sista blodsdroppen. Ett problem är att en ökad halt koldioxid kan ha en betydligt större positiv effekt på växternas fotosyntes än den har på en temperaturhöjning. Alarmisterna vill dock tysta alla invändningar.
Ideologiskt börjar man alltmer ifrågasätta folkviljan som grundmodell. Att den med rätt åsikter ska få sin vilja igenom anses viktigare än att rätta sig efter folkviljan.
"Demokratin behöver vässas" enligt Anders Wijkman, vilket bör uttydas som ”behöver negligeras”. Forskare som Jörgen Randers menar att "vi behöver påtagligt mer global styrning”. I boken Upphettning sätts hoppet till makttransferering till ”en framtidskommissionär”. Torbjörn Tännsjö har ett lite ärligare ordval och förespråkar en ”klimatdespoti”.
Populisterna som regelmässigt vill ha mer demokrati kritiseras för att deras elitkritik är antidemokratisk. Det är bara rimligt om man frikopplar demokratibegreppet från folkviljan. De sanna antidemokraterna är de som vill rädda folket från dess fördomar, det vill säga från dess egen analys.
Klimat är inte det enda undantaget där demokratin inte gäller. Invandring är en annan fråga i vilken beslutsfattarens deontologiska kärlek väger tyngre än väljarnas vilja. Beslut tagna av mindre elitförsamlingar får avgöra länders framtid, liksom godtyckliga byråkratiska beslut enligt de styrandes instruktioner.
Demokratin ser ut att vara på fallrepet i hela västerlandet, då eliten har en egen uppfattning om vad som bör ske även när den inte överensstämmer med folkviljan.
Den första barrikad som angrips är den fria åsiktsbildningen. Vi får en kraftigt ökad censur, understödd av reklam som upprepar maktens uppmaningar att visa följsamhet. Statstelevisionen instämmer och tryckta medier lever också de på statsmaktens välvilja och subventioner.
De som ser likheter mellan Sverige och Östtyskland är en sanning på spåren.
Det första steget mot tyranni är inte nödvändigtvis att man ålägger alla att tro på en viss sanning, utan snarare att man deklarerar att en rivaliserande sanning är tabu.
När de goda inte vill konfronteras med vissa sanningar indikerar de kort och gott att dessa utgör destruktiv polarisering, Smärre invändningar som inte hotar den av etablissemanget framlagda kursen tillåts dock, och vilka dessa är varierar över tid.
Ett tag kunde man inte framföra tanken att bekämpa brottslighet genom att sätta skurkar i fängelse. Där har graden av frihet stigit något, men fortfarande gäller instruktionen att fängelsestraff om möjligt skall undvikas.
Tanken att brott med ett högre straffvärde ska leda till utvisning har blivit i det närmsta osynlig i rättstillämpningen, fast denna ordning har antagits av riksdagen. När den används blir den ofta tidsbegränsad: ”Välkommen tillbaka till Sverige om 5 år”.
För vems skull då? Ja, inte kan det vara för framtida svenska brottsoffers skull i alla fall. Riksdagen antog en lag, men rättsapparaten vägrar tillämpa den.
Iden om den förkastliga polariseringen ger de goda möjlighet att diskvalificera starka kandidater. Vi får istället en pryd debatt där svåra frågor ska lösas med FN-deklarationer.
För de flesta västerlänningar finns en motsats mellan en barnrik familj och en familj med god ekonomisk standard. Men synsättet att man inte borde skaffa fler barn än man har råd med får inte exporteras. Befolkningsexplosionen är ett problem som ”de goda” exkommunicerat från debatten.
Sverige blir alltmer en misslyckad stat som inte kan diskutera sina problem och än mindre lösa dem. Hycklarna lyckas driva igenom sina tabun och den vanlige journalisten känner att egenintresset talar mot att argumentera på det sätt som den konventionella moralen förespråkar.
Det primära är att undvika den personliga stämplingen som en person som polariserar. Journalisten ser sig som en god person, men anser kanske ibland att godheten måste ta ett litet steg närmare verkligheten.
I en konsensuskultur med många hycklare är det dock svårt att lyckas som osynlig förnyare. En sådan försäkrar att han inte är rasist, men anklagar inte någon annan för att vara det.
Men får man vara mjuk och försonlig mot så rysliga fiender? Lever vi inte i en tid som kan beskrivas som de goda hycklarnas julafton? De som dristar sig till att notera hyckleriet förstör ju julfriden. Då är det skönare att låtsas som att man inte inser det självklara: Att det inte är polariseringen som är problemet – utan åsiktsmonopolet.
