Det svenska bifallet till återhämtningsfonden är värd mycket mer uppmärksamhet än det fått. Det är inte så att en liten minoritet – Sverige, Danmark, Holland och Österrike – stod mot de övriga 23 och blev nedröstade. Det var inget majoritetsbeslut utan varje land har ett veto mot denna typ av extraordinära beslut.
Sverige har under decennier hävdat att man går med i ett EU som respekterar nationellt självbestämmande och inte är ett federalt projekt. Liksom Tyskland har Sverige varit emot en ”transferunion” där pengar skyfflas mellan länder och ansvar för frivola lån faller på andra nationer än de som åtnjuter pengarna.
De ”fyra sparsamma” började med en enkel och klar linje. Vi bistår de länder som är tungt skuldsatta genom att EU tar upp lån åt dem på fördelaktiga villkor. Men det är ingen gåva på allas bekostnad utan ett lån vars återbetalning faller på de länder som gynnas. Varför man övergav den linjen behöver en förklaring. Intellektuellt och principiellt har inga skäl presenterats för ett övergivande av den traditionella positionen som försvarades så sent som för någon månad sedan. Kapitulationen kan inte ses som en principiell omvändelse, utan det är sociala och kulturella skäl som ger en rimlig förklaring.
Många har noterat att partierna i Sverige inte längre är folkrörelser utan domineras av medlemmar och förtroendemän som blir försörjda av politiken eller planerar att bli det. Genom ett omfattande partistöd är partierna inte beroende av ett stort antal medlemmar som betalar in medlemsavgifter så partierna blir frikopplade från befolkningen. Länken emellan är medierna och de blir allt mindre granskare av makten och alltmer en propagandakanal. När politikerna vidtar något märkligt beslut så är media tysta eller vinklar det så harmlöst som möjligt.
Svenska folket har intrycket att migrationspolitiken lagts om så invandringen nu är högst begränsad (”till EU:s miniminivå”). Men antalet nya uppehållstillstånd är rekordhögt varje år. Sedan 2015 har Sverige utfärdat mer än en halv miljon nya uppehållstillstånd. Folkutbytet fortsätter. Med en så försenad inbromsning stannar inte fordonet innan man kört in i väggen.
Socialdemokraterna lovade en åtstramning av invandringen i valet 2018. Men 2019 kom januariavtalet med nya generösa riktlinjer. Sverige borde också ta emot klimatflyktingar förutom alla andra. Vad hända med den nya mer restriktiva linjen? Har detta problematiserats av pressen?
I en undersökning vill 63 procent ha en minskad invandring, varav 16 procentenheter inte vill ha någon alls, medan gruppen som ville öka invandringen endast är 8 procent. Den som är demokrat kan dra vissa slutsatser. Men istället får vi en terapidebatt om det var moderaterna eller sossarna som gjorde att det inte blev en överenskommelse i den gemensamma riksdagsutredningen. Invandringen är en ständig påminnelse om att den svenska politikerkåren inte värnar Sverige och svenskarnas intresse utan samlar på godhetspoäng i sin målgrupp, precis som osäkra tonårstjejer.
I sociologiska studier kallar man de personer som en individ bryr sig om för significant others. Förr var de väljarna, nu är det marginella grupper som pressen skriver välvilligt om; ”Black lives matter”, kvinnofotboll, könskorrigering. En viktig grupp som hela tiden gör sig påmind även utan vinklade och sentimentala mediereportage är den egna klassen. I Sovjet kallades denna nya funktionärsklass för ”nomenklaturan”. Den består bland annat av 40.000 tjänstemän i Bryssel som politiker i de svenska partierna vill ha goda relationer till.
Fredrik Haglund på den EU-entusiastiska nyhetssajten Europaportalen framhåller hur kollegerna i Europa ser på avvikarna: ”Från flera håll kommer kritik mot det svensk-dansk-nederländsk-österrikiska förslaget. ’Dokumentet är så intellektuellt lättjefullt att det är svårt att anta att de själva tror på det. Mer lån kommer inte att lösa några problem’, skriver Lucas Guttenberg, ställföreträdande chef för proeuropeiska tankesmedjan Jacques Delors Centre. ’Österrikes, Sveriges, Danmarks och Nederländernas motförslag för coronafonden är upprivande i tonen och felaktig i innehållet. Den som nu inte har europeisk solidaritet sätter EU på spel’, kommenterar den politiske reportern Daniel Brössler i tyska Süddeutsche Zeitung.”
Det som hänt är att Merkel och Tyskland bytt sida och nu föreslår en transferunion. De som är emot en allmän huggsexa kan inte längre agera i Tysklands skugga utan ställs på egna ostadiga ben. De har ett veto, men de törs inte använda det. Nietzsche skulle kunna ha kommenterat: ”De biter inte, för de har inga tänder”. Dessa karaktärslösa och tandlösa är de som ska försvara svenska intressen.
De uppmanas att vara solidariska med EU, men hela fondprojektet handlar om att rädda euron. Men vi är inte med i den och euron har varit förödande för Grekland och Italien som vill ha hjälp. Den reella lösningen är att återgå till nationella valutor som anpassas till respektive lands konkurrenskraft. EU-byråkraterna fortsätter att anse att ”euron är juvelen i EU:s krona”. Detta övervärderar sydeuropeiska länderna styrka och undervärderar Tysklands. Tyskland vill att hjulen ska snurra och då behöver de fattiga EU-kunderna mer pengar. Man kan tycka att Tyskland borde väga fördelar med att sälja mot risken att inte få betalt med riktiga pengar. Ett sätt att undvika det problemet är att fler länder ställer upp som risktagare. Däribland Sverige, som inte ens är med i euron, därför att en majoritet vid folkomröstningen 2003 såg den som en riskabel konstruktion man borde akta sig för. Den åsikten har bara förstärkts av utvecklingen sedan dess. Men nu kommer vi ändå med som riskbärare.
Det brittiska utträdet lär inte bli gratis eller problemfritt. Att lämna en förening är en handlingsfrihet värd att slå vakt om. Ett enskilt land och en grupp länder kan utvecklas åt olika håll, dessutom har euron en sprängkraft som kan sänka EU. Den här typen av åtaganden är av en kategori om försvårar en separation; det blir ett äktenskap utan möjlighet till skilsmässa.
EU är inget fredsprojekt. EU skapar inte fred i Europa utan freden i Europa möjliggjorde EU. Organisationen är inte heller ett demokratiprojekt. I början fanns i viss mån en demokratisk ambition. Minns ni skriverierna om ”det demokratiska underskottet” som skulle fixas till stegvis över tid? Nu hör man allt mindre om detta. För 15 år sedan ställdes några nya fördrag inför folkomröstningar, men då de inte fick folkligt stöd beslöt EU att det räckte mer än väl att de själva tog beslut utan demokrati.
En del statsvetare menar att man kan ta beslut genom att ställa alternativ mot varandra, men man kan också istället följa tidigare antagna regler; byråkrati istället för demokrati. EU-linjen har blivit att anta luddiga målsättningsregler som sedan tolkas och kan få en helt annan innebörd. Denna kombination av en oklar flexibilitet som kombineras med auktoritär justering och styrning blir modellen, en bysantinsk modell.
Sverige skulle stå fast vid nationernas Europa, men är nu inne på an ever closer union. Den svenska funktionärsklassen har lagt ner Sverige. De är på väg att bli världsmedborgare och ett steg mot det är att visa hur fint EU integrerar sina medlemsländer. Det svenska folket är kanske sovande, kanske ointresserade, kanske handlingsförlamat. Hur kan vi välja om dessa illojala människor som fyller vår riksdag? De representerar inte svenska intressen utan gynnar bara sin egen karriär som blir alltmer knuten till goda relationer med alla EU-kolleger. Vad krävs ytterligare om inte denna kapitulation förtjänar beteckningen landsförräderi?
