Hade någon, om jag levt för 40 år sedan frågat mig om jag var feminist, hade mitt svar definitivt varit ja, men idag har själva huvudsyftet helt spelat ut sin roll. Att vi i Sverige idag ska ha lika lön för lika arbete är nog för de flesta, och även för mig, lika självklart som den demokrati vi har. I ett skolväsende där flickor presterar bättre än pojkar torde också de ojämlikheter som fortfarande existerar på arbetsmarknaden jämna ut sig med tiden. Dagens feminism verkar helt ha tappat greppet om vad som egentligen är viktigt.
Som lärarstudent på Malmö Högskola ser jag tydligt hur den feministiska ideologin genomsyrar hela utbildningsväsendet för dagens lärare. Ett slående exempel var när vi för några månader sedan fick lära oss att det är viktigt att man inom byggbranschen och vården strävar efter att det ska vara lika många arbetande kvinnor där som män. Varför, undrar ni säkert. Jag undrar samma sak. Bör man inte sätta mäns och kvinnors olika intressen i första hand, snarare än att tävla i att göra alla yrken så jämställda som möjligt?
Och är det inte självklart att fysiskt krävande arbeten lockar till sig fler män då fysiskt starka personer helt enkelt kan genomföra fysiskt krävande jobb bättre?
Sverige ska sträva efter att bli så jämställt som möjligt, det är viktigt. Däremot går det inte att dra ett likhetstecken mellan jämställdhet och feminism. Jämställdhet för mig är att alla människor har samma möjligheter. Vid kvotering till bolagsstyrelser och i anställning av människor låter inte staten män och kvinnor att tävla på samma villkor. I mitt Sverige får det gärna sitta tio av tio kvinnor i styrelsen på det företag jag jobbar, om de är bäst lämpade för uppgiften det vill säga. Samma sak gäller således för mig om styrelsen bara skulle bestå av män.
När dagens feminism har gått så pass långt att den ska bestämma hur länge jag och min framtida fru ska vara hemma med våra barn inkräktar staten på mitt privatliv i så stor utsträckning att det påverkar min familjs livssituation. När jag blir pappa kommer jag givetvis vilja vara hemma med mitt barn så mycket som möjligt, men staten ska inte bestämma hur länge. Att omyndigförklara människor och tro att de inte är kapabla att ta det beslutet själva kan jag tycka är skrämmande. Listan över vansinnigheterna i dagens feminism kan göras betydligt längre, men jag tänker inte vara en del av dessa tokigheter.
Därför är jag inte feminist.
Pontus Andersson
