Tonläget var inte bara triumfatoriskt utan rentav skadeglatt i många medier igår.
"Biträdande rikspolischef Mats Löfving är körd", skrev Aftonbladets rättsreporter Oisín Cantwell upphetsat när det stod klart att utredaren Runar Viksten rekommenderat rikspolischefen Anders Thornberg att sparka Löfving.
"Så kommer också att ske", fortsatte Cantwell. "Mats Löfving är såld – och det med ränta".
Det är förstås lätt att vara efterklok, men det som denna ledarredaktion påpekade i december bekräftades faktiskt i sak när Viksten presenterade sin utredning igår, trots den propagandabetonade framställningen.
Då, innan dödsbeskedet, var presentationen, som fortfarande finns kvar på SVT Play, nästan komisk att se. Komisk därför att det var så uppenbart vad Tornberg och hans handplockade utredare Viksten hade för syfte med den.
Mats Löfving skulle offras, eller med Vikstens ordval: åtalas och avskedas. Media skulle därmed äntligen få ett offer i härvan och genom olika juridiska krumbukter och vinklade ordval skulle man skydda Tornberg, därför att han är vår rikspolischef, och Linda Staaf, därför att hon ligger med med vår överbefälhavare, från fortsatt mediedrev.
Problemet är bara att det som framkom i sak inte gav något stöd åt denna, för myndigheten bekväma, lösning.
Det som framkom var följande.
Löfving och Staaf inledde sin relation sommaren 2015, exakt när är oklart, men anställningen på Noa fick hon redan i februari 2015. Löfving hade alltså inte, så som huvudanklagelsen mot honom löd, anställt sin älskarinna som chef på polisen.
Under Staafs tid som anställd, efter att relationen inletts, hade Löfving emellertid fattat vissa beslut rörande henne.
Samtliga beslut var i och för sig helt okontroversiella och korrekta, medgav Viksten. När hon fick sitt tjänstevapen hade hon genomgått 120 timmars vapenutbildning och verkat i yttre tjänst, varför både kompetens och behov av vapen var styrkt. Hon hade lägst lön av cheferna på Noa, hennes löneförhöjning följde praxis och detsamma gällde hennes förlängda förordnande, som Löfving beslutat om.
Löfving var jävig vid besluten, men jäv är i sig inte alltid brottsligt eller ens felaktigt. Myndigheterna skulle ju inte fungera om tjänstemän behövde anmäla jäv inför varje åtgärd som påverkar en annan tjänsteman som de känner privat. Det skulle kräva ett förbud inte bara mot kärleksrelationer utan mot varje form av privat umgänge mellan tjänstemän. Straffansvaret vid jäv är därför begränsat till jäv i själva myndighetsutövningen.
Viksten anser sig ha hittat ett sådant fall av jäv, som han skyndat sig att anmäla till åklagare. Det handlar om att Löfving godkänt att Linda Staaf skulle få ge ut en bok, vilket är ett beslut som utgör myndighetsutövning. Viksten hävdar att Löfving begick ett brott när han, utan att anmäla jäv, beslutade att låta Staaf utge boken.
Åklagaren lade dock ned anmälan utan åtgärd, enligt Viksten, som inte vill säga varför. Man kan dock misstänka att orsaken var att gärningen inte utgör brott.
Jävsreglerna för polisens tjänstemän finns i förvaltningslagens sextonde paragraf. Där anges att om det finns någon särskild omständighet som gör att en tjänstemans opartiskhet kan ifrågasättas, så får inte tjänstemannen fatta ett myndighetsbeslut.
Bestämmelsen har dock ett undantag: "Om det är uppenbart att frågan om opartiskhet saknar betydelse, ska myndigheten bortse från jäv", står det i lagen.
Hade det då någon betydelse att det var just Mats Löfving som fattade beslutet om att Linda Staaf skulle få ge ut en bok?
Svaret finns både i Vikstens egen utredning och i regeringsformen. I utredningen säger polisens ansvariga för bisysslor att många poliser velat ge ut böcker genom åren, och att myndigheten inte i ett enda fall har nekat någon att göra det. Något som förstås är en följd av att denna bestämmelse i regeringsformen förbjuder myndigheten att lägga sig i om anställda ger ut böcker.
Det är med andra ord uppenbart att frågan om opartiskhet saknade betydelse och att Mats Löfving därför inte bara kunde, utan faktiskt varit skyldig att, bortse från frågan om jäv.
Men enligt Vikstens felaktiga bedömning är detta påstådda tjänstefel inte bara ett brott, utan ett så allvarligt brott att det föreligger grund inte bara för åtal utan också för avsked.
En liknande okynnesbedömning gjordes tidigare på särskilda åklagarkammaren, där överåklagare Bengt Åsbäck under mediedrevets början inledde en förundersökning mot Löfving inte om tjänstefel – utan om grovt tjänstefel. Ett beslut så obefogat att det i sig kan utgöra tjänstefel, men likväl var det nödvändigt för att kunna tillmötesgå medias krav på att en brottsutredning skulle startas. Preskriptionstiden för tjänstefel hade nämligen gått ut.
Det hade förstås varit bättre om Mats Löfving hade varit öppen med sin relation med Linda Staaf. Smusslande med relationer på en arbetsplats kan föranleda rykten, skvaller och trovärdighetsproblem oavsett bransch. Men det är inte – inte ens efter Metoo – olagligt att ha relationer på jobbet. Och det är inte tillåtet för en arbetsgivare – i vart fall inte myndighet – att kräva insyn i om någon har en sådan relation.
Trots det kan man förstås kritisera Löfving för att inte frivilligt ha redogjort för relationen. Men den kritiken måste i så fall även riktas mot två andra höga polischefer, nämligen Linda Staaf, som ju också mörkat relationen, och rikspolischefen Anders Thornberg, som ju känt till relationen men medverkat till att sekretessbelägga alla uppgifter om Staafs anställning in i det sista, just för att hindra att relationen blev känd i media. Inget hindrade honom för övrigt att flytta på någon av de inblandade redan innan dess. En sådan åtgärd kräver inga bevis.
Men att rikta obefogade brottsanklagelser mot Mats Löfving och att de facto ge honom sparken under en propagandaföreställning i SVT var ogrundat, orättvist och fel. Tyvärr kommer metoden dock att fungera. Medierna kommer att utse Löfving till ensam ansvarig, postumt, medan chefskollegorna Thornberg och Staaf kommer undan.
I Arbetsdomstolen skulle ett avsked av Löfving ha ogiltigförklarats på stående fot. Men nu får mediernas domstol sista ordet. Det är en såväl rättslig som mänsklig tragedi.
FRIA TIDER
