Det enda förvånande med avslöjandet som tidningen Fokus publicerade nyligen, att Migrationsverket släpper ut fler avvisade än vad man skickar hem, är egentligen att man lyckas avvisa någon överhuvudtaget.
För problemet har aldrig handlat om för lite resurser eller dåliga rutiner. Sådant skulle ha varit enkelt att lösa. Det handlar inte ens om dålig vilja. Alla är överens om att invandringen ska vara reglerad och lagarna finns redan. Problemet är att Sverige vill och säger en sak men samtidigt skäms och inte vågar genomföra det vilket lett till en märklig medelväg där man visar tänderna på samma gång som man slår ner blicken.
Å ena sidan har vi myndigheter och domstolar som utreder ifall det finns asylskäl och beslutar om avvisning, precis som vi har myndigheter som utreder ifall någon är skyldig till brott, ska betala skatt, är lämplig som vårdnadshavare och beslutar om fängelse, betalningskrav och omhändertaganden. Men medan resten av samhället utgår från att alla sådana beslut är korrekta och hjälps åt för att få dem verkställda ursäktar man sig för avvisningsbesluten och försöker hjälpa den enskilde att strunta i dessa beslut.
Man har gett de som stannar illegalt titeln ”papperslösa” som om det handlade om offer för en byråkratisk bugg istället för människor med massor av papper, som bara inte råkar vara nöjda med besluten som står i dem. Problemet som diskuterats har inte handlat om att tiotusentals utländska medborgare struntar i våra beslut och stannar kvar olagligt utan istället om deras ”situation” och ”utsatthet” medan de gör det.
För att inte riskera att man hittar de som håller sig undan har Sverige avskaffat id-kontroller i hemmen och i kollektivtrafiken. När avvisade söker bidrag eller lagar hål i tänderna har man bestämt att bjussa på tandvården och dela ut bidragen utan prövning så att de inte ska behöva avslöja sig då heller. Skulle deras identitet ändå råka bli känd har man förbjudit skvallrande.
På Gotland fick en tandläkare sparken när han tipsade Migrationsverket. Skolorna har infört fotoförbud på avslutningar så att de som stannar illegalt också ska kunna få skola och dagis för sina barn utan att andra föräldrar lägger sig i och tipsar. Skulle någon trots allt detta råka hamna i Migrationsverket förvar krävs samtycke för att skicka hem personen. Vid protester ställs avvisningen in och efter två månader måste den avvisade släppas ut.
Svensk asylprövning fungerar bara som andra myndighetsprövningar fram tills besluten går de berörda emot. Då blir sista prövningsinstansen alltid den enskilde själv. Vill han följa eller inte följa beslutet? Att Sverige med den ordningen lyckats avvisa en enda person är det enda konstiga i detta. Hur många fängelsedomar skulle kunna verkställas ifall alla som var missnöjda fick hjälp av det övriga samhället att hålla sig undan den dumma domstolens beslut?
Det obefintliga antalet avvisningar är ett typexempel på hur meningslöst det är att fatta beslut med folkvalda majoriteter när de valda företrädarna ändå är för fega för att säga emot en högljudd och skrikande vänsterminoritet.
Tidöpartierna är inte den första regering som pratat om reglerad invandring. Det har Sverige alltid gjort. Men när man försökt omsätta den regleringen i praktiken har man alltid backat för skrikande minoriteter som hävdat att alla sådana försök är omänskliga. Eftersökandet får inte påverka de eftersöktas möjlighet att fixa tänderna, sätta ungarna på dagis, söka bostadsbidrag eller åka tunnelbana har det ropats indignerat.
Det räcker alltså inte med en ny regering som vill ha en ”strikt” invandring, eller invandring på ”EU:s miniminivå”. Allt det där lovade den förra också. Det verkliga paradigmskiftet som behövs är en regering som vågar omsätta det i praktiken som utlovats under valrörelsen utan att böja sig för kritik från vänstern, vare sig de representeras av politiker här hemma, medier eller EU-byråkrater.
Ett verkligt paradigmskifte kräver en regering med stake att säga det självklara. Att vi ska jaga människor med avvisningsbeslut oavsett om de ger sig till känna av ”nöd”, oavsett om de har barn, och vi ska ringa polisen när vi ser dem och vi ska tvinga dem härifrån oavsett om det leder till gråt, skrik och tandagnisslan från den som beslutet går emot. För det är precis så vi verkställer alla andra myndighetsbeslut när folk inte frivilligt följer dem.
FRIA TIDER
