Frankrike står nu inför ett nyval, och även om valet gäller nationalförsamlingen och inte presidentposten riktas blickarna återigen mot Marine Le Pen och hennes potentiella roll som framtida fransk president.
Jämfört med fadern Jean-Marie Le Pens sensationella seger i den första valomgången 2002 är Marine Le Pens ansträngningar förvisso ganska ointressanta. I stora drag företräder hon en politiskt korrekt plattform där hon mjukat upp Nationella frontens, numera Nationell samlings, invandringspolitik och gjort den mer mjäkig än exempelvis de svenska Moderaternas.
Frågan om hennes hållning i det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina har emellertid blivit desto mer intressant.
Marine Le Pen har länge varit en kontroversiell figur inom fransk politik men efter att invandringskritiken övergetts har hon fokuserat mer på sociala och ekonomiska frågor, där partiet numera utgör en sorts nationalistisk vänster.
Exempelvis har Le Pen förespråkat en ”fransk socialstat” och ökat stöd till låginkomsttagare, vilket skiljer sig markant från hennes far, som hade mer nyliberala och invandringskritiska ståndpunkter.
Denna utveckling har gått så långt att många nu tvivlar på att Marine Le Pen ens är emot invandring. Kanske är hon snarare en opportunist som anpassar sin politik efter den franska allmänhetens skiftande attityder?
Men denna opportunism gör också Le Pen oförutsägbar. I fråga om Nato och det franska stödet till Ukraina är hennes position fortfarande oklar.
Le Pen har tidigare uttryckt skepsis mot Nato och förespråkat en mer självständig fransk utrikespolitik. Samtidigt har hon nu ingått en allians med ett liberalt parti och distanserat sig från invandringskritiska uttalanden inom sin egen grupp i Europaparlamentet, vilket antyder att hon kan vara villig att kompromissa rejält för att få makt.
Det franska stödet till Ukraina är inte vilket stöd som helst. Landet har bidragit med närmare fyra miljarder euro i militärt och humanitärt bistånd hittills och ska spendera ytterligare tre miljarder bara i år.
Å USA:s vägnar har Frankrike dessutom spelat en aktiv roll inom EU och Nato för att koordinera stödet till den ukrainska regeringen. Om detta stöd skulle dras tillbaka, skulle det få omfattande konsekvenser.
En sådan förändring skulle kunna tvinga Ukraina till fredsförhandlingar med Ryssland, vilket i praktiken skulle innebära att kriget avslutades.
Frågan är nu om Le Pen kommer att göra som exempelvis Jimmie Åkesson (SD), och ändra sin ståndpunkt om Nato så fort hon får reell makt.
Högerpopulister åstadkommer ju aldrig någonting när de väl hamnar i en regering. Det är en regel som hittills saknar undantag. Antingen gör de som Italiens premiärminister Giorgia Meloni och viker ned sig offentligt i alla sina kärnfrågor, eller så gör de som Donald Trump och fortsätter att prata om radikala förändringar men utan att åstadkomma någonting i den riktningen.
Å andra sidan är Frankrike Frankrike. Under 1960-talet lämnade landet tillfälligt Natos militärsamarbete i protest mot organisationens riktning och fransmännen är heller inte helt förutsägbara i sin underordnade relation till USA; en relation som senast ansträngdes på allvar 2003 när de försökte stoppa USA:s invasion av Irak med ett franskt veto i FN:s säkerhetsråd.
Le Pen har genom åren visat att hon kan vara både oförutsägbar och opportunistisk, vilket gör det svårt att förutse hur hon kommer att agera i skarpt läge. Hennes tidigare handlingar och nuvarande allianser antyder att hon kan vara beredd att kompromissa för att få och behålla makt. Men om detta kommer att omfatta en förändring i Frankrikes utrikespolitik återstår att se.
FRIA TIDER
