Att ”icke-nyheten” om det störiga invandrargänget på Gröna Lund blivit en riksnyhet är ännu ett kliv åt rätt håll i svensk debatt.
Relevansen är nämligen på många sätt större än löpsedlarnas korankravaller, gängskjutningar och bilbränder.
För nyheten om invandrarna som trängde sig i kön är berättelsen om miljontals liknande händelser och hela anledningen till opinionsförflyttningen högerut och varför 75 procent av ungdomarna inte vill kalla sig antirasister längre.
Den överväldigande majoriteten av oss svenskar känner oss nämligen inte särskilt drabbade av att inte få bränna en koran ifred eller oroar oss särskilt mycket över att hamna i skottlinjen under en gänguppgörelse.
Däremot vet precis alla vad man menar när man pratar om invandrare som tränger sig i kön, pratar i högtalartelefon på bussen, rökiga grillar på badstranden, tjattrande på bibliotek, nedskräpning i tvättstugan och så vidare. Beteenden som i grund och botten går ut på en och samma sak: att dominera genom att breda ut sig på andras bekostnad.
Det handlar inte om invandrarnas kultur. Det finns inga länder där sånt här beteende är normalt. Det handlar inte heller om svensk ”konflikträdsla”. När folk bryter mot sociala men inte juridiska regler är man lika handfallen oavsett om man är en äldre kvinnlig åklagare eller ett muskelberg med svart bälte i kampsport, då man ju varken kan hota med att tillkalla polis eller att ta till våld. Dominansbeteende är ju trots allt fullt lagligt.
Att invandrare plötsligt upphör att bete sig som folk när de är omgivna av vita västerlänningar är inte någon kultur- eller kompetensfråga. Det handlar inte om "bristande integration" eller om att invandrarna ännu inte har lärt sig hur det "fungerar i Sverige".
Hur tror vänstern i så fall att det fungerar i tredje världen? Tror de att invånarna i Beirut aldrig går på bio för att se på film utan bara för att få samlas i ett rum och störa varandra? Eller att ingen på Bagdads nöjesfält nånsin behöver gå in sist eftersom alla får tränga sig och gå före?
Nej, att tjattra på biografen eller att tränga sig i kön till berg- och dalbanan är inte ett uttryck för bristande kunskaper utan precis för de mekanismer som vänstern tjuter om när det handlar om gubbar som ”manspreadar”, det vill säga sitter överdrivet bredbent i kollektivtrafiken. Att visa sin dominans genom att ta plats. Invandrares störiga beteende på nöjesfält, badhus, lekland och biografer är helt enkelt ett sätt att visa vem som bestämmer.
Det är samma mentalitet som ligger bakom kravaller, gruppvåldtäkter och förnedringsrån. Precis som märkeskalsonger i simbassängen, fötter på säten och viftanden med hemländernas flaggor på stundentflaken handlar det om avsiktligt ockupationsbeteende med ett tydligt budskap: Jag är inte här för att anpassa mig, utan för att dominera.
Att de vardagliga och lågintensiva uttrycken för detta blivit en politisk fråga är på tiden. Det är en diskussion alla kan relatera till för att konstatera hur oändligt mycket sämre tillvaro alla svenskar fått med invandringen, oavsett inkomst, kön eller ålder. Det är också en diskussion som rätteligen flyttar problemfrågan från att handla om ”enskilda” invandrare som begår synnerligen grova brott till en betydligt bredare del av invandrarkollektivet med i grunden samma attityd till svenskarna.
Därmed blir bråket på Gröna Lund, med den svenska pappan som konfronterade invandrarnas ockupationsbeteende det senaste i raden av exempel på hur diskussion fortsätter flyttas i rätt riktning.
Vi svenskar har ett oändligt tålamod när det gäller att låta oss hunsas av våra makthavare, men när det gäller att låta sig hunsas av invandrare tycks vi faktiskt ha börjat tröttna på våra nya herrar från tredje världen. Det stora stödet för pappan på Gröna Lund, och genomslaget för Joakim Lamottes reportage från samma vecka, om invandrarstudenter som viftar med sina hemländers flaggor, är onekligen två tecken i tiden.
Precis som svaret på brottsligheten blivit hårdare straff lär svaret på vardagligt stök tids nog bli nolltolerans, indragna biljetter, utökad övervakning och ökade befogenheter till allt mer våldsam säkerhetspersonal.
Det är så man har löst det här problemet i tredje världen.
Men Sverige ska inte vara tredje världen. Jämfört med andra civiliserade länder är vi redan en repressiv stat där ordningsmaktens befogenheter är så långtgående att de inte gärna kan utökas utan att det börjar bli komiskt.
För hur skulle det se ut? Redan idag döms som bekant en ordningsvakt som stryper ihjäl en medvetslös person till ett symboliskt bötesbelopp och en klapp på axeln. Vad ska han få härnäst? Medalj?
Att ytterligare omvandla Sverige i riktning mot en polisstat i ett u-land går helt enkelt inte. Därför är det en ljusglimt i tillvaron att det äntligen har blivit legitimt att prata om grundproblemet: befolkningsbytet.
För att komma till rätta med det krävs återvandring, och det är en fråga som till sist har börjat diskuteras även i regeringskansliet.
Det är en tidsfråga innan väljarna börjar kräva att detta prat, som hittills bara är just prat, omsätts i praktiskt tillämpbar lagstiftning. Planen måste helt enkelt börja lyfta från Sturup, Landvetter och Arlanda.
Folk kommer kräva det och det är bra. Men vi kan börja med att be Ahmed ta ner fötterna från sätet.
FRIA TIDER
