Sverige är ett långt land. Dagligen sker förändringar som försvårar livet på landsbygden och som ökar på avfolkningen.
”Landsbygden berör väl inte mig? Jag bor ju i Sandviken – eller Trödje”. Skolor läggs ner: ”Jag bryr mig inte" säger du, "våra barn är vuxna”. Butiker slår igen: ”Ja, men ännu har vi våra kvar”. Industrier läggs ner: ”Gör inget", säger du, "jag är pensionär”. Den sista mjölkbonden försvinner. ”Ja, men jag köper tysk mjölk på Lidl”.
Åkermark försvinner och hagmarkerna växer igen. ”Ja, vad skall man göra åt det”? Fårägarna har problem med återkommande rovdjursangrepp: ”Tråkigt för dem – men jag har inga får”. Jägarna vågar inte längre släppa sina hundar: ”Ja, då får de väl låta bli”. Apotek försvinner: ”Tja, jag är ganska frisk ännu”. Det finns de som fått flera mil till brevlådan: ”Ja, men det gäller inte här”. Kollektivtrafiken dras in: ”Ja, men här i Sandviken skall vi få en ny station”.
Man får inte igen pengarna om man renoverar huset: ”Äsch – det får väl hålla så länge vi lever”. Folk har snart inte råd att tanka bilen: ”Vi kör så lite så…” Hela Norrlands inland håller på att avfolkas. ”Ja, men vi bor ju inte där….”
Listan kan göras hur lång som helst. Vi som bor på landsbygden med tillhörande småsamhällen måste hålla ihop och stötta dem som drabbas. Annars är det snart vår tur var vi än bor. Vi måste bilda en gemensam kraft, som kämpar mot fortsatt avfolkning och försämrad service.
Arne Gunnarsson, Landsbygdspartiet oberoende
Gm/Elisabeth S-Åberg, medlem i Landsbygdspartiet
