Att "ta ansvar", "bära konsekvenserna av" eller "ha ansvaret för". Oavsett formulering är andemeningen densamma: Vi har alla ansvar för våra handlingar.
Men i dagens Sverige har skuldfrågan blivit omodern och ifrågasatt. Istället har offerperspektivet börjat dominera.
Vi är istället offer för "omständigheter", "utanförskap" och "utsatthet". Att ha en sådan förklaringsmodell är tryggt och visar att man är en upplyst och påläst individ
Att försvara en mördare eller en våldtäktsman med att denne kommer från ett "utsatt område" är kränkande för både offren och dess anhöriga. Det är också en ursäkt som helt utelämnar ansvarsfrågan.
Låt oss bena ut begreppen.
Utsatt = Att bo i miljonprogramsområden, inte kunna språket, vara trångbodd, bidragsberoende och utan utbildning.
Utanförskap = Att vara arbetslös, sjukskriven, bo i ett område med gängkriminalitet, beskyddarverksamhet och våld.
Ansvar = ?
Allt i livet handlar inte om att skylla på någon eller något. Man har alltid ett val och ett ansvar för detta val.
Om du inte kan svenska beror det förmodligen på att du har valt att inte gå på SFI för att försöka lära dig.
Om du bor trångt kan det hjälpa att inte skaffa fler barn, eller att stå i bostadskö.
Om du uppbär någon form av bidrag beror det på att du har valt att inte jobba eller att du jobbar för lite. Det finns nämligen jobb.
Om du väljer att begå kriminella handlingar är valet och ansvaret helt och hållet ditt.
Ansvars- och skuldfrågan är en vattendelare i svensk politik. Diskussionen har polariserats.
Vänstern älskar de kollektiva förklaringar som går ut på att individen alltid är som en vilsen vindflöjel för hur omgivningen ser ut. Från liberalkonservativt håll hörs nu många rop på hårdare straff och krav på minskad invandring.
Individens frihet är att få välja utifrån (givna) alternativ. Men individen har också krav på sig att följa samhällskontraktet och veta vad som gäller.
Individens frihet betyder inte att man får göra vad man vill utan att ha frihet utifrån de ramar som erbjuds.
Individen måste ta ansvar för sina val. Allting annat skapar kaos. Det vi ser idag i Sverige är att samhällskontraktet inte följs och att många utnyttjar friheten till att skapa ett samhälle utanför samhället.
I många så kallade utanförskapsområden har klanerna och moskéerna bildat ett eget system av regler och lagar. Kvinnorna i sådana områden lever i enlighet med den islamska kulturen som växer fram och får veta hur man ska klä sig och när man får vistas utomhus.
Detta har inget att göra med vare sig utsatthet eller utanförskap att göra, utan man (eller snarare männen) har valt en livsstil och en kultur som ligger långt från majoritetsbefolkningens.
Att ta ansvar för sig själv och sina handlingar har blivit något slags ont som måste bekämpas i ett land som i så många decennier har marinerats i det socialdemokratiska tänkandet om att individen måste skyddas och "hjälpas" från en skrämmande omgivning.
Individens ansvar har blivit ett rött skynke och en konservativ kvarleva från förr.
För den som lyssnar mycket på P1, som jag själv, har man börjat peppra konservatismen med bly. Det handlar inte längre om fascism och nazism som ett hot mot samhället och demokratin, utan numera faller även konservatism in under denna kategori.
Att utmana det socialistiska Sverige gör ingen ostraffat. Partier som SD och KD räknas numera som konservativa irrläror.
Att attackera välfärdssamhällets hjärta om att alla behöver hjälp och stöd i en hård värld, är i högsta grad vanskligt. Att gå ut och framföra att alla har ett ansvar är lika med social avrättning.
Det kan förklara att Ebba Busch, KD, ligger lågt med sina åsikter om ansvar och plikt. SD är inte heller villiga att diskutera frågan utan håller sig mest i bakgrunden.
Så länge våra konservativa partier inte vågar marknadsföra sina idéer famlar alla i blindo.
Dags att någon tar ansvar för detta!
MG
