Den så kallade aborträtten är en av de mest känslomässigt laddade frågorna i den svenska samhällsdebatten, och man upplever det mycket lätt som att man inte ens får ifrågasätta denna rätt, trots att Sverige ska vara en demokrati. Det framställs också som att det endast finns religiösa skäl för att motsätta sig denna rätt eller för att uttrycka sig mer profant: "Det är bara religiösa dårar som opponerar sig." Men det finns mycket goda skäl att utifrån en sekulär, etisk syn motsätta sig aborträtten. Nedan följer de viktigaste.
Låt oss först göra några enkla jämförelser: Om något ska anses tillåtet ur ett visst etiskt perspektiv, så borde allt annat som skulle vara tillåtet om samma resonemang tillämpades fullt ut också också vara det. Ett foster är ett människoliv på väg in i världen, och med en abort ändar man detta liv. På vilka grunder kan man särskilja ändandet av ett fosters liv från ändandet av en vuxen människas? Det enda riktiga måttet på människoliv måste vara den framtid denna människa har. Om man hypotetiskt sett skulle kunna känna till när en viss människa kommer dö och med våld ändar detta liv en sekund före det är dags har man då verkligen mördat? En ren petitess. När ett foster har befruktats borde detta människoliv ha drygt 80 år framför sig. Om man anser att abort av foster är berättigat utifrån fostrets nuvarande outvecklade tillstånd, innebär det då inte att man öppnar upp för mord på alla som kan beskrivas på samma outvecklade sätt, såsom personer som saknar fysiska eller kognitiva förmågor? Eller varför inte ett argument utifrån ett absurt förhållande: Att en annars funktionsduglig människa tillfälligt är helt förlamad och oförmögen till någon aktivitet som kännetecknar oss människor bara under ett kort ögonblick? Ger det då oss rätten att mörda denna människa? Nej, eftersom personen ifråga har en framtid som man då förvägrar honom.
Det vanligaste argumentet som används för att försvara aborträtten är att en kvinna anses ha rätten att göra vad hon vill med sin egen kropp. Fostret i livmodern är naturligtvis i beroendeställning till kvinnan det befinner sig i och kan inte leva utan henne. Det finns andra entiteter där samma beroendeställning också råder. En bidragstagare är beroende av skattebetalarna för sin försörjning på samma sätt som fostret är beroende av sin mor. Om en kvinna har rätt att avliva ett foster i sin livmoder, ger det då inte skattebetalarna rätten att avliva bidragstagare? En oönskad graviditet beskrivs också som ett oerhört umbärande för en kvinna som vill planera sitt liv, varför bekvämlighetsskäl anses ge henne rätt att göra abort. Tänk om en stat riskerar att gå i konkurs för att alltför många bidragstagare belastar dess finanser? Innebär då inte samma etiska princip att denna stat då har rätt att få balans i statsfinanserna genom att göra sig av med bidragstagarna? Om en kvinnas val att göra abort endast är hennes ensak, hur kan man då hävda att det skulle vara någon annans ensak om ett samhälle någonstans i världen börjar avliva bidragstagare? Givetvis skulle alla vara ense om att att internationell intervention i denna stats inre angelägenheter vore på sin plats, men om man tillåter kvinnor att göra abort, vilken etisk grund kan man då åberopa för en sådan intervention?
Jag skulle kunna fylla ut detta med många argument, men avrundar här av utrymmesskäl. Själv ser jag inte hur abort kan vara etiskt försvarbart överhuvudtaget i annat fall än där en kvinna blivit våldtagen eller riskerar medicinska komplikationer genom graviditeten. Så länge det är lagligt att abortera foster finns det ingen principiell grund man kan åberopa för att låta någon annan form av mord vara kriminaliserad heller. Så, vilka har vi rätt att mörda? Foster? Bidragstagare? Personer vi inte gillar? Eller kanske vi inte har någon rätt att mörda överhuvudtaget?
Daniel Hammarberg
Författare och bloggare på DanielHammarberg.se
