SVT:s populära program Uppdrag Granskning har en programdel som kallas "Kommungranskarna", som leds av Sophia Djiobaridis. Idén med kommungranskarna är att sätta åt, hänga ut och se till att få diverse svenska kommunpolitiker avskedade. Varför man valt just dessa politiker och inte andra framgår inte, men på Djiobaridis egen blogg skrivs dock att programmet är "helt tittarstyrt".
Det senaste inslaget i serien sändes förra veckan och handlade om Göteborgs kommun och någon flashig mässa i Cannes som heter MIPIM. Diverse kommunpampar åker ner till Frankrike och sätter sprätt på skattepengar genom att äta, bo och bjuda stort. Pamparnas beteende framstår som tämligen tölpaktigt och nyrikt orimligt stor vikt fästs vid alkohol och att bjuda på alkohol, samt lägg därtill beteendet att snålskriva faktura för löjliga småinköp. 4,6 miljoner kronor ska de årligen återkommande kalasen ha kostat.
Tonen i programmet är arg och indignerad. Sophia Djiobaridis stormar runt som en självrättfärdig geting och kräver svar, medan folk lägger på luren och slingrar sig. Och som vanligt slutar Uppdrag Granskning med att överinkvisitorn själv, Janne Josefsson, ställer någon inbillat ansvarig högre politiker mot väggen.
Panem et circenses. Bröd och skådespel.
Josefsson frågar upprört den "ansvarige" politikern Anneli Hultén (S) om "skattebetalarnas pengar" och hur man kan man göra så i dessa tider av nedskärningar på skolor och åldringsvård. Anneli skulle naturligtvis ha svarat att man inte får ställa grupp mot grupp, och att politik handlar om att se individen och allas lika värde, samt bett Josefsson betrakta hela MIPIM som en värstingresa eller fritidsgård för kommunalimbeciller med underklassbakgrund.
Under hela programmet visades inte en enda icke-svensk. Endast äldre svenska personer intervjuades. Och alla blevo de ordentligt moraliskt och lutherskt upprörda över detta okristna slöseri och pampbeteende!
Efter att ha tittat på detta avsnitt av Uppdrag Granskning fick man en surrealistisk känsla av att vara tillbaka på 1970-talet igen, innan de senaste fyra decennierna av hämningslöst slöseri i mångkulturens namn. Kanske sändes detta avsnitt av Uppdrag Granskning från ett parallellt universum i vilket den nuvarande invandringspolitikens anstiftare aldrig föddes? Eller är syftet att invagga de något äldre svenskarna i föreställningen att allt är som vanligt?
Att ett antal kommunpolitiker söp upp skattepengar i Cannes bekymrar undertecknad föga. Det är i alla fall bättre än att de lägger pengarna på galenskaper som SFI-bonus, etableringslotsar, retroaktiv föräldrapenning, och andra liknande förmåner som lockar ständigt fler bidragssnyltare till Sverige.
De uppsupna 4,6 miljonerna som Uppdrag Granskning ondgör sig över framstår som en bagatell i jämförelse med till exempel de 4,3 miljarder som våra politiker kommer att spendera på etableringslotsar under nästa år. När ska politikerna ställas till svars för det, och annan invandringsrelaterad miljardrullning, och när får vi se kvitton?
Gunnar
