"Den svenska ensamheten" blev en oväntad succéroman i Polen. Katarzyna Tuboylewicz tycks ha skrivit en insiktsfull bok. Märkligt nog lyckades den väcka en hel del sympati i Polen. Det tycks som polackerna något oväntat går och när en solitär dröm som man misstänkte att bara lite asociala svenskar funderade över på ensliga promenader.
Ensamhet är inte bara en utsatthet och en känsla av att vara övergiven utan också ett behov, i Sverige kanske oftast beskrivet som ”egen tid”. Även i Polen finns det tydligen en efterfrågan på ensamma skogspromenader.
Människans socialitet är inte alltid så social, utan ofta mer av ett bakgrundsbrus. Man kan vara ensam utan att detta känns plågsamt. Ingen mindre än Kant har noterat att ”människan karakteriseras av sin osällskapliga sällskaplighet”
Många svenskar, 40 procent, bor i ensamhushåll men ser det inte som en problematisk ensamhet. Jag tror Fredrik Lindström sammanfattade detta som svenskens självbeskrivning: "han/hon bor själv".
Den svaga punkten för svensken är om han har en åsikt som avviker från konsensus, för då känner han sig ensam och svag. Polskan kallar detta "intellektuell ensamhet" och det är en svaghet som polacker är helt främmande för. De tror mer på regeln: två polacker blir till minst tre åsikter.
Den svenske professorn David Thurfjell har skrivit ett bra tillägg i boken ”Granskogsfolk”. Svensken söker inte kontakt genom närgånget närmande, utan visar respekt genom att hålla distans.
Svensken visar prov på god avskild svensk socialitet genom att inte tränga sig på. Två människor kan sedan försiktigt treva fram mot en gemenskap, utan konstiga antaganden om befintlig närhet.
Detta förefaller rimligt. Men ensamhet frammanar också en bild av att den ensamme är stark i sin självständighet och detta skär sig mot den kloka invändningen att svensken fruktar intellektuell ensamhet.
Inställningen ska inte förväxlas med ett konservativt förhållningssätt. Svensken är snarast världens modernaste folk när det gäller nya produkter och nya resmål. Svensken är nog i högre grad en "early adopter" än något annat folk. Men detta gäller endast för moderna produkter som de flesta är intresserade av, man har bara fått lite olika kölappar i butiken.
Det svåra är när många inte är med eller ställer sig kritiska. En gammal, men inte nödvändigtvis god, regel är att man ska undvika religion och politik om målsättningen är att ha en trevlig kväll tillsammans. Svensken undviker att pracka sina åsikter på andra, men är också lika obenägen att ta intryck av andra. Samtidigt är det just gemensamma beslut som borde diskuteras.
Ett inte ovanligt sätt att diskutera i Sverige är att redogöra för en diskussion, kanske på TV. Man kommenterar bara debatten, och om ens samtalspartner förfaller ha en annan uppfattning kan man retirera till att båda tycker några aspekter av frågan kommit i skymundan och förtjänar uppmärksamhet. Svensken vill inte förlora vänner på egna åsikter, eller på andras. Man prövar sig fram.
Många diskussioner är mer konsensussträvanden än diskussioner. Moderater och socialdemokrater kan i grupp jobba upp en frimodig stämning som blir rätt radikal. Så länge enigheten bibehålls kan gruppens konsensus ligga en bra bit från den rådande uppfattningen bland folket i landet.
Alla har en rätt god bild av den rådande offentliga uppfattningen och hur mycket den avviker från folkliga uppfattningar. Utomlands blir svensken något av en ambassadör: ”In Sweden we have a system”.
Denna typ av PR-nationalism har dock fått det svårare. Den positiva utlandsbilden av Sverige har eroderat. Svenskarna har ersatts av danskarna som världens lyckligaste folk. Och Sverige blir alltmer ett exempel på en nation med dåliga beslut och ökande problem. Men den svenska attraktionen till konsensus gör att vi dras till en enighet med överheten, fast vi ogillar den i många konkreta frågor.
Den svenska "godhetslinjen" blev en del av vår självsyn sedan Dag Hammarskjölds tid som generalsekreterare för FN. Efter kriget fokuserade Norge på det nationella projektet, men sedan kom ”Det internasjonale gjennombruddet” omkring år 2000. Terje Tvedt beskriver väl den norska utvecklingen i sin bok med den titeln.
Norge och Sverige har blivit så framgångsrika att den godhetssignalerande medelklassen lagt ner det nationella projektet och dess reformpolitik och nu istället predikar en gränslös idealism.
Det ”humanitärpolitiska komplexet” i Norge får allmänt stöd, trots stor oklarhet om innehåll och skäl. Multikultur blir en statsideologi; allt måste vara universalism, dvs Norge omvandlas till det förväntade universella. Norska kyrkans dialog med islam blir ett exempel; man tror så mycket på enighet, att man inte kan diskutera skillnader. Bidragssynen dominerar hur man ser på Afrika, kontinenten skall vara fattig och bidragsberoende, inte minst vara beroende av fortsatta bidrag från Norge. Sverige och Norge har valt en snarlik politik.
Tidigare var Sverige och Danmark de två mest likartade länderna, men efter de antidanska manifestationerna som följde Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten 2005 har Danmark lagt om kurs.
Sverige och Norge har inte tagit intryck av detta, utan fortsätter med en tanklös politik. En skillnad är dock att i Norge dominerar en mer öppen syn med en tillåten kritik, medan man i Sverige arbetar hårt med att öka censuren. Ett färskt exempel på detta är när regeringens organisation Delmi kritiserar personer och organisationer för att ”vara för rasism”, när de just opponerar mot den nyrasism som statsmakten rekommenderar och driver.
Sverige är snarast som en amerikansk delstat med stort intresse för deplattformering och cancel culture. De liberala värdeorden om demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet har vi inte övergivit, men vi har omdefinierat dem till sin motsats. Demokrati står inte längre för en pluralistisk syn som inkluderar olika åsikter, utan en trög enighet kring det snömos som kallas ”värdegrunden”.
Trots likheter med Norge känns denna nation som lite mer orädd för intellektuell ensamhet och att hamna utanför den märkliga konsensus som inte bygger på folkviljan, utan på överhetens samsyn.
Politiker och massmedia sluter leden för att förbli förmyndare till en befolkning som knorrar, men inte kastar ut månglarna ur templet. Inte ens när politiken misslyckas faller skygglapparna. Misslyckandena döps bara om till utmaningar och så fortsätter likartad politik.
