”Identifierar du dig som en tjej?” löd en av de frågor jag fick under en arbetsintervju för några månader sedan.
Jag tittade förundrat på kvinnan framför mig och hoppades att hon hade försökt sig på att dra ett dåligt skämt. Då hon var alldeles allvarlig skakade jag på huvudet och sa att ”jag hoppas att du ser att jag är en kvinna”, något som för mig är så totalt uppenbart. Jag har långt hår, smink, långa naglar, klänning, bröst, en ljus röst och jag för mig som en kvinna. Inte så konstigt då jag faktiskt föddes med en fitta mellan mina ben, vilket faktiskt är det som avgör om man är antingen en tjej eller en kille.
Händelsen fick mig att tänka efter – ordentligt. Har det alltså gått så långt att HBTQ-rörelsen lyckats genomsyra hela samhället med sitt genustrams? Vi pratar dessutom om att en liten minoritet, d.v.s. de som identifierar sig som hen, hin, binära eller liknande skulle fått igenom sin begreppsapparat och även sin icke-vetenskapliga förståelse för kön i det övergripande majoritetssamhället. De verkar alltså ha lyckats sprida sin egen identitetskris som en skogsbrand över Sverige och fått människor att anamma deras ordförråd, vilket visade sig under min arbetsintervju. Huruvida kvinnan som höll i min intervju kände sig tvingad att fråga om mitt ”pronomen” av rädsla för att inte verka ”transfobisk” om hon ”antog mitt kön” eller om hon faktiskt blivit så indoktrinerad av dessa begrepp att hon använder dem naturligt är svårt att säga.
Egentligen är båda alternativen lika dåliga. De demonstrerar ett normaliserande av avvikande minoritetsbeteenden och att folk till slut börjar acceptera dessa beteenden trots att de egentligen krockar med majoritetens verklighetsuppfattning.
Det är oerhört viktigt att vi slutar acceptera detta genustrams och inser att vi som majoritet inte behöver ta hänsyn till sinnesförvirrade minoriteter. Dessutom handlar det om hur våra framtida barn och i slutändan Sveriges vuxna samhällsuppbärande människor kommer att se på sig själva och sin omgivning.
Vi föder redan alldeles för få barn i Sverige och vi tillåter redan alldeles för många personer tillhörande folkslag i tredje världen att invandra till Skandinavien. Om HBTQ-rörelsen dessutom lyckas omvända vårt folk att tro att de är könsneutrala, tvåkönade eller något annat förvirrat kan det bli ett existentiellt hot mot vår befolkning, vårt folk, vår historia och vår framtid. Man kan inte bygga ett land på förvirrade individer som identifierar sig som både det ena och det andra och byter närhelst de känner för det.
Eftersom politikerna kapitulerat inför HBTQ-maffian är det hos oss vanliga svenskar som förändringen måste ske. Vi som föräldrar, syskon och käraste måste ge våra barn och omgivning en trygg och säker grund. Vi måste lära våra barn sanningen om att det bara finns två kön och att de ska vara stolta över och bejaka det kön som just de tillhör. Det är en förutsättning för att vårt samhälle och vårt folk ska bli tryggt och stabilt. Och om man har svårt att acceptera en sådan kollektivistisk tanke så bör man åtminstone tänka på individernas psykiska hälsa – ingen mår bra av att distansera sig från vad man är född till, ingen mår bra av självförakt. Forskning visar till och med att självmordsantalen är betydligt högre bland könsförvirrade än bland vanligt folk.
Så även om du inte är konservativ eller nationalist, sluta acceptera genustrams – om inte annat så för för barnens skull.
