Martin, 18 år, har på något sätt de senaste dagarna kommit att symbolisera den värsta formen av rasism.
Det är svårt att inte känna bottenlös avsky när man läser om Martins rasistiska illdåd. Om hur han lurade med sig den 12-åriga somaliska flickan Isra. Hur han slet sönder hennes slöja, misshandlade och våldtog henne.
Hur han flera gånger under våldtäkten upprepade att "vit snopp är dyrt". Att han på detta sätt markerade sin egen "ras" och hans förakt för henne, hennes religion och kanske inte minst hennes hudfärg. Om hur Isra efter övegreppet blödde kraftigt och var skadad på sätt vi inte ens vill tänka på.
Som väl är lever vi i ett upplyst land där man tar avstånd från sådana rasistdåd. Den ena politikern efter den andra har de senaste dagarna gått ut och kraftfullt fördömt Martins rasistiska hatbrott.
"Ett avskyvärt illdåd", sade justitieminister Morgan Johansson, precis som han sade efter moskébranden i julas. Och hans ministerkollega Alice Bah-Kuhnke fördömde övergreppet med orden "inget kan vara allvarligare" medan statsminister Stefan Löfven kort och gott kallade det "vidrigt".
Men det är inte bara politiker och ministrar i regeringen som uppmärksammat och fördömt övergreppet som Isra utsattes för. Dagens Nyheters expert på fascism, Henrik Arnstad, har förklarat för oss att "hatet bedrivs, organiseras och manifesteras av Sveriges tredje största parti" genom att koppla övergreppet till den öppna rasism som SD står för.
På samma sätt har den ena ledar- och kulturskribenten efter den andra markerat mot hatet, mot främlingsfientligheten och mot rasismen.
Framstående chefredaktörer, ledarskribenter och krönikörer som Jan Helin, Thomas Mattsson, Peter Wolodarski, Åsa Linderborg, Oisín Cantwell, Anders Lindberg, Fredrik Virtanen och många många fler har fördömt hatet.
Det ger på något sätt ett hopp i tillvaron, att veta att vi är många som protesterar. Att vi är många som står på den goda sidan.
Men.
Martin heter inte Martin, han heter Muhamed.
Muhamed är inte svensk, han är somalier.
Isra heter inte Isra, hon heter Ida.
Slöjan som slets sönder var inte en slöja, den var en jacka.
Och snoppen är inte vit, den är svart.
Plötsligt, bara genom att ändra ett par namn och hudfärger i vår berättelse, så är det rasistiska illdådet inte längre ett "avskyvärt illdåd". Det är inte längre något som fördöms med orden "inget kan vara allvarligare" och det är heller inte något som statsministern kallar "vidrigt".
Ingen chefredaktör, ingen krönikör och ingen kulturskribent fördömer det rasistiska hatbrottet. Istället blir det som om att bröderna Bronett precis gjort entré och bett hela mediesverige om "största möjliga tysssstnad".
Och den goda sidan är tyst.
Anders
