Mao Zedong lär ha sagt att "varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Detsamma skulle lika gärna kunna ha sagts om den styrande eliten: Alla samhällen har sin egen elit - eller någon annans. Det är ingenting märkvärdigt eller underligt med det. I västvärlden idag inbillar vi oss dock att vi lever jämlikt och utan elit, men den moderna liberala demokratins främsta bedrift torde vara dess enastående förmåga att socialisera ansvar och privatisera makt, för att parafrasera en känd vänsterslogan.
Oberoende av ideologi, statsskick, och så vidare, kommer en slags elitklass att uppstå. Det är en sociologisk konstant. Det är inte fel eller moraliskt förkastligt i sig naturligtvis, utan det intressanta är elitens värderingar, egenskaper och karaktär.
Nietzsche hävdade i sin stridsskrift "Om moralens härkomst" att allt - moral, estetik, etik och liknande - härstammar ur och upprätthålles av en elit. Nietzsches påstående framstod säkert som långt mer trovärdigt för drygt hundra år sedan när Europa fortfarande var en högkultur, men man skulle ju kunna tänka sig en något mindre heltäckande ansats; nämligen att i alla fall konsten är en reflektion av den sittande eliten.
Persepolis reflekterar Cyrus, Bach reflekterar Fredrik den store och det pissande missfostret i Örebro reflekterar Fredrik Reinfeldt. Åtminstone ur det perspektivet tycks det rimligt att anta att Nietzsches tes gäller än idag: PK-eliten äras av den konst som anstår den.
De allra flesta vanliga människor föredrar dock konst som skapades under äldre, mindre dekadenta eliter verk av konstnärer som Tizian, Rembrandt, Roslin och Zorn. Konst som reflekterar sann skönhet. Det är det som vår nuvarande elit svartsjukt hatar. De reflekteras av den groteska, löjliga konst som de förtjänar och någonstans, innerst inne, förstår de nog att både de själva och deras konst står sig slätt vid en jämförelse med vad Europa frambringade i äldre tider. Därför strävar de efter att radera själva idén att det finns något objektivt vackert.
De kommer dock att misslyckas ty den kulturmarxistiska härskarkasten kan bara gå nedåt. Bajs, kiss, pornografi förr eller senare är botten nådd och då tar det faktiskt slut. Deras "konst" har gått på repeat ända sedan Duchamps pissoar. Ingen kunde förutspå Mozart, men alla och envar kan trivialt förutspå att PK-eliten vill ha ett krucifix i piss (se Andres Serranos "Piss Christ"), ett pissande missfoster eller en pissoar. De är banala, genital- och fekaliefixerade, ointressanta och förhoppningsvis snart ersatta.
NILS, STOCKHOLM
