Dagen innan hade den gravida kvinnan dragits ut i havet av tyfonen Haiyans meterhöga vågor.
Hennes man lyckades dra in henne i land och tillsammans sökte de skydd för orkanen för natten.
Dagen efter fick kvinnan gå flera kilometer för att finna tältet där det fanns en läkare. Några timmar senare var Bea Joy, en liten flicka född. Läkare sa att barnet kommer att klara sig. Värre är det med mamman. Risken är överhängande att hon blir sjuk av alla infektioner som nu tagit över i den smutsiga miljön. Hon har fått sitt första barn och är 21 år.
Hur många barn föds i dessa dagar på Filippinerna? Hur många föräldrar går omkring och letar efter sina barn bland sönderslagna hus, avblåsta tak och lik som sköljer upp på stränderna? Hur många barn söker efter sina föräldrar och hur många gråter av brist på vatten, mat och sjukvård?
DN:s rubriker skriker ut: Nödhjälp dröjer!
Den här gången har ett Herkulesplan lyft med utrustning mot katastrofplatsen. Det gick fortare nu än förra gången då ingen i regeringen brydde sig om Tsunamioffren i Thailand, eftersom det var jul.
Jag inser att man inte borde jämföra det ena eländet med det andra. Men ibland måste man välja vilket elände som kräver omedelbar hjälp, och vilka eländen som kan vänta.
För mig är valet lätt. Jag skulle satsa de resurser vi har för bistånd för att hjälpa Filippinernas folk. Däremot skulle till exempel surfplattor till asylinvandrare få vänta. För mig är det slöseri att i dagens situation använda biståndet till att göra tillvaron trevlig för våra nyanlända asylsökande i Sverige, där de ändå har mat för dagen och tak över huvudet. Barn dör på andra sidan jordklotet därför att biståndet används till annat än det är avsett för.
Svenska folket har alltid varit generöst då stora katastrofer har drabbat andra länder. Det kommer vi att vara nu också. Men misstanken om att våra biståndspengar förbrukas på fel grupper gör det extra bittert för många svenskar som lider med Filippinernas folk.
Molly Sandström, Malmö
