Jag saknar ett begrepp som ofta förekom för ett par decennier sedan. Behovet ökar för ett ärligt begrepp som ”borgerlig demokrati” när termen “liberal demokrati” blir alltmer självmotsägande och motbjudande. Det hör till det övergivna ordets fördelar att det inte är ett reklamord utan huvudsakligen en kritisk term. Kommunister som var för en socialistisk ekonomi och proletariatets diktatur hånade socialdemokrater för bristande radikalism. De var för diverse reformer av det bestående samhället, men de var inte villiga att spränga ramen, den borgerliga demokratin.
Konservativa, liberaler och socialdemokrater var alla för en borgerlig demokrati. Den stod dessutom på en gemensam nationell grund medan kommunisterna var för en internationell klasskamp: ”proletärer i alla länder förenen eder”. Vad man skulle förena sig för saknade ett genomtänkt svar då det ansågs stort nog att vara för transformationen till framtiden, så det var opassande att ställa frågor om hur, varför och varthän. Reformisterna tog ett steg i taget och sökte folkets stöd istället för att auktoritärt styra utan hänsyn till dem de skulle företräda.
Men demokratin har nu varit på reträtt i många decennier. Den variant som kallar sig liberal demokrati framstår inte som någotdera för en kritisk betraktare. Demokratin finns kvar som struktur, men den demokratiska mentaliteten saknas alltmer hos makthavarna. De känner sig allt mindre som folkets representanter och alltmer som förmyndare till bortskämda myndlingar som inte är tillräckligt lydiga och tacksamma. Då otack blev en del av uppdraget så kompenserade de valda sig själva genom att öka på sin pekuniära reveny.
Ett nyckelord i ekonomi och politik är kartell. I fri konkurrens kan man bli bortvald och tvingas hitta en ny försörjning, men som medlem i en kartell kan man trygga sin existens genom att vara lojal. De politiska partierna blir allt mer toppstyrda. Det är i mindre grad medlemmarna som väljer ledningen än ledningen som befordrar lydiga medlemmar till valbara och/eller välavlönade positioner. Det är som i katolska kyrkan; de högsta prelaterna väljer en ny påve, men mellan de valen är det påven som väljer vilka som får de högsta positionerna. Kommunistpartier har samma ordning: centralkommittén väljer generalsekreterare, men sedan väljer generalsekreteraren vilka som sitter i centralkommittén. Det finns en konvergens ditåt för demokratier som inte nog värnar sin demokrati. Stegvis övergår de till en hybrid mellan demokrati och diktatur, en demokratur.
Också inom media finns en kartellogik. Vid en fungerande pluralism inom media riskerar en journalist att bli uppläxad av en annan skribent i en annan tidning med en vassare penna och bättre kunskaper. Det är tryggare om alla blir röster i en kör med ungefär samma budskap. Konkurrensen blir inte helt nedlagt, men överflyttas från substantiellt innehåll till mer diffusa varumärken.
Det är varumärket som lockar prenumeranter och väljare i olika grad. Kändisskapet blir viktigt vilket tilltalar politikers fåfänga. Eftersom kändisskapet är en mediekänslig produkt så tilltalas också journalisternas fåfänga. Speciellt deras kollektiva makt ökar. I enighet kan de höja eller desavouera en person. Politikerna blir mer beroende av media än av sina medlemmar. Tillsammans kan de döma ut politik, partier och medier som inte ingår i maktkartellen.
När utomstående visar sitt missnöje och tränger sig fram genom demokrati, det vill säga fria val, till läsare, tittare och väljare så kallas detta ”polarisering”. Det är menat som ett negativt ord. Det är lite märkligt för både demokrati och liberalism i traditionell betydelse är för pluralism. En fråga ska diskuteras mellan de som är för och de som är emot. Men i en kartell ska det inte diskuteras seriöst och på riktigt. Man käbblar lite för syns skull, men alla hyser rätt likartade åsikter och framhäver vikten av att vara överens för varandra. Alltfler frågor cementeras genom överenskommelser till internationella traktat och mänskliga rättigheter. Sedan säger de valda att även om folkets majoritet har en annan uppfattning så gäller reglerna. Demokrati var något som gällde innan reglerna var på plats, nu gäller reglerna.
Tidigare var hotet mot demokratin att en kommunistisk gerilla eller en missnöjd pansargeneral gjorde uppror mot en mindre funktionell demokrati. Nu är hotet snarare att en mindre funktionell demokrati gör en kupp inifrån. Som de ser det är problemet inte regimen, utan att befolkningen inte uppskattar sina förmyndare efter förtjänst.
Brexit motarbetades hårt och länge trots premissen att en folkomröstning skulle avgöra. Det behövdes ytterligare val för att realisera folkviljan. Valet av Trump är ett annat demokratiskt val som gick emot maktkartellen. Den nyligen nedlagda riksrättsprocessen i USA är inte bara ett misslyckande utan ett fult antidemokratiskt initiativ. Processmöjligheten är till för att bli av med en president som misskött sig enligt båda de stora partierna. Den är inte till för att ett parti som vinner kongressvalet, men förlorar presidentvalet, ska kunna avsätt presidenten och sätta dit en annan person. Men ändå processar man för att skada presidenten, vilket är ett stötande maktmissbruk. I en video från Obamatiden syns Joe Biden sitta och skryta om att åklagaren som utreder hans son Hunter Bidens mutuppdrag ska avsättas innan planet till USA lyfter, annars skriver han inte på ett avtal som är viktigt för Ukraina. Det är ofattbart att en amerikansk vicepresident ingriper för att skydda sin son från en välgrundad korruptionsanklagelse. Istället anklagas Trump. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skulle utreda utländsk inblandning i det svenska valet, men de hittade ingen rysk inblandning. Däremot fanns en uppenbar inblandning av EU som betalade annonser på Facebook, men då det är en medlem i kartellen så räknades inte denna utländska inblandning som utländsk inblandning.
För 15 år sedan talade man inom EU om ”det demokratiska underskottet” i organisationen som något som skulle åtgärdas. Men när EU:s nya författning förlorat två folkomröstningar så lade man ner demokratiprojektet. Ungern ska utredas och eventuellt förlora rösträtten, men ingen säger ett ord om östtyskan Angela Merkel vars demokratiska övertygelse är en tunn fernissa. Vid flyktingvågen 2015 så beslöt hon diktatoriskt att överenskommelserna enligt Schengen och Dublin nu inte gäller; i ett utspel välkomnades alla till Tyskland och en folkvandring initierades. Östeuropa drabbades inklusive medlemmar i EU och Tyskland borde ha åtalats och straffats. Men demokratins regler ses bara som dispositiva regler. Merkels senaste övertramp gäller en regeringsbildning i Thüringen. Tyskland är en förbundsrepublik vilket betyder att lokal demokrati har en starkare position mot centralmakten än i Sverige. I en otydlig situation så valde Kristdemokraterna och Alternativ för Tyskland i Thüringen att rösta fram ett liberalt toppnamn till den högsta positionen, ministerpresident. Då uppstod en klagan från maktkartellen: man hade inget emot den valde personen som alltså inte ens hör till Alternativ för Tyskland. Man var emot att kristdemokraterna avvek från mobbningen av ett parti som blivit valt av folket, men inte godkänts av kartellen. En mobbningsregel står över den tyska författningen och den valde personen vek sig för trycket och avgick.
Vi behöver uppmärksamma hur antidemokratiska ledande personer och partier är. ”Liberal demokrati” lever inte upp till det intellektuella innehållet i sitt namn utan är bara ett varumärke. Men varumärken kan hamna i vanrykte. Begreppet ”folkdemokrati” som lanserades av kommunismen uppfattades med rätta som ett antidemokratiskt varumärke som sökte snylta på demokratins renommé. Detsamma sker nu med begreppet ”liberal demokrati” – det blir solkigt och missbrukat. Vi som vill ha kvar demokrati i genuin bemärkelse bör övergå till ”borgerlig demokrati”. Det begreppet passar en bred grupp demokrater. Det tilltalar socialdemokrater som är stolta över att historien gav reformister rätt och förkastade revolutionär förändring. Det tilltalar personer som ser sig själva snarare som konservativa än som liberaler. Det tilltalar de som tycker att populism är för antielitistiskt. Det är hög tid att damma av konceptet borgerlig demokrati.
