Samma antidemokratiska stämningar och rättsröta som i andra västeuropeiska stater finns också i Sverige. Här är det framförallt straffbestämmelsen om ”hets mot folkgrupp” som kriminaliserar i stort sett alla yttranden som etablissemanget ogillar.
En kvinna har skrivit kritiskt om invandrare efter att ha blivit utsatt för våld och hennes reaktion anses av beslutsfattarna vara att ”ta det på fel sätt”. ”Christina 65 år” dömdes till tre månaders fängelse för sin skrivaktivitet på Facebook.
En av kvinnans kommentarer var att invandringen riskerar att göra svenskarna lika dumma som guldfiskar. Här är nog rätten lite väl bokstavstrogen, min gissning är att påståendet är en retorisk utsmyckning. Hon hävdar knappast att vare sig invandrare eller svenskar kan hamna på guldfiskars kognitiva nivå. Men även om svensken behåller en intelligens utöver guldfisken så kan utveckling vara riktigt negativ. En synpunkt på fakta är att vi väcker mindre indignation av att betrakta ojämlikheter som intelligens som icke-existerande – vare sig de existerar eller inte.
Till de mer remarkabla effekterna av hetslagen hör en fällning för ett sakligt konstaterande enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt: ”Svarta människor har i genomsnitt lägre intelligens och högre testosteronnivå än vita”.
Att säga att människor skiljer sig åt i intelligens är att konstatera ett vetenskapligt faktum även om det också är ett brott mot PK-etikett; det är därför ingenting som får sägas explicit. Kanske skulle detta rubriceras som ”hatfakta”, oönskade fakta. Åklagare och domare underströk att en frånvaro av avsikt att hata eller skada ”är inte av beskaffenhet att frita honom från ansvar”. Åklagaren hävdade att ”Brottet är inte ringa” och ”44-åringen” fälldes och dömdes till dryga böter. Men fakta kan inte hata, eller hetsa, så brottet blir mystiskt. Ju mer sant ett påstående är desto besvärligare är det. Samtidigt gäller att om det är felaktigt eller bara är ett okvädningsord, så kan anklagelsen ju bäras med lätthet. Sanningar svider mer.
Mina tankar går till en pakistansk lärare som påtalade att Muhammed skapade Islam efter att ha mött Allah vid 40 års ålder och fått sitt uppdrag. Innan den åldern var han inte muslim eftersom religionen då inte fanns. Logiskt har läraren ju rätt, men det är ett sådant faktum som ses som obehagligt och han störde studenternas tro och anmäldes av 11 studenter. De troende vill inte bli störda av ”hatfakta”. Den pakistanske läraren dömdes till döden för blasfemi år 2001.
Med ”hatfakta” menas inte fakta som hatar, utan fakta som inskränkta och auktoritetstroende människor hatar att höra. Skillnader i intelligens är hatfakta i dagens Sverige på ett liknande sätt som uppgiften om Muhammed som ung icke-muslim är stötande i Pakistan. Det var naturligtvis inte läraren som hatade, utan han blev hatad. Så är det också med dem som döms för hatbrott i Sverige. Att hata eller älska är känslor och inte något som egentligen kan förbjudas. ”Hatbrott” låter som om hat vore ett brott, men det är bara ett missvisande brottsrubricering för en lag som förbjuder något helt annat: den kriminaliserar den som ”uttrycker missaktning” mot vissa grupper, dvs ett åsiktsbrott.
Vi har nu en ökande ström av fall; människor inte bra anklagas, utan åtalas och döms. Myndigheterna försöker skrämma oppositionella till tystnad. I Karlskrona ifrågasatte SD:s gruppledare att man ropade ut ”Allahu Akbar” från minareten varje fredag. Samma budskap som varje muslimsk terrorist utropar innan han spränger sig själv och andra i luften. Att påminna om detta ansågs inte bara oroväckande utan brottsligt. Vi medborgare måste agera för att få stopp på dessa angrepp på yttrandefriheten. Jag förespråkar följande tre åtgärder.
1. Advokater som vill leva i en rättsstat bör ställa upp pro bono (gratis). Den åtalade behöver hjälp av en advokat som stöttar klienten och framför ett motangrepp. Klienten har inte felat, utan åklagaren som går till hårdare angrepp mot yttrandefriheten än vad som medges av hets-undantaget i grundlagen. Den åtalade är utsatt för ett rättsligt övergrepp. En del advokater använder smitningsstrategier av typen ”det kan vara någon annan som hade tillgång till kontot och skrev inlägget på Facebook” istället för att fokusera på kärnfrågan som är att upprätthålla yttrandefriheten.
2. Skapa en bötesfond för hetslagens offer. Böterna ställer till skada utöver obehaget, men vi andra kan hjälpa till genom att stötta de drabbade ekonomiskt. En lämplig organisation bör kliva fram och stå som mottagare för pengar till bötesoffren. Kanske en tidning som Fria Tider som också kan uppmana till gåvor för ett gott ändamål. Kanske en advokatfirma som agerar pro bono.
3. Vi behöver flytta skammen till de som bör skämmas. Det är ett rättsväsende som upprätthåller en DDR-lag som skall ställas till svars. En lista bör föras på de som är involverade i fällande domar. Vad vi ska kalla dem är en öppen fråga. Palme använde den lite svepande formuleringen ”diktaturens kreatur” som benämning på de människor som bemannade den tjeckiska kommunistdiktaturen efter den Sovjetiska invasionen, förmodligen inspirerad av ”kardinalens kreatur” i boken De tre musketörerna. Det är nedsättande, men kanske kunde vara något. Att fördöma begreppet som ett övergrepp är närmast som att postumt anklaga Palme för hets.
Efter en diktatur kommer urskuldandet: ”Jag hade inget ansvar för det som hände, jag lydde bara order”. Det kan inte bara viftas bort, utan naturligtvis finns ett tryck att handla som man är tillsagd. Rättsväsendet i Sverige har dock ett mandat att fatta beslut, inte bara att lyda. Det finns en uppenbar konflikt mellan yttrandefriheten och inskränkningen hets mot folkgrupp vilket gör att åklagare, domare och nämndemän ställs inför ett val. Väljer man fel har man ett ansvar och bör rätteligen kritiseras. Idag behöver de inte motivera sitt avsteg från grundlagens principer och avsikten är att de skall inse det tvivelaktiga i hetslagen. Bara de i rättsapparaten som tillstyrkt en fällande dom mot en medborgare för åsiktsbrott skall sättas upp på ”kreaturlistan”. De som försökt fria, men blivit nedröstade är naturligtvis utan skam och skuld.
En publik anklagelse ställer frågor om rättssäkerhet. #MeToo blev minst sagt rättsosäker, men i detta fall är fakta glasklara. I enstaka fall kan det vara oklart hur de ansvariga röstade och då gäller att hellre fria än fälla, men det framkommer oftast tydligt i domen. De vi anklagar har i realitet erkänt det brott de anklagas för. De menar dock att det inte är ett brott och om det har vi olika åsikter. Men de kan inte seriöst säga att anklagelsen är grundlös. De bör stå för vad de gjort och förklara sig.
Vi skall flytta skammen från de som förföljs av denna diktaturlag till de som upprätthåller den. Situationen i Sverige är inte annorlunda än den i andra länder; det finns bra lagar och det finns dåliga. Den svenska undfallenheten gör att vi accepterar lagar som i andra länder möts av hån och motstånd. Överheten i Sverige söker gör det som Bertolt Brecht ironiskt föreslog den östtyska diktaturen: att skaffa sig ett nytt folk som gillar regimen.
