Att söka maximera ett utfall mot ett mål är ofta rätt okomplicerat. Vid två mål gäller det att avgöra vilket som ska prioriteras och till vilket som det ska tas mindre hänsyn. Detta kan beskrivas som ett dilemma. Vid tre mål handlar det ofta om vad som ska prioriteras bort.
Inom nationalekonomi finns ett antal trilemman. I en rad frågor kan två önskvärda mål vara förenliga, de blir inte ens ett dilemma där ett resultat bara kan ökas på bekostnad för det andra målet. Men det tredje målet sätter käppar i hjulet för de andra två. Var och en av de tre målen kan förenas de andra två, men bara med ett av dem i taget. Ett mål hamnar utanför de tre möjliga linjer som inkluderar två mål och exkluderar det tredje.
Grafiskt har vi en triangel med tre möjliga val representerat av triangelns tre sidor. Väljer vi baslinjen A mellan mål 2 och mål 3 så blir mål 1 omöjligt (vid val av en annan linje så faller ett av de andra målen utanför de praktiska möjligheterna).
Ett ekonomisk trilemma är (1) fria kapitalrörelser, (2) styrd växelkurs och (3) monetär självständighet. Många ekonomer gillar alla tre, men de tvingas prioritera bort ett önskvärt mål, Resonemanget blir nog klarare om vi använder ett mer privat exempel som bostadsfrågan. Man kan börja med att lägga fram tre attraktiva önskemål: centralt läge, generösa ytor och en låg hyra. Det blir dock svårt att hitta objekt som uppfyller alla tre kriterierna. Man får snarast fundera närmare på vad man ska välja bort. Det centrala läget? Generösa ytor? En låg hyra? Reducerat till två mål är problemet mer hanterbart och mindre av en önskedröm.
Våra politiker slits mellan tre mål för det politiska systemet. Ett mål är att behålla demokratin, ja den kanske till och med ska utvecklas. Att bryta mot dess bärande principer väcker inte bara motstånd i befolkning utan också mot politikernas inlärda åsikter. Att införa en postdemokrati kommer nog inte upp som explicit förslag när ett nytt partiprogram ska formuleras.
Ett annat mål som lockar politikerna är att uppfattas som ett progressivt ledarskap. Politikerna vill stå för ett ledarskap som väcker internationell beundran. Sverige och många andra länder står för ett antal utmaningar och det gäller att avveckla det gamla samhället och forma det nya med energiomställning, artificiell intelligens och ständig omskolning. Det behövs en transformativ politik där politikerna visar handlingskraft och ledarskap.
Det tredje vanliga målet är att slå vakt om rättssamhället. Fast det ska ändras på saker och ting så ska detta ske under ordnade former. Även om det förändras ska mål och regler vara så intakta som möjligt. Vi formulerar en internationell ordning med ideal som mänskliga rättigheter och en stor uppsättning internationella regler och mål som Agenda 2030.
En del konservativa ser den juridiska makten som ett sätt att tygla den politiska. Många ser en potentiell konflikt mellan staten (politikerna) och den djupa staten (myndigheter och domstolar). Högern ansåg att ett flertal del institutioner behövde ett skydd mot ett övermått av demokrati: tronen, altaret och penningpåsen. Tidigare såg många konservativa en EU-anslutning och en författningsdomstol som grepp med vilket den djupa statens rättsmaskineri skulle kunna tygla vänsteraktivistiska politiker.
I många länder har dock jurister i domstolar inte varit bromsklossar mot reformer utan tvärtom drivit en legalistisk reformism som snarare bygger på moralism än på politiska traditioner. Med täta band mellan politiker och jurister/tjänstemän så blir rollfördelningen dem emellan rätt oklar. Mycket talar snarast för en eftersläpningseffekt. Gårdagens politiska förnyare slog igenom i politiken, men det tog längre tid att avancera i de andra hierarkierna. Därför övertar dagens politiska elit snart också den djupa staten. Ett åskådligt exempel är Turkiet som etablerade en strikt sekulär stat som dock efter en längre tid med religiös politisk dominans stegvis blir en alltmer muslimsk stat. Kulturen och politiken påverkar starkt varandra. Men idag tror sig nomenklaturan i Sverige kunna hantera detta på ett skickligt sätt. Etablissemanget är i huvudsak helt enigt.
En tendens vi kan se är att politikerna hamnar i samma i situation som bostadsletaren. Tre mål är ett för mycket. Det som ser ut att väljas bort blir demokratin som ju är lite oberäknelig. Folket har ju en tendens att inte högakta det politiska ledarskapet och inte heller det juridiska. Förr sågs demokratin antingen som ett stöd för en socialistisk jämlikhetspolitik eller som stöd för en skatterevolt. Idag är varken vänstern eller högern övertygade om att demokratin står på deras sida. Ja, det verkar som en utmanargrupp är lite av folkets favorit. Det är en utveckling som politikerna ogillar. Demokratin blir en potentiell fiende.
EU hade ambitionen att den nya konstitutionen för EU skulle ges legitimitet genom en folkomröstning. Efter nederlag i Holland och Frankrike 2005 växlade man spår och reglerna infördes, men utan demokratisk omröstning. När det gäller att utse personer till viktiga poster i kommissionen väljer EU en kollegial process som inte kan råka ut för publika bakslag. Sverige har som bekant bara rådgivande folkomröstningar. Gärna demokrati, men också en icke-demokratisk utväg om folket röstar fel.
En demokratisk debatt är inte bara en debatt utan också en del av maktdelningen. I den svenska regeringsordningen står att ”all offentlig makt utgå från folket”. Om det ska tolkas konstruktivt så är det att folkmajoriteten ”får rätt”, deras vilja slår igenom i besluten. Inget system, inte heller demokratin, är ofelbar så ibland kan folkets beslut ”vara fel”. Vill man behålla demokratin är det svårt att lösa detta på annat sätt än att folket kan göra en omprövning och ändra ett misslyckat beslut.
Alla liberaler är inte komfortabla med att majoriteten ska bestämma, de är rädda för ett majoritetsförtryck av minoriteter. Tidigare var ett problem att de rika var så få och de fattiga så många, men trots denna obalans så fungerade demokratier rätt bra. Samhället urartade inte genom demokrati till en kommunistisk diktatur. Nu dyker kritiken mot demokrati upp i nya skepnader. Vi får en rad etniska och sexuella minoriteter som demokratiskeptiker anser behöver skyddas mot demokrati. Entusiasmen i etablissemanget är inte så helhjärtad för väljarna och många ser sig hellre som en (välavlönad) advokat för en utsatt offergrupp. Än har dessa tvivel mot majoriteten inte resulterat i att gå emot demokratiska val, men yttrandefriheten accepteras inte utan begränsningar. Vissa personer och grupper får kritiseras, men inte andra.
Förr försvarade kritiserade grupper sig med att de bidrog till samhället allmännyttan. De var inte privilegierade, men idag ses sådana argument som för utilitaristiska. Vi har en pseudoreligiös debatt om rättigheter. Väldigt många ser sig som underprivilegierade. Det styrande etablissemanget anser att rättigheter hör till nomenklaturens maktsfär som demokratin inte ska lägga sig i. De söker förhindra vissa åsikter genom att demonisera dem istället för att argumentera och söka övertyga en majoritet. De tror sig inte kunna vinna en ärlig debatt så därför skapar de en oärlig.
Etablissemanget ser sin åsikt om vad som är rätt och gott som moraliskt överlägsen. Detta eftersom de ser sig själva som moraliskt överlägsna. Men de tillskriver undermänniskorna stora möjligheter att vinna debatten om inte den omgärdas med pekpinnar och klara instruktioner från folkets förmyndare, det vill säga politikerna. Demokratin uppfattas som opålitlig. Det är en mekanism som tillåter en politik som kan bli ett hot mot såväl den befintliga politikerklassen som det befintliga regelsystemet. Demokratin kan dock urholkas och stegvis avskaffas.
