Organisationsteori betonar det särskiljande som drar en gräns mellan organisationen och omvärlden. En organisation har en serie regler, åtaganden, mål, plikter och förmåner som gäller för de personer som finns i organisationen, men inte för människor i omvärlden. Gränsens funktion är alltid att både inkludera och exkludera.
Denna insikt faller bort när man talar om nationalism, Territoriet har uppenbara gränser, men dessa anser många ska vara så öppna som möjligt. Haken är att det som inte kan exkludera också saknar kraft att inkludera. Det är lätt att tänka sig två förstagluttare som skapar föreningen ”Kaninälskarna”. Det är tänkt att andra i klassen också ska få vara med. Ja, men varför bara samma klass, varför inte alla i skolan, ja varför inte alla som gillar kaniner? Och varför exkludera de som gillar valpar bättre? Föreningen blir snabbt global, samtidigt som den blir helt innehållslös. Det finns ingenting utom de två ursprungsmedlemmarna, deras inkluderande vision blev till luft.
Personer som förespråkar reell nationalism frågar sig vilka komponenter som bidrar till en samhörighet. Detta kan ses som en lyxfråga. De flesta stater har nöjt sig med en samhörighetskänsla inom eliten så att statens våldsapparat blir tillräckligt stark för att hålla undersåtarna på plats och yttre fiender utanför territoriet. De flesta stater har inte haft medborgare utan undersåtar.
Det är demokratiska stater som behöver en sammanhållande kraft som motverkar en potentiell anarki. En demokratisk nationalist som ofta omnämns är Ernest Renan som 1882 skrev en klassisk bok, ”Vad är en nation”. Andra källor är forskare som utifrån ett evolutionärt perspektiv undersöker kollektivistiska krafter utöver den givna lojaliteten till nära släktingar. Dessa analyser hamnar ofta i sex funktioner som bidrar till gemenskap. Fenotypisk likhet, gemensamt språk, gemensam religion, starka band till territoriet, ett gemensamt förflutet och en framtid tillsammans. Detta kan också ses som extended kin, en vidare släktkrets. På detta svarar universalisterna att lösningen på mänskliga konflikter är att vi känner ett sådant släktskap mellan alla människor. Denna naiva tanke bortser från att väldigt ofta finns konflikter mellan människor och frågan är vilka människor som är mina vänner och vilka som är mina fiender.
Konflikten behöver inte vara personlig eller våldsam. Det kan räcka långt att Electrolux konkurrerar med Siemens och jag som anställd i Electrolux känner att svenskheten kämpar mot tyskheten. Om ägarna säljer Electrolux till Siemens så är det något av ett förräderi som bryter ett band av gemenskap inom företaget. Om politiska beslut inte längre tas av svenskar i Stockholm utan i Bryssel så är det också en brytning mellan fotfolket och en elit som är distanserad från befolkningen. Det svenska projektet har övergått till ett europeiskt projekt. Världen är naturligtvis större än Sverige, men förut verkade svenska politiker just för Sverige och företagsledarna ingick i en mental grupp: ”svensk exportindustri”. Nu har svenska företag blivit globala företag och den svenska utrikespolitiken har blivit feministisk. Det svenska som etablissemanget värnar är ”Sverigebilden”; en förljugen reklambild av Sverige är vad som återstår av det nationella projektet Sverige.
Den svenska befolkningen är inte homogen sedan Hedenhös. Vi kan särskilja en rad invandringar för tusentals år sedan när befolkningen ändrats genetiskt. Detta har säkert varit blodiga och uppslitande skeenden, men stegvis har grupperna växt ihop; de har rätt som hävdar att integration och assimilering varit av stor betydelse. Reformationen ändrade på religionen och språket förändras löpande, men detta påverkar inte dess förmåga att binda ihop människor. Om en historisk händelse i själva verket är en myt, eller om en svensk tradition visar sig vara är en import på 1700-talet från Tyskland spelar mindre roll.
En forskningstradition tycker sig demolera nationalismen genom anklagelser om import och påhitt. En rad titlar som Imagined Communities (Anderson 1983), The Invention of Tradition (Hobsbawn and Ranger 1983) och Chosen People: The sacred sources of national identities (Smith 2003) är inne på detta ofruktbara spår. Andra forskare söker mönster och gemensamma nämnare finner en ”universell nationalism”: En önskan om en nationell gemenskap tycks finnas latent överallt i världen – kolonier som blivit självständiga ger sig in i projekt som syftar till nation building. Efter Italiens enande, i mitten 1800-talet påtalade en av de drivande, d’Azeglio: ”Vi har skapat Italien, nu måste vi också skapa italienare”.
Tanken är att det finns en risk för fraktionering, då de mindre gemenskaperna ofta är emotionellt starkare än de större. Tidigare finns starka stordriftsfördelar: en gemensam armé är militärt starkare än flera separata och om varje stat avskiljs med tullmurar finns också ekonomiska stordriftsfördelar för ett större land. Men i en fredlig värld med relativt fri handel faller dessa skäl och en nation behöver andra motiv för att inte fraktionera. Många länder har en starkare etnisk sammanhållning på lägre nivå än staten så ett stort antal länder riskerar att delas upp till stater med en starkare etnisk bas. Katalonien och Skottland är möjliga alternativ, men någonstans finns en farlig gräns mot anarki och ytterligare fraktionering.
Sverige har varit homogent, men etablissemanget har envist och okunnigt undergrävt denna gemenskap. På ett närmast barnsligt sätt tror man att några nya myter ska skapa en ny inkluderande nationalism. Vid ett möte diskuterades hur man känner igen svenskar utomlands (fenotypisk likhet var förstås en förbjuden möjlighet). Träskor och jeans av märket Diesel föreslogs. Ett annat förslag är att transformering sker genom att åka tunnelbana i Stockholm, men Jimmie Åkesson noterade att han åkt tunnelbana i Tokyo och inte blivit japan.
Många skulle vilja hitta en kärna som är så svag att ingen exkluderas, men så stark att de inkluderade motiveras. Sovjet och USA satsade på en specialdesignad icke-etnisk patriotism. Det kommunistiska systemet var centralt för Sovjet, men när Wehrmach tågade mot Moskva uppmanade man soldaterna att slåss för Moder Ryssland. Tyskland slog efter kriget in på en USA-inspirerad ”författningspatriotism”, men en sådan finns bara som idé, knappast i realiteten. I USA finns dock en sådan och den övertygar amerikanerna om att landet positivt särskiljer sig från andra, American Exceptionalism. Men detta hjälper föga mot interna etniska spänningar som intensifieras av identitetspolitik och multikulturalism.
Jag har inte träffat någon invandrare som anser sig vara svensk. Nationalitet är inte en frivillig identitet man väljer, utan något man utan medinflytande föds in i. Kosmopoliten kan välja att flytta, men han förblir alltid en främling. Assimilation är möjlig, men det tar flera generationer. Invandrarna kan lite schematiskt delas i två grupper: de som hoppas att deras barnbarn blir svenskar och de som fruktar att det blir så. Paul Collier gör en distinktion mellan migrants och settlers i boken Exodus (2014). Den sistnämnda gruppen, bosättare, hoppas att den importerade kulturen blir den som dominerar i framtiden; det är urinnevånarna som skall assimileras, inte inflyttarna. Utvecklingen påverkas av om den inhemska kulturen är stark och lockande eller inte. Sverige lockar som ett rikt land, men den svenska kulturen framstår för många invandrare som dekadent och svenskar framstår som asociala och fega; de har att se fram mot att sluta livet ensamma på en institution. Vem vill egentligen bli svensk?
Svenskarna frågar vad integration syftar till – vad ska en ny gemenskap kunna bygga på? Hur många av de tidigare nämnda sex faktorerna förenar en svensk och en ”svensksomalier”? Inte någon, då även territoriet är separat i praktiken. Resultatet blir ingen nationalstat, ingen demokrati, utan vi får ett territorium som ordningsmakten söker hålla ihop som helhet eller som enklaver. Vi får inte heller en kosmopolitisk verklighet som bara ser individer, inte grupper. Vi har individer som tävlar om resurser och de blir starkare genom att agera i grupp. Många grupper har härdats i sådan kamp i multikulturella stater, men andra som svenskar är ovana; att åka på semester till fjärran länder med välfylld plånbok är något väsensskilt. Svensken är dessutom vilseförd av ett falskt medvetande som att ”inte sätta grupp mot grupp”. Kvar av det kristna arvet blir ”vänd andra kinden till!” och ”älska dina fiender!”. Kan vanliga svenskar bli annat än förlorare i ett multikulturellt Sverige?
Den svenska eliten ignorerar detta, utan upplever sig själva som vinnare. Internationella möten har gärna svenskar i presidiet. Den moderne svenske hjälten är medlaren och en svensk ledare gynnar inte svenska intressen utan försöker få andra att komma överens. Personer från andra länder har också andra mål än den egna karriären, men svenskar försakar gärna nationella intressen för att gynna sina personliga; vid en internationell fusion blir den svenske företagsledaren ofta nummer ett, medan huvudkontoret flyttar utomlands. Svenska väljare förväntas vara stolta över att ha svenska kommissionärer i EU fast deras uppdrag är att bortse från svenska intressen. Den svenska eliten har lagt ner det nationalistiska projektet; det svenska folkhemmet är under avveckling. Per Albin Hansson använde också ett annat ord i sitt klassiska tal: ”medborgarhem”, då närmast som en synonym till folkhem.
Det kan idag uppfattas som den nya filosofin: att vara svensk är att vara svensk medborgare. Etnicitet anses förlegad när det hela bara är en fråga om registrering hos skattemyndigheten; den som betalar skatt i Sverige eller mottar svenska bidrag är svensk. Detta är den nya inkluderande visionen, alternativet till den är den gamla exkluderande etniciteten som är starkt sammankopplat med förlegade idéer som att demokrati innebär folkstyre. Istället för detta övergår vi nu, under vissa populistiska protester, till uppfattningen att demokrati nu innebär lydnad till den ”demokratiska värdegrunden”: en samling åsikter och regler påbjudna av överheten: för vårt, alla medmänniskors och klimatets eget bästa. Demokrati står historiskt för en etnisk sammanhållning och politisk pluralism. När den etniska sammanhållningen elimineras söker staten kompensera detta med en obligatorisk politisk gemenskap. Vi skall alla solidarisera oss med de invandringsbeslut som eliten fattat i strid med folkviljan.
Ett problem med all diskussion om integration är att den söker göra integrationen till en primär fråga. Men den primära frågan är fortfarande massinvandringen då myndigheterna utfärdar över 100.000 uppehållstillstånd per år. Det är vida mer än Sveriges assimileringskapacitet och assimilering är ingen quick fix. Många skriver en brasklapp som ”jag förutsätter att invandringen blir obetydlig de närmaste mandatperioderna”. Men den förändringen mäktar politikerna inte genomföra – de talar om minskning, men inför inga regelförändringar som leder ditåt, tvärtom. Innan integrationen möjligen blir bättre kommer den därför att bli sämre, vi står som strutsar med huvudet djupt ner i Mellanösterns sand.
Den sammanhållande kraft som ska skapa tillit i samhället försvagas – men det är tabu att på riktigt kritisera ”berikandet” och ”asylrätten”. Vi kan naturligtvis inte lösa samhällsproblem om vi inte ens mäktar att diskutera dem på ett ärligt sätt, utan istället idogt spacklar över problem och döper om dem till utmaningar.
