Ett samarbete mellan New York Times och Dagens Nyheter har resulterat i en lång artikel som de båda tidningarna slår på trumman för. Det pretentiösa namnet lyder: ”Det globala maskineriet bakom ökningen av högerextrem nationalism”.
Även en kalkonartikel kan vara rik på information just genom sina vinklingar och brister. Artikeln innehåller två sorters komponenter. Den första består av avslöjanden/konspirationer av tvivelaktig karaktär. Det andra inslaget är argumentation genom etikettering. Läsaren ska genom emotionella knuffar puffas fram till skribentens åsikter.
Det görs inte mindre än tre avslöjanden, men det är berättelser som krymper under framställan och blir än mindre efter reflektion. Avslöjande nummer ett finns i artikelns namn: ”Det globala maskineriet” bakom ondskans framgångar. Artikeln avslöjar ”detta löst sammansatta globala nätverk”, som skriver på svenska! De fyra stora aktörer som dominerar materialet visar sig inte oväntat vara Nyheter Idag, Samhällsnytt, Fria Tider och Nya Tider. De tre första når vardera 10 procent av svenska nätanvändare varje vecka. Det är inte nog utan det ”finns också andra sajter som injicerar invandringsfientliga och islamofobiska budskap i det svenska blodomloppet”.
New York Times förtjänar flitpoäng för att ha undersökt 12 miljoner länkar på 18.000 domäner till dessa fyra nättidningar. Men resultatet kollapsar: det är det bara 356 domäner som länkar till alla fyra. Det går inte att både vara väldigt spridd och samtidigt väldigt ovanlig, matematiken blev för svår för journalisterna som hade behövt artificiell intelligens. De flesta länkar är på svenska så det finns inget ”globalt maskineri”, utan snarare en svensk aktivitet som influerar andra länder som ser Sverige som ett extremt och varnande exempel.
Nästa avslöjande gäller finansieringen av alternativmedia. Grävarna hittar några tyska företag, vilka säljer bildelar via nätet, som annonserar i dessa nättidningar. Bolagen visar sig ha ett gemensamt moderbolag ”Autodoc GmbH” och journalisten ser Putins hand i detta. Men ”Ärlige Harrys Bilar” kan visa sig vara ett systerbolag till ”Bussiga Bosses Bilar” utan att Ryssland är inblandat. Artikeln kan inte heller riktigt slå fast om annonseringen är kommersiell eller ideologisk. Frågan känns lite fånig, en bildelshandlare har väl rätt att såväl sälja i en nisch som han gillar politiskt, som i en som han gillar ekonomiskt, det vill säga att annonseringen är lönsam. Men nu följer en teori för foliehattar. På hemsidan förekommer en massa dold politisk information. Men för att komma åt den måste man ha hemliga digitala nycklar som den fullständiga URL:en. Min bristfälliga kunskap om rysk spionverksamhet är dock säker på att ryssarna inte sänt information som mottagaren inte kan läsa.
Rådet ”follow the money” är bättre, men fungerar inte utan pengar. Alla lite insatta vet att alternativmedia har extremt lite pengar. Jag minns kampanjen för några år sedan mot Chang Frick och Nyheter Idag. Han var inte nedlusad med ryska pengar utan frågan var hur han kunde få mat på bordet och ström i kontakten. Fick han inbetalningar till sitt Ica-kort från Ryssland? Detta gräv slutar med att en talesperson för bildelsföretaget hävdar att man publicerar annonser på ”betrodda sajter med substantiell trafik”, men att man tog bort ”tvivelaktigt” innehåll ”som faktiskt skadar bolaget eftersom Google ser ner på det”. Konspirationen pyser ihop – spindeln i nätet var Google, inte Putin.
Det tredje avslöjandet är att ryska journalister skulle ha erbjudit några förortshuliganer 400 kronor för att skapa lite aktion. Detta skulle förklara hur Trump retroaktivt fick rätt i sitt utspel ”in Sweden, Sweden”. Artikeln summerar: ”Den i dag ökända kommentaren” resulterade i att ”svenska myndigheter öste ett förbryllat hån över Trump”. Med tanke på att 10.000-tals bilar brunnit i Sverige under två decennier så känns inte 400 hundra kronor till några ligister som en uttömmande förklaring till svensk kriminalitet. Artikeln rapporterar också att de ryska journalisterna inte fick åka med på de svenska polisens utryckningar. Polisen gjorde nog den korrekta bedömningen att ett sådant medföljande blivit negativ för Sverigebilden, som det är polisens nya huvuduppgift att upprätthålla snarare än att stävja brott.
Dessa tre avslöjanden varvas med instruktiv etikettering. Det gödslas generöst med ord som högerextrem och islamofobisk. Men artikeln bygger dock ut dessa nerslitna ord till lite fylligare beskrivningar. Det förekommer en rad målande begrepp där fantasin skapar motiv så att man kan fylla i om detta är en god person eller en ond person utan att ha någon egentlig kunskap om vare sig personer eller händelser.
Läsaren känner direkt hur sändaren vill smyga med lite stimuli så att responsen blir den rätta. Den onda sidan beskrivs inlevelsefullt: ”det droppar av skadeglädje”, ”häftigt invandrarfientliga digitala ekokammare”, ”öste rasistiska glopord över en komiker av kurdiskt ursprung”, ”hotade ett alkoholpåverkat vittne med järnrör”, ”smygfilmning för att skada sina måltavlor”. ”Granskning Sverige, som kallats den svenska trollfabriken på grund av dess försök att snärja och genera mainstreamjournalister”. Det är flera anklagelser i varje mening som förstärker det ondsinta.
Man förstår att ondskan aldrig vilar, men man får misstanken att de skurkar som agerar är Björnligan eller Krösös Sork.
Man påstår inte som i gängse propaganda att ”SD har nazistiska rötter” utan ökar på till ”Sverigedemokraterna, ett parti som har obestridliga rötter i den svenska nynazistiska rörelsen”. Numer är detta lite mer maskerat: ”medan invandringen fortsatte att vara en central fråga i deras politik modererade de nu sättet att tala om det”. Slutsatsen leder till det implicita svaret på denna fråga. ”Till vilken grad partiets makeover bara är ytlig är en öppen fråga”.
Det är ett annat tonläge när man talar om dem man gillar. När man nämner George Soros så undviker man nämna att denne filur tjänat oförskämt och oförtjänt mycket pengar på att spekulera mot den svenska kronan och det engelska pundet och att de pengarna nu används till att interferera i olika länders politik. Istället väljer man en mer positiv beskrivning: ”en miljardär som ger bistånd till liberala ändamål” och är utsätt för ”antisemitiska attacker”. Stackarn. Man kunde ha nämnt att Soros märkligt nog utsågs till årets man av Financial Times. Detta var inte för hans handlingar; spekulationen mot pundet störde väl någon person i redaktionen med moral. Soros fick utmärkelsen för sina fina ”värderingar”. Lite överraskande, men då han går som barn i huset hos EU-kommissionen så uppstår frågan om det är han och hans medarbetare som kokat ihop europeiska och svenska värdegrunder.
En annan kraft för godheten är ”Institute for Strategic Dialogue”. Denna konsultfirma hade i uppdrag att undersöka eventuell rysk inblandning i förra årets svenska val. Man hittade ingen sådan, vilket artikeln är ärlig nog att berätta, men inte att firman som kompensation för sitt icke-resultatet gav rådet att alternativa media skulle tystas även om de inte var betalda av ryssarna. För att ha ordet dialog i namnet är firman märkligt censurförespråkande. Beskrivningen är välvillig: ”en Londonbaserad icke-vinstgivande organisation som spårar spridande av högerextremism online”. Lite knapphändigt.
Den större bilden av påverkan och finansiering är att Soros påverkar Ungern genom att ösa in pengar genom sin organisation Open Society Foundation mot den demokratiskt valda regeringen på ett sätt som andra länder knappast skulle acceptera utan intensivt undersöka. Mot Sverige fanns bara misstankar om utländsk inblandning, men inga operationer utfördes. Detsamma gäller USA, där Muellerutredningen inte visade något resultat. Det bör dock nämnas att författaren till artikeln, Ed Becker, envetet tror på ryska operationer i USA. Den här artikeln är en fortsättning på hans fördomar. Han är just en sådan journalist som det finns för många av.
Ungern är utsatt för finansiell påverkan utifrån av skurken Soros, men många vill hellre ha Sverige som offer och den tyska bildelsförsäljaren som skurk. Då kan resultatet bli en sådan här artikel. Den säger inte mycket om verkligheten, men hur skruvad perceptionen av verkligheten kan bli.
