”Liberal Demokrati” är ett sammansatt begrepp med två komponenter. Det finns både skillnader mellan dem, men också likheter – speciellt en omistlig gemensam komponent: yttrandefrihet.
Liberalism med censur är helt enkelt inte äkta liberalism. Demokrati kräver också en fungerande pluralism – demokrati med censur är inte äkta demokrati. Vi har kommunistisk ”folkdemokrati” med en ledande roll för kommunistpartiet att bestämma vad som får sägas och vad som inte får sägas. Enlig Kairodeklarationen så finns det mänskliga rättigheter att framföra åsikter och föreslå regler, men detta inom ramar som sätts av Sharia. Dessa system är därför varken liberala eller demokratiska.
När människor som ser sig själva som ”liberala demokrater” vill förespråka censur så görs det därför inte rakt ut, utan den reella censuren i en liberal demokrati måste förnekas med eftertryck och döpas om. Det finns några olika fusklinjer, men ingen av dem lurar andra än de som vill bli lurade för att behålla självbilden och PR-bilden att de själva är såväl demokrater som liberaler.
Den mjuka censurens linje är att betona hänsyn. Ord kan skada, så om ord ses som handlingar kan de ses som aggressivitet och påhopp. Man uppmanar till en självcensur genom hänsyn till den Andre som är svag och känslig. Vi har sett den utvecklingen gällande kristendomen. Fram till 1949 ansågs kristendomen så stark att den krävde lydnad, blasfemi var förbjudet. När kyrkan blev svagare retirerade man till hänsyn; censuren ändrades till ”trosfrid”. Man ska inte tränga sig på och störa en person som själv inte stör andra, men vill skydda sina egna föreställningar från oönskad kritik. 1970 togs trosfriden bort, men den kan återkomma. Många islamofiler anser att muslimer ska kunna få ha sina föreställningar ifred, varför regler om trosfrid mycket väl kan återinföras för just den gruppen.
Men censuren kan driva en mer aggressiv argumentation – det kan bli ett förbud mot någon ”fobi”, det vill säga en åsikt som myndigheterna ogillar. Den mer aggressiva linjen är att kräva lydnad till den starka statsmakten, inte hänsyn mot svaga grupper. Man går till storms mot ”hatet”. Hat kan vara vad som helst, men det blir, märkligt nog, bara vissa åsikter från vissa grupper som uppmärksammas. Det är alltid tillåtet att fullt ut hata det utpekade ”hatet”. Eftersom en del hat anses rättfärdigt så behöver man särskilja det från det orättfärdiga hatet som man vill förbjuda. I USA angriper censurvännerna åsikter de ogillar med termen ”hate speech”, men yttrandefriheten är starkt förankrad i lagen som inte accepterar den europeiska glidningen när vissa åsikter kallas hat, hets och hot och därefter förbjuds. Endast riktiga konkreta hot anses vara olagliga, medan subjektiv kränkthet inte räcker.
Sveriges tryckfrihet är mycket svagare och det räcker med en vilseledande etikettering för att ändra helt på ordningen. Vissa grupper anses speciellt ”skyddsvärda” enligt Fredrik Reinfeldt och andra makthavare och då får man inte ”uttrycka missaktning” mot dem. Det är det förbudet som missvisande kallas för ”hets mot folkgrupp”. Men den lagen förbjuder ingenting som rätteligen kan kallas hets. Det är bara ett överdramatiserat ord för att rättfärdiga ett förbud i ett land som officiellt har yttrandefrihet.
Det finns också något som kallas ”hatbrott”. Ett hatbrott är inte ett eget brott utan endast en förvärrande omständighet om ett annat brott begås. Igen görs en radikal åtskillnad mellan grupper som anses oskyldig och utsatta, och grupper med misstänkta åsikter. Det råder moralisk apartheid i Sverige, i total motsättning till retoriken om ”allas lika värde”.
Alla samhällsintresserade vet att den svenska polismakten och det svenska rättssystemet är under stor press. En anledning är att arbetsbördan vad gäller åsiktsbrott hela tiden utökas. Polisens regioner rapporterade före sammanslagningen entusiastiskt om hur man skapade speciella avdelningar som skulle jobba med dessa politiska brott som politikerna prioriterar.
Myndigheterna finansierar också ett flertal halv- eller helskumma organisationer som Expo och Näthatsgranskaren för diverse ”rörmokarjobb” som myndighetssverige inte själv vill utföra. Många människor är rädda för att hängas ut som rasister och hatare. Genom att utpeka, stämma eller hota personer som är aktiva på nätet söker man skrämma oppositionella personer till tystnad. Väldigt många människor skulle tycka illa om att få en stämning för förtal på ca 20.000 kr som leder till ett civilmål i en tingsrätt. Denna metodik används mot personer som delat ett inlägg med kritik av näthatsgranskaren på Facebook. Det är minst sagt märkligt att denne kriminellt belastade antidemokrat mottagit 600 000 skattepengar från myndigheten MUCF för sin utpressningsverksamhet.
Också i andra partier än SD har man försökt att motverka mobbningen genom att ligga lågt och anpassa sig till hetslagen istället för att kritisera den. Den alternativa strategin är att angripa lagen som antidemokratisk och fientlig till yttrandefrihet. Eftersom kritiken har rätt i sak finns möjlighet att demolera lögnerna och vinna åhörarna. Det är inte lätt att framgångsrikt angripa etablissemanget, men det är inte heller omöjligt. En paradox är att nästan alla människor anser sig vara principiella anhängare av yttrandefrihet, men de accepterar undantag så länge undantagen inte helt eliminerar regeln. Poängen i kritiken tar tid att arbeta in, men den ihärdige kan belönas. Väljaren har varit naiv och trott att det lögnaktiga resonemanget går ihop, men kan komma att känna sig bedragen och blir förbannad. Man kan temporärt förneka att man blivit lurad, men när man väl inser att man blivit lurad kommer vreden. Etablissemanget tar en stor risk med att försvara en oförsvarlig diktaturlag.
En tryggare linje är att privatisera censuren. I många diktaturer pressar man de internationella plattformarna att hjälpa till med propagandan eller bli förbjudna i landet. Angela Merkel klev in på den vägen genom att 2017 införa höga böter – upp till 50 miljoner euro – mot plattformarna. Tanken är att plattformarna ska genomföra den konkreta censuren och myndigheterna två sina händer och glida undan med att plattformarna varit överambitiösa och censurerat på ett annat sätt än myndigheterna avsett. Ja som ni kommer ihåg så anser de sig ju vara principiellt varma vänner av yttrandefriheten. Facebook beslöt nyligen att stänga av personer en vecka om de länkar till SD:s film om socialdemokratin ”Ett folk Ett parti”. Youtube har stängt ner SwebbTV två gånger sedan sommaren utan att ens ge en förklaring.
Med jämna mellanrum kommer påståenden att hoten mot demokratin kommer från oppositionen, de mystiska mörka krafterna. Men det latenta hotet i Sverige som i de flesta stater är inte hotet från oppositionen utan från ett impopulärt etablissemang som sitter på maktmedlen och har svaga hämningar mot att missbruka sin makt mot oppositionen. Alla nyvalda regimer tror på folkets klokhet, men när de riskerar att bli friställda så ökar misstron mot folkets klokhet och medias frihet. Ett korkat folk kan bli lurat av propagandan, ja måhända tänker de på hur de själva blev valda…
I försvar för dagens realdemokrati anförs att demokratin är ”elitdirigerande”, inte ”elitdirigerad”; eliten påstås vara lyhörd för folkets åsikter enligt forskaren Ronald Ingelhart. Andra termer för denna beteendeskillnad är att eliten kan agera ”opinionsföljande” istället för ”opinionsdrivande”. Men den positiva synen missar den ideologiska fusionen mellan vänster och höger som minskar behovet av anpassning till väljarna. Partierna driver en vanlig tävlan i popularitet mot varandra, men i sakfrågor driver de en gemensam linje med en stark konsensus i den styrande klassen. I många frågor kan man ignorera opinionsspeglandet och istället dirigera ett motvilligt populas. Men för att klara den rollen gäller det att tysta de kritiska rösterna. Eliten saknar övertygande intellektuella och rationella argument varför möjligheten att censurera blir allt viktigare. Om eliten trodde på sitt budskap skulle de kanske våga ta debatten, men då de vet om sitt underläge flytas fokus alltmer mot att ”våga vägra debatten” och tysta kritiken. Yttrandefriheten i Sverige och Västeuropa har en svår tid framför sig.
