Kriminaliteten har förändrats: från något som enligt regimmedia var ovanligt och sjunkande tills det nästan inte längre fanns. Nu har det blivit en ”utmaning” som myndigheten ska ta itu med hjälp av 10.000 nya poliser. Det är en insikt som har fog för sig, men den utgör bara ett första stapplande steg.
Varje dag genomförs 20 våldtäkter och 2 skolbränder, och de dagar det inte skjuts har vi ett bombdåd. Antalet bilbränder har på 20 år blivit 16.000 och takten i bränderna ökar. Polisen uppmanar bilister att inte stanna om någon bilist ber om hjälp – ofta visar det sig nämligen att den potentiellt nödställde i själva verket är en vägpirat. Brandkår och ambulans behöver poliseskort när de åker in i no-go zoner, nu officiellt kallade ”särskilt utsatta områden”.
Eftersom den svenska polisen förlorar närmare tre poliser per dag så minskar ordningsmakten i antal. De tappar också i kvalitet. Intagningskraven sänks och en stor del av dugliga mellanchefer rensades ut av en av Sveriges odugligaste tjänstemän, Dan Eliasson. Man kan förstå att en socialdemokratisk karriärist gynnas av socialdemokrater, som när Löfven utsåg honom till generaldirektör för polisen och senast som generaldirektör för Myndigheten för säkerhet och beredskap. Men varför utsågs han till GD för Migrationsverket av Reinfeldt och till GD för Försäkringskassan av Ulf Kristersson? Moderaterna har gott om egna oduglingar, så varför välja andra partiers?
När polisens effektivitet sjunker gör man gärna spekulativa insatser som uppmärksammas i media som polisaktivitet. Alkoholkontroll mitt på dagen ger många aktivitetspinnar, men inte så många fula fiskar i näten. Inte heller detta är direkt korruption som att rattfyllerister mutar poliser, men det är en indirekt korruption. Polisen undviker ett jobb som behöver göras till förmån för en aktivitet som är mindre ansträngande och farlig än att konfrontera yrkeskriminella. Att utse en ”trafikvecka” under året är ett annat tecken på symbolaktivitet. Vi poliser visar vilka som bestämmer i trafiken – i alla fall en vecka om året.
Polisens uppgift underlättas inte av en juristkår som i hög utsträckning saknar samhällsansvar utan blir alltmer ett otyglat särintresse. En rad rättsvårdande institutioner sviker skamligen sitt uppdrag och prioriterar annat än att stoppa den ökande kriminaliteten. Advokater är mindre intresserade av ”rättstrygghet”, en term som står för att brott beivras och skurkarna hamnar bakom lås och bom. De brinner istället för ”rättssäkerhet”, att ingen oskyldig döms, vilket ger betydligt bättre inkomster till byrån. En inkomstgenerator är migrationsdomstolarna som infördes 2006. Överklagningssystemets syfte var att skapa legitimitet så att de som fick utvisningsbeslut skulle bli mer benägna att lämna Sverige utan tvångsinsatser, men resultatet blev tvärtom en sjunkande frivillighet. Trots detta misslyckande är domstolarna kvar liksom de extra juristinkomsterna.
Korrupta advokater som jobbar åt kriminella är en välkänd komponent, men domarkåren har ett renommé som icke-korrupt. Detta kan dock ifrågasättas då man ser alltmer av farliga tjänstefel. I princip och praktik ska riksdagen införa lagar och domstolarna följa dem, men nu ökar avvikelserna. Utländska våldtäktsmän ska utvisas eftersom straffvärdet är 6 månader eller mer, men oftast yrkar inte ens åklagaren på denna påföljd. Skjutningar är ett annat problem. Även lekmän förstår att det är svårt att sätta dit de skyldiga till kriminella skjutningar. Vittnen är rädda av fullt begripliga skäl och det drabbade gänget vill visa kraft genom att hämnas, inte genom att hjälpa polisen. Men nu har domstolarna blivit en ytterligare svaghet. I flera fall då polisen har presterat starka bevis har domstolarna drabbats av beslutsoförmåga. I klara fall för att fälla väljer domstolarna att fria (se åklagare Thomas Ahlstrand i GP 7 september). Min anklagelse är inte att de är köpta, men att de är fega. I en situation som riskerar att totalt urarta är det skamligt att ge vika för mesiga smitningsinstinkter. Man måste inse att det primära är rättstryggheten i samhället, inte sekundära tumregler för rättssäkerhet.
Politikerna är lika destruktiva. De tar inte domarna i upptuktelse utan skaffar nya lagar mot perifera brott med svåra bevisproblem som belastar domstolsväsendet. Samtyckeslagen, som kom sommaren 2018 bidrar till en domstolsaktivitet som knappast hotar kriminaliteten. Vi får nya våldtäktsbrott som inte är våldtäkt, medan de riktiga våldtäkterna skrivs av. Det nya brottet ”oaktsam våldtäkt”, som kan beskrivas som ”fint sätt på sängkanten”, är mer en fråga för Magdalena Ribbing än för domstolarna.
En annan förändring är grundlagsändringen 2017. Svenskar stämde inte varandra i civilrättsligt åtal för förtal som man gör i USA. Riksdagen ansåg därför det motiverat med att lägga in förtal under allmänt åtal. Riksdagens talman Anders Norlén har denna destruktiva reform som central merit för sin utnämning.
Andra grupper som gör en besviken med sin samhällsinsats återfinns i regeringskansliet. Med en hög andel statsvetare och jurister förväntar man sig att de ska förstå grunderna för demokrati, men man blir förvånad. Det finns inte bara ett par ruttna äpplen i korgen, utan hela korgar med ruttna äpplen. Inte mindre än 261 personer skrev på ett inlägg som stipulerade att regeringskansliet inte bara jobbade åt regeringen utan ansåg att de kunde formulera sitt eget uppdrag och indirekt också ge politikerna order att följa tjänstemännens egen värdegrund. I denna fråga var reaktionerna rätt kraftfulla och initiativet fördömdes av många. Men redan att så många kan skriva på något så dumt, visar att den djupa staten i Sverige inte förstår sin roll i en demokrati; de ser inga grupper med skilda uppdrag utan en värdegemenskap. De skriver ju det mesta som politikerna senare påstår sig att hittat på och nu ville de kliva fram för att motta förväntade hyllningar. Det var ett genuint korkat initiativ. De förstår inte lagen, men inte heller sina uppdragsgivares psykologi. Som en Ludvig XIV kliver de fram och säger ”Staten det är jag” och förväntar sig applåder.
Det offentliga Sverige sover en djup törnrosasömn. Socialtjänsten läser rapporter om brott på brott, men känner inget ansvar. Deras uppgift är att återanpassa brottslingen och de förespråkar minimala straff, då straff ju kan förstärka en kriminell självuppfattning. De låtsas att förhärdade brottslingar är finfina grabbar som kommit i dåligt sällskap. De är också noga med sekretessregler som gör att de inte talar om för polisen vilka åtgärder de vidtar. Olika länkar i den ”vårdkedja” som ska ta hand om brottslingar kan inte kommunicera med de andra länkarna på grund av sekretesskrav. Socialtjänsten drivs av omtanke med den kriminelle, inte med brottsoffren. Det finns många anhängare till mängdrabatt, ungdomsrabatt samt nedsatt strafftid till 2/3 utan koppling till ånger, omprövning, eller gott uppförande. Straffreduktion borde istället vara utformat som ett incitament för den kriminella som visar stark vilja att gå den smala legala vägen efter straffet. Nu finns bara ett monotont vårdpladder som mal på, som få lyssnar till och ännu färre tror på.
Den undersökning av kriminaliteten som Brå genomförde på uppdrag av Det Goda Samhället hade två oroande nyheter. En nyhet, som inte överraskar någon, är att andra generationens invandrare nu visar sig ha blivit mer kriminell än den första generationen. Denna väntade nyhet har motiverat regeringen att inte vilja göra undersökningar sedan 2005, då man vill skydda illusionen att integrationen förbättrar läget även om det går väldigt långsamt. Nu får man bevis för att det inte blir bättre, utan sämre, över tid. Den andra stora nyheten var att tillfälliga nysvenskar (utländska stöldligor på raider in i Sverige), står för 13 procent av brotten mot 3 procent i studien 2005. Båtmotorer, lantbruksredskap och mycket annat stjäls i industriell skala. Tullen och polisen lyckas inte ens få ihop ett fungerande samarbete. Sverige blir alltmer en failed state som inte klarar av en stats elementära uppgifter.
Alla olika instanser har en destruktiv devis som man lever efter: man får aldrig ”överreagera”. Om någon agerar kraftfullt, medan alla andra instanser inte gör något, så blir man utesluten av de passiva fuskarna. Den som agerar är inte solidarisk med det passiva kollektiva misslyckandet. Huvudlinjen är att beklaga allt elände som händer, men nogsamt undvika annan aktivitet än att vrida händerna i vanmakt. Personerna i det svenska etablissemanget är inte i första hand inkompetenta, utan mesiga syltryggar.
