Carl-Johan Bonnier hävdar i sin publicistiska vision att "åsikter ska speglas mångsidigt" och att "en mångfald av röster och perspektiv ska komma till tals i våra medier".
Detta förbluffar åtminstone denne läsare, för frågan är om någon svensk medieaktör gjort mer än Bonnier-pressen för att inte en mångfald av röster ska få komma till tals.
Bildspråk är alltid riskabelt, men i mina och mångas ögon är Sverige idag ett land i snabbt förfall under ett förvirrat politikeretablissemang verksamt i ett medialt finrum där det skyddas från en växande, alltmer kritisk väljaropinion av de stora tidningarna – kanske främst Bonniers, som tillsammans med statsmedierna SR och SVT stoppar, giftstämplar eller brunsmetar politiskt inkorrekta åsikter.
Genom en vinklad och selektiv nyhetsförmedling i kombination med repressalier mot dem som vågat tycka och tänka utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren framstår Bonnierpressen som en av de huvudansvariga för den utveckling som gjort svensk nyhetsrapportering och debattklimat till ett så avskräckande exempel för omvärlden.
Bonniers dominerande ställning är uppenbar:
I Bonnierkoncernen ingår raden av välkända dagstidningar – Dagens Nyheter, Expressen, GT, Kvällsposten, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Dagens Industri.
Till detta kommer en mängd landsortstidningar, stora som små, alla inte helägda men med Bonniers som dominerande ägare.
Dessutom äger man facktidningar som Resumé, Dagens Medicin, Dagens Samhälle, Privata Affärer, ett stort antal tidskrifter samt fram till nyligen TV4.
Men inflytandet stannar inte där.
Även i TT, med en dominerande ställning på den inhemska nyhetsmarknaden, äger Bonnier cirka 40 procent.
Vilken betydelse har detta omfattande ägande och inflytande över svensk nyhetsrapportering haft?
Till att börja med har nyhetsrapporteringen ofta varit partisk och ensidig på gränsen till vilseledande – några välkända exempel är valet och senare bevakningen av Trump, Brexit-omröstningen, #metoo-rörelsen, klimatalarmismen. Inte heller tror jag någon idag skulle hävda att rapporteringen kring invandringen har varit saklig och opartisk.
Åsiktskonformismen på ledarsidorna har varit påfallande. Och ledarskribenter har utan svårigheter kunnat vandra mellan Bonnierpressens olika ledarredaktioner – samma åsikter, samma argument.
Ibland har man alldeles tappat det, som i Expressenlöpen ovan, eller DN:s beskyllningar mot Hanif Bali och Urban Ahlin, den agendasättande journalistiken, brunsmetningen, trakasserierna och hembesöken hos oliktänkande, försöken att tysta dissidentmedia.
Mot denna bakgrund frågar man sig om Carl-Johan Bonniers rätt bjudande deklaration är (a) rent hyckleri, eller om det (b) beror på att han inte läser sina egna tidningar.
En tredje möjlighet (c) är att han inte bryr sig, och det verkar vara den förklaring som ligger närmast det han själv uppger i en lite mer trovärdig passus i samma text där han förklarar att "i våra medier äger de publicistiska cheferna det redaktionella ordet och de redaktionella besluten".
Kanske är det så, men "de publicistiska cheferna" är tillsatta av ägarstyrda styrelser. Så länge ägarna inte också struntar i vilka som blir chefredaktörer, och det verkar de inte göra, så är uttalandet långt från hela sanningen.
För ägarna till Bonniers utser styrelserna, som tillsätter chefredaktörerna som i sin tur väljer vilka journalister som anställs, driver tidningens politiska linje och beslutar vad som till sist får stå i tidningen – men, vilket är avgörande, under förutsättning av ägarnas stöd eller åtminstone tillåtelse.
Som den politiska chefredaktören på Sydsvenskan, Heidi Avellan, har förklarat: "Den dag våra ägare vill att tidningen byter politisk färg från oberoende liberal till något annat så ändras åsiktsbildningen".
Visst är det möjligt att Bonniers-ägarna både struntar i vad som skrivs i och vilka som leder deras tidningar, men konformismen och den agendasättande journalistiken gör detta svårt att tro.
Om Bonnier-ägarna döljer sig och sitt inflytande bakom vilseledande deklarationer och sina anställda skribenter så är det stötande, desto mer som den politik deras chefredaktörer propagerat för fått så allvarliga följder för en växande mängd medborgare, vars protester nonchalerats. Och som nu verkar ha fått lika rätt som Bonnier-tidningarna haft fel.
Varför Bonnierpressens roll för svensk politik inte diskuteras mer öppet är svårt att förstå. Och lika besynnerligt är att ägarnas roll inte ägnas något intresse.
Idag får vi nöja oss med Carl-Johan Bonniers inte särskilt övertygande "publicistiska visioner" och att bollen stannar hos koncernens anställda, sådana som Peter Wolodarski, Per Svensson, Björn Wiman, Karin Olsson, Niklas Orrenius, Lars Lindström eller för den delen Alex Schulman och, om jag förstår det rätt, Göran Greider, för att nämna några namnkunniga från koncernens avlöningslistor.
Johan Alltman
