Nätjättarnas massiva censur i USA får nu en europeisk reaktion: Ska vi på vår kontinent följa deras exempel?
Det finns i hög grad samma hat mot den tidigare amerikanske presidenten i Europa som i halva USA, men de amerikanska excesserna stämmer ändå till eftertanke.
Som bekant har media utnämnt de tidigare ordningsstörningarna i USA:s parlamentsbyggnad till en statskupp, men det som i själva verket påminner om en statskupp är snarare efterspelet: Nätjättarna kapade presidentens möjligheter att kommunicera med sina anhängare, en militär styrkedemonstration riktad mot den egna befolkningen sattes igång i huvudstaden och när presidenten till sist förklarade sig besegrad ställdes han omedelbart inför riksrätt.
När Nixon avgick lade Demokraterna ner sitt riksrättsprojekt, men nu är de skogstokiga. Likt en parodi på en Moskvaprocess lade deras partiåklagare fram sin sakframställan på bästa sändningstid igår.
På vår sida av Atlanten har ledare för center-högerpartier som Boris Johnson och Angels Merkel insett att nätcensur med woke-motiv också skulle kunna drabba dem, speciellt i kamp med ett vänsterparti. De har förstås inget emot censur, så länge den sker under deras kontroll och på deras villkor, men den stenhårda privatiserade USA-censuren framstår som alltför otyglad.
Förutom britterna filar EU på lagstiftning i linje med vad Merkel och andra har flaggat för tidigare. Enligt denna ska toppolitikerna berätta för nätföretagen vad man betraktar som ”hat och hets” varpå det ska raderas av moderatorer. Bolagen får en skyldighet att ta bort olagligt material och en rätt att ta bort visst innehåll efter eget gottfinnande. Politikernas önskemål är i klartext: Ge oss censur, en censur som sker på våra villkor men där vi slipper vara censorer.
Vad som föreslås är en sorts mjuk, privatiserad censur. En censur som biter i tysthet och inte är officiell och tydlig utan mest består av hemliga algoritmer. Människor ska inte misstänka att demokratin är historia och att de nu lever i en demokratur.
Orsaken till makthavarnas ambitioner är att vanliga väljares åsikter idag ligger nära de populistiska partier som utmanar makten. Då är det utmärkt om politikerna kan svära sig fria och säga att förutom en liten censur av olagligheter tar plattformarna bara bort inlägg som bryter mot deras egna interna riktlinjer.
Detta här har inget med maktmissbruk eller censur att göra, kommer vi att få veta, då det inte är politikernas önskemål som genomförs utan aktieägarnas. Och det är inga gamla kapitalister med cylinderhattar vi talar om utan moderna IT-entreprenörer, oftast från södra San Francisco och bara undantagsvis från Djursholm, men alltid med kepsen bakochfram.
Redan idag har webbplattformarna en rättslig särställning där de varken avkrävs neutralitet som en elektronisk kommunikationstjänst eller avkrävs utgivaransvar som en publicist. Skapandet av en sådan rättslig hybrid utgör dock själva problemet för yttrandefriheten: censurmakt utan ansvar.
En mer ändamålsenlig åtgärd vore att ta bort hybriden genom att avskaffa undantaget i sektion 230 i den amerikanska lagen om anständighet vid kommunikation. I EU borde nätjättarna åläggas att följa de EU-direktiv om nätneutralitet och icke-diskriminering som gäller för andra internetföretag, och som Sverige har införlivat i vår egen lag om elektronisk kommunikation. Med Demokraterna vid rodret kommer USA dock inte att genomföra någon sådan förändring, så Europa måste agera först och avskaffa den hysteriska amerikanska censuren.
Men den mjuka, privatiserade censur som kan förväntas komma inom EU har i praktiken mycket gemensamt med dagens amerikanska variant. Ett tredje alternativ är förstås att lagstifta om att yttrandefriheten gäller också på nätet, så som i Ungern och Polen. Där får plattformarna gärna plocka bort olagligt material, men inte lagligt material som de råkar ogilla. Skulle den privata sektorn ändå ägna sig åt olaglig censur väntar dryga böter för övergrepp mot yttrandefriheten. En förhoppning är att västeuropeiska länder som Sverige slår in på den ungersk-polska linjen.
En grundregel är att en publicist bestämmer vad han vill publicera. Han skriver det själv eller tar in inlägg som passar den publikation han ger ut. Men användargenererat material behöver knappast någon moderator. Den som framför rena hot kan bli föremål för polisens intresse och den som bara ”kränker” någon kan riskera en privat förtalsprocess. Rena petitesser behöver inte belasta rättssystemet, utan kan lösas genom att användarna själva blockerar varandra. Statlig censur är alltså inte nödvändig, såvida man inte önskar styra åsiktsbildningen.
I en demokrati finns en pluralism av åsikter, inte ett antal obligatoriska åsikter, i Sverige ofta kallad ”den gemensamma värdegrunden”. Redan försöket att adla vissa åsikter till obligatoriska och stämpla andra som tillåtna eller otillåtna är oförenligt med funktionssättet hos en demokrati.
Censur för att organisera fram samförstånd saknar demokratiskt ethos. Visad hänsyn skapar hänsyn, men hänsynslösa människor behöver bestraffas med vedergällning för att inte bli än odrägligare. Vända andra kinden till blir alltför masochistiskt. Vetenskapliga debatter blir ofta bra då deltagarna har ett primärt intresse av att lägga fram sina egna teorier, och inte av aggressiva påhopp på konkurrerande teorier.
Hela tanken att grupper har rätt att slippa ”kränkningar” på nätet är tokig. Direkta hot mot specifika personer är en sak, väsentlig kritik mot grupper något annat. Kränkthetskulturen bygger på att personer i en grupp kan ta kritiken personligt och bli ”kränkt”. Denna ”kränkthet” skall man inte skyddas mot, utan den är en konsekvens av att leva i en demokrati.
Precis som på nätet har vår tillvaro i verkliga livet alltid innehållit konflikter, men vi håller nere antalet rättegångar för kränkningar. I sociala medier anses vi dock inte kunna hålla tand för tunga eller uthärda oförskämdheter överhuvudtaget. Vår själsfrid behöver skyddas av algoritmer och en arme av moderatorer. En rimlig teori är att detta är en övermedicinering som är skadlig och gör oss sjukligare.
Vad vi behöver skyddas mot är manipulativt trixande. Vi kan acceptera att vårt beteende påverkar det urval artiklar och reklam vi tar emot. Men det är inte acceptabelt att algoritmer stödjer eller motarbetar våra åsikter. Vi har inte valt IT-jättarna. Och deras intresse av att styra oss mot vissa PK-åsikter är helt enkelt illegitimt. Nätjättarna är inte frälsare utan ett ouppfostrat och otyglat hot. De måste få klart för sig att folket är husse och matte och de är Fido, och nu ska lilla Fido få lära sig att gå fot.
