Sverigesyndromet hotar hela västvärlden

Publicerad 18 oktober 2020 kl 13.02

Kolumn. Centralt för Sveriges problem är att den styrande kasten frikopplat alltmer från befolkningen. Den har blivit en grupp med egna värderingar och projekt istället för att vara knutna till de väljargrupper som valt dem, skriver Jan Tullberg.

Dela artikeln

Vi återgår mot en fördemokratisk ordning, med befolkning och överhet, istället för demokratins medborgare och utsedda representanter. Denna frikoppling sker över hela västvärlden, men i synnerhet i Sverige. Den kanske bästa beskrivningen av denna omvälvning är boken The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy av Christoffer Lasch. I hög grad kan man se att nomenklaturan får andra målsättningar än befolkningens välfärd. De behöver dock en moralisk auktoritet som kan motivera att dessa nya ideal ligger på en högre nivå än befolkningens intressen och konkreta politiska åsikter.

Etablissemanget insisterar på att mångkultur är vägen framåt, trots initiala problem. Modernismens upplysning och vetenskap har empiriskt lyft mänskligheten, men nu ska vi övergå till en grötig postmodernism i vokabulär och i tanke. Den ökade halten koldioxid har inneburit en stor fördel för växtligheten globalt, men den fördelen påstås övertrumfas av en klimatförändring vilken leder till en katastrof om tio år. Detta är märkligt nog en stabil prognos sedan 50 år. Ett av sätten att hantera detta är uppgörelsen i Paris vars centrala punkt är att 26 utvecklade länderna ska skicka 100 miljarder dollar per år 2020–2050 till 170 fattiga länder. De rika länderna ska bygga vindkraftverk, medan Kina och Indien bygger kolkraftverk med mångdubbel energiproduktion.

Nomenklaturan ser sig som en prästkast som företräder dessa ideal mot ett populas med enklare och mer egoistiska åsikter. För att en föråldrad demokrati inte ska stoppa dessa framsteg ska besluten föras upp till EU- och FN-nivå så att de kan tas trots motstånd från populasen. Vi får nya heliga skrifter som står över inte bara personliga preferenser utan också filosofi och logik. De är plagiat av religionen. Man ”livar” gud och den heliga ande och kommer ner på Sinais berg med den ”heliga asylrätten” och doktriner om ”alla människors lika värde”.

Asylrätten uppstår när någon kliver över gränsen till Sverige och säger det heliga ordet asyl. Den rätten finns inte innan han når fram till himlens port, om man uttrycker tanken lite religiöst. Hillary Clinton och andra försökte tona ner rasismen i Black lives matter-rörelsen genom att justera det till All lives matter i linje med ”alla människors lika värde”. Men nu gällde inte den regeln längre. Man behövde inte heller bevisa att de svarta var orättvist utsatta för polisvåld i USA. Men i själv verket var betydligt fler obeväpnade vita skjutna av svarta poliser än obeväpnade svarta av vita poliser.

För att förstå sådana här tankevurpor måste man förstå den postmodernistiska synen på världen. Det finns egentligen ingen verklighet, bara subjektiva bilder av verkligheten. Om svarta personer har en bild så bör vi se den offerbilden som viktigare än vår egen bild. Detta är inte helt lätt att motivera, tesen är att bilden ”underifrån” ska väljas framför bilden ”ovanifrån”. När etablissemanget adlar en uppfattning så blir den bilden ovanifrån. Det blir som vid kommunismen seger: proletariats klasståndpunkt blir den nya statens religion. Bilden underifrån, adlad ovanifrån, blir dock viktig ur den medkännandes, men okunniges, perspektiv. Vi får vår tids kanske vanligaste rasism; ”de låga förväntningarnas rasism”.

En märklig slogan är ”defund the police”. I den kriminella underklassen finns i USA som i andra länder ett hat mot polisen som en ständigt närvarande motståndare. Men för den svarta majoriteten är polisen skyddet mot en destruktiv och farlig våldskultur, de vill ha en bättre och starkare polis. För en progressiv vit person har dock en svart kriminell högre offerpoäng än en svart person som utsätts för kriminaliteten.

Dessa reaktioner från vita visar på en förklaring till demokratins fall som är nästan lika viktig som avknoppningen av de styrande. Vanliga medborgare frikopplar från sina intressen och genuina åsikter för att istället godhetssignalera. Man säger sånt som det passar sig att säga i åsiktskorridoren.

Väljarna är inte med i politiska partier, de går inte på möten, de organiserar sig inte. De blir statsindividualister som frikopplar från en stat som tar hand om makrofrågor på bästa sätt medan de själva fokuserar på mikrofrågor som att bygga om källaren till en stor gillestuga och samtidigt godhetssignalera mot materialism. Väljarna litar på funktionärerna, men det är lika dumt som att aktieägarna litar på företagsledningen. Det fungerar om de verkställande hålls under uppsikt, men inte om de kan agera fritt.

Demokratins kris bygger på ett dubbelt svek: representanternas och väljarnas. Ska detta rättas till så behövs ett uppvaknande bland väljarna. Ett av problemen är det bekväma förtroendet för representanternas goda avsikter. Många vill vara generösa och säger att varken politiker eller partier är ofelbara, de gör misstag men de lär av misstagen och rättar sig. Denna mekanik gör att jag kan fortsätta med mitt fokus på gillestugan.

EU:s enorma återhämtningsfond, det sanslösa klimatslöseriet, invandringen som fortsätter med rekordvolymer trots att den nu påstås vara restriktiv. En demotiverad poliskår kompletterar ett kraftlöst rättsmaskineri. Många kurvor pekar nedåt. Åsiktskorridoren finns kvar, men blivit lite bredare. Det finns nu lite fler sanningar som utmanar de offentliga lögnerna. Men svenskarna plågas fortfarande av kravet på konsensus. Man är rädd för att kliva över korridorens gränsmarkeringar och hamna ute i kylan. Svensken har hellre fel i grupp än vara ensam om att ha rätt.

I Sverige liksom i många andra länder söker myndigheterna säkra upp åsiktskorridoren genom att kriminalisera kritiska åsikter och privatisera censuren. Plattformar som Facebook och Google är aktiva och deltar gärna i en likriktning. Regeringar i demokratier som diktaturer har olika listor med åsikter man ogillar. Resultatet blir en oklar blandning av företagets trivselregler och diffusa lagregler. Lösningen på detta ur ett demokratiskt perspektiv är att säga att en plattform inte är en publicist med ansvar för budskap, utan bara ett medium som ett telefonbolag som inte ska censurera det som sägs eller skrivs. Men en utveckling i motsatt riktning hotar.

Det vi nu bevittnar är kanske ett kort töväder innan klimatet blir hårdare igen. Om alla systemkritiska kliver fram och sätter ner foten och märks lite extra kanske vi kan lyckas flytta två gränser. Den ena är för det egna tänkandet, att fler törs tänka själv; istället för att slappt upprepa godhetsklassade mantran. Det andra är att påverka gränserna för det normala i det offentliga samtalet. Sveriges regering påstår sig vara en feministisk regering, men enligt undersökningar är det bara 20 procent av svenska folket som säger sig själva vara feminister. Det är bara i Vänstern som feministerna är en majoritet. Ändå är det inte kontroversiellt att beteckna Sverige och svenskar som feminister. Sverige är et märkligt land med många skenbara konsensusåsikter som faktiskt bara stöds av en minoritet. Den tysta majoriteten måste höras och synas. Då kan vi flytta gränser och friställa våra destruktiva härskare.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.