Skolan har problem att hantera invandrade värstingar. Värstingarna är naturligtvis det centrala problemet, men svensk oförmåga kan vara en bidragande orsak till att den onda leder till än mer ont. Inte minst kan ett skuldbeläggande av svenskar för integrationens misslyckande leda till att svenska myndighetspersoner blir ännu tafattare i sina relationer med värstingarna som inte skall ses som värstingar utan offer.
De stackarna drabbas av att bo ”i särskilt utsatta områden” och de är utsatta för en ”överrisk” att bli kriminella enligt Myndigheten Brå:s bakvända terminologi – det handlar alltså inte om en risk att utsättas för brott, utan en risk att bli kriminell och utsätta andra.
Polisen bör vara en kompis liksom läraren – 70-talet är sällan långt borta. Blir det problem så anses det bero på att myndigheten är för auktoritär. Finns det ”utsatta” personer i konflikter med svensk auktoritet så måste auktoriteten tonas ner ytterligare. Försäkringskassan bör skicka handhjärtan till såväl hederliga som fuskande kunder; diskriminering är alltid en synd, även den mellan rätt och fel.
Hjulstaskolan satsade under ett år på ”lågaffektivt bemötande” för att bryta en negativ kultur. Skolan hade drabbats av en hög våldsnivå och satsade därför, i sann kristen anda, på att vända den andra kinden till. De hade lyckats dåligt med att sätta hårt mot hårt, så nu skulle de satsa mjukt mot de hårda. I filmen ”Hets” hade Stig Järrel en tyst och skötsam klass, men den hade han fått genom en helt fel värdegrund och en föråldrad pedagogik. Järrels linje var fel även om den var framgångsrik. Rektorn i Hjulstaskolan var övertygad om att den lågaffektiva metoden stämmer med den nya värdegrunden, men frågan är om den löser eller förvärrar problemen?
Det gick inte alls bra för det lågaffektiva bemötande. Men vi bör inte ignorera projektet utan det finns viktiga lärdomar att dra av detta misslyckade experiment och dess psykologiska antaganden. Metodens anti-auktoritära teori är att om auktoriteten backar så har upprorskänslorna inget mål att rikta sin aggression mot. I brist på inspiration till uppror så blir eleverna lugna och fogliga. Lärarna uppmanas därför att undvika konfrontativa situationer med eleverna – de ska inte titta eleven i ögonen. När impulsen är att ta ett steg framåt mot eleven uppmanas de att istället ta två steg bakåt. Ett råd till lärarna lyder: ”Sätt dig, gärna på golvet. Då tar du mindre plats i elevens medvetande”. Teorin troende anhängare förvånades av att konflikterna ökade och ju mindre auktoritära lärarna blivit, desto hårdare angreps de av eleverna. Huvudskyddsombudet och tidningen Skolvärden slog larm: experimentet bör avbrytas och metoden förbjudas.
Polisen har förmodligen ett käckare namn för sin metod mot värstingarna, men den verkar bygga på samma psykologiska modell. Värstingarna kan ju inte slåss med polisen, om polisen håller sig undan. Om det saknas ett namn kan jag ge ett förslag: ”reträttoffensiv”.
Polisen anser att de genom att inte ingripa kan undgå att en akut situation blir än mer explosiv, man beslutar sig för att inte ingripa, utan hålla sig undan när de ”särskilt utsatta områdena” drabbas av bilbränder och upplopp. Under många år har det experimenterats med dialogpoliser och grillgemenskap.
Hur fungerar då lugn mot aggressivitet? En vanlig svensk vardagsupplevelse är att hårda ord leder till ett svar med hårda ord. Den som bevarar sitt lugn framstår ofta som vinnare och den hetsige har att förklara och be om ursäkt för sin aggressivitet. Men detta gäller i en kontext av människor som hör till en städad aggressionshämmad svensk medelklass. I många andra länder gäller regeln att överord visar på övertygelse och ilska visar på rättmätig upprördhet. De inblandade personerna öser på maximalt. Den som skriker högst att han såg den lediga parkeringsplatsen, innan den andre bilisten gjorde det, får ofta platsen.
I Mellanöstern ska man tro: man ska tro på gud, man ska tro och tala för sin egen sak och man ska tro på sig själv. Ibland vinner man och ibland förlorar man, men man bibehåller alltid sin tro. Svenskar ska visa att de inte tror sig vara förmer än andra. Man ska helst inte tala i egen sak, och gör man det, låtsas man göra så som en neutral observatör. Det finns ett objektivt perspektiv som man själv står för, i kontrast till meningsmotståndaren som man hoppas uppfattas som subjektiv och partisk.
En överbevisad svensk brottsling erkänner och lovar bot och bättring vilket kan leda till lägre straff. Det framstår också som löjligt att förneka att en bild från övervakningskamera som visar ens ansikte och inte en annan persons ansikte. En invandrarkriminell erkänner oftast inte. Han kan framhärda i att han inte heller känner sin kusin som står bredvid på bilden. Han trotsar systemet i självhävdelse; han ser ingen vinst i ett erkännande, utan bara förnedring. Han försöker inte vara trovärdig, han vill vara okuvad och stolt.
Hur reagerar sådana invandrade värstingar på den lågaffektiva metoden? Förmodligen som en slagskämpe som noterar att motståndaren ser rädd ut och söker retirera. Ett självförtroende går upp, när det andra går ner, nu kan man ge ett slag utan att riskera att själv utsättas för ett. Polisen i hemländerna skulle aldrig vika ner sig på detta sätt; bara mesar och fjolliga svenskar beter sig så.
Central för staters existens är att den organiserade minoriteten styr den oorganiserade majoriteten. Civilsamhället i Sverige avtar i betydelse och staten står för alltmer av organiserandet. Men om staten retirerar blir svensken övergiven och svag, då han ju inte ens vill tänka i termer grupp mot grupp. Hans hopp står till att invandraren mentalt kan integreras och lugnas ner till svenska maner genom ett lågaffektivt bemötande.
Invandrarna har etniska kollektiv, som klaner. Han är mindre ensam genom denna ”primitiva” organisering. Ett antal samverkande individer övertrumfar som regel den ensamme, men kanske starkare individen. När staten blir neutral eller retirerar från sina centrala uppgifter, som att upprätthålla ordningen, så blir den kollektivistiske invandraren mycket starkare än den statsindividualistiske svensken. Den svenska eliten är Chamberlainsk, man söker peace in our time genom eftergifter. Svenskar kan mycket väl bli en andra klassens innevånare i Sverige. Systemets feminiserade styresmän lockas till att instruera den timide svensken och anpassa sig till den kaxige invandraren. Utländska enklaver är ett första steg utför för det invaderade landet, multikulti blir som regel ett andra, än mer invasivt, slag mot den inhemska kulturen.
En kulturell konfrontation är sällan en hänsynsfull kompromiss utan en fråga om styrka. Styrkan påverkas av gruppernas storlek, men än mer av sammanhållning inom gruppen och tro på den egna kulturens värde. Svensken förblir visserligen en större grupp än invandrarna ytterligare några decennier. Men det hjälper föga när det kulturella kärnvärdet är att aldrig vara ”främlingsfientlig”. Sverige vill vara bäst på integration och ett sätt att integrera är att anpassa sig till den invaderande gruppen. När den lågaffektiva metoden bevisat sin oduglighet så glider polisens våldsmonopol över till invandrargängen. Man kan se skjutningarna i förorten som kaos, men det handlar om att skapa en ny ordning som ger makt och resurser till den egna gruppen. Många medborgare, och inte bara i förorten, har redan börjat anpassa sig. Den sämsta lösningen är alltid kaos, så det blir alltid någon sorts ordning som etableras. Men det behöver inte alls bli den ordning som de svenska makthavarna tror sig kunna skapa och upprätthålla. ”Reträttoffensiver” är primärt reträtter och de leder oftare bakåt än framåt.
