En central fråga är om ett problem ska hanteras genom att det späds ut till ofarlighet eller om man istället ska avgränsa det och aktivt söka en lösning.
När det gäller farliga miljöprodukter är de flesta, inte minst miljöpartister, emot den optimistiska modellen att sprida den farliga substansen så att den, förhoppningsvis, blir utspädd till en ofarlig proportion. Istället föreslås oftast att problemprodukten ska separeras och renas – inte spridas ut.
När det gäller sociala problem som dåliga skolresultat finns en helt annan inställning och utspädning ses som en lockande lösning, inte som en farlig problemspridning. En ledare i Dagens Nyheter den 17 juni har rubriken: ”Bussa skoleleverna ut ur förorterna”. DN ser en möjlighet i att problembarnen i en ny miljö blir mindre problematiska – att ta bort dem från förorten kanske innebär att ta ut förortsproblemen ur dem. Att den relativt oproblematiska miljön i det mottagande området löper en stor risk att drabbas av en försämring är något som inte nämns och förmodligen inte heller tänkts över av ledarredaktionen. Ett lösningsförslag som inte beaktar biverkningar leder dock oftare till ett förvärrat problem än till en lösning.
DN skriver lite aningslöst att miljöer där ”det svenska språket sitter i väggarna” kan hjälpa invandrareleverna. Men mycket lite sitter i väggarna och det mesta sitter i eleverna. Att invandrareleverna kan stjälpa de svenska eleverna tycks högst troligt. De flesta med undervisningserfarenhet delar nog min uppfattning att det räcker med ett par bråkiga elever eller några som är rejält på efterkälken för att man som lärare tvingas sänka sina ambitioner till en lägre nivå.
För att konkretisera effekten kan man tänka sig en invandrarklass med 15 problematiska och 15 oproblematiska elever som slås ihop med två fungerande innerstadsklasser. Vi får fem problematiska och 25 oproblematiska elever i varje klass. Om det går dåligt har vi fått 75 negativt drabbade elever istället för 15. I en annan modell än den svenska skolan hade de problematiska eleverna separerats. Förr kallades det att sätta vissa elever i hjälpklass. Men i de kränktas land så får ingen pekas ut, utan likhetstesen predikas som en trosbekännelse. De finns inga dåliga elever, men märkligt nog det finns tydligen dåliga klasser.
DN framför ett skäl som anses vara högst centralt. Skribenten påtalar att Skolverket noterat att ”mellan 2000 och 2016 har resultatskillnaden mellan skolor fördubblats”. Att minska skillnaden genom att göra invandrarskolorna bättre är en gammal ambition som dock varit ytterst svår att realisera. Trots betydligt större ekonomiska resurser till skolorna med många invandrarelever, än till de med huvudsakligen svenska, så blir det uppnådda resultatet mycket sämre.
Men jämlikhetsmålet kräver inte nödvändigtvis att invandrarskolor förbättras, utan det målet kan också uppnås genom nivellering – att de bättre fungerande skolorna försämras. Bussning behöver inte alls ses som ett förslag med en fördel och en nackdel. Om jämlikhet är central så finns här två fördelar, låt vara att den negativa effekten för svenska elever inte kan lyftas fram officiellt som ett plus. Men sämre svenskskolor verkar vara ett betydligt lättare sätt att organisera fram en ökad jämlikhet än att höja prestationen i invandrarskolorna.
Skolministern Fridolin betonar ofta och med entusiasm att det är en mer jämlik skola som är den centrala statliga ambitionen. En ”kunskapsskola” ses av många snarast som ett privat varumärke, och utanför skolans centrala uppgift, vilken är att fostra eleverna. Myndigheterna vill gärna uppfostra eleverna till det framtida mångkulturella samhället med den nya värdegrunden som man paradoxalt kallar ”normkritisk” fast den innebär ett auktoritärt predikande av vad eleverna ska anse i olika frågor. DN:s bussningsförslag är inget orealistiskt förslag utan helt i linje med hur gängse politiker tänker.
Enligt prioriteringen av offergrupper så är försämring för svenskar varken ett plus eller ett minus, utan endast effekten för invandraren är central. Att höra till en offergrupp är att få en huvudroll, men att pekas ut som lågpresterande uppfattas som ett övergrepp. Ett förslag i den svenska skoldebatten är att ta bort betyget F som betyder underkänt. Om alla får mer likartade betyg så ökar ju den symboliska och officiella jämlikheten. Om de som misslyckas att uppnå en minimal kunskapsnivå inte blir formellt underkända så tar man dessutom bort en bedömning som kan upplevas som traumatisk. Det finns alltid en matta som ett problem, på ett för myndigheterna skonsamt sätt, kan gömmas under.
Oförmågan att verkligen ändra invandringspolitiken så att massinvandringen stannar upp gör att problemet som ska lösas med ”ökad integration” blir allt mer omfattande. Det kommer att leda till att offergrupperna kommer att gynnas och den svenska befolkningen att missgynnas i en rad frågor. De dåliga skolresultaten blir ännu sämre genom bussning även om den utvecklingen kan kamoufleras med glädjebetyg.
Andra områden är bostadspolitiken där svenskar utan hyreskontrakt är de första att råka illa ut. Hur ska en ung svensk som vill flytta hemifrån kunna få en egen bostad när landet importerar över 100.000 nya personer varje år och kommunerna åläggs av staten att det är invandrare med uppehållstillstånd som ska prioriteras? Det råder ett kärvt läge på bostadsmarknaden och i skolan som en följd av den befolkningsexplosion som politikerna skapat och varken vill eller mäktar stoppa.
När politikerna pratar låter det som att massinvandringen tog slut 2015, men enligt SCB och Migrationsverkets prognoser försätter invasionen. Prognoserna ligger på 110.000 till 120.000 uppehållstillstånd per år flera år framåt. När alla nyanlända elever som inte förstår svenska sprids ut, för att deras problem ska bli utspädda, så sjunker resultaten i fler klasser och i fler skolor.
Märkligt nog är svenskar inte ”en skyddsvärd grupp” enligt Fredriks Reinfeldt och andra tongivande personer. Det kärva läget kommer därför att leda till ytterligare försämringar. De flesta byråkrater anser nog inte att en försämring för svenskar är en lämplig åtgärd för att öka jämlikheten, men de är väldigt klara över vilken grupp som ska prioriteras. Effekten för svenskar är en andrahandsfråga. Vad betyder det att svenska skolresultat blir sämre om invandrarnas usla resultat kan lyftas en liten bit?
Sverige har involverat sig i ett omöjligt uppdrag, ett Mission Impossible. I den typen av filmer klassas skadegörelse och negativa bieffekter som collateral damage. Sådana konsekvenser är av begränsat intresse utan hamnar helt i skuggan av det stora uppdraget. I detta fall målsättningen att omvandla Sverige till ett multikulturellt samhälle.
