I den politiska, men också i den mer privata diskussionen finns ett antal moralistiska kategorier.
De som är ”politiskt korrekta” anser sig vara de goda och de som är emot är de onda. När något politiskt inkorrekt yttras manar PK-människorna varandra att det är deras plikt att ”säga ifrån”. Alla använder själva ”rätt” vokabulär, men påstridigheten varierar och en ihärdig minoritet tar gärna på sig den polisiära uppgiften. De har sällan argument och vill inte heller diskutera så deras opinionsyttring blir oftast att uttrycka ett missnöje över att någon bryter mot PK-koden. Men hur står sig den utövade godheten i dagens PK vid en jämförelse med ”de goda” i andra tider?
Det slående är hur lite denna moderna religion begär av sina troende jämfört med exempelvis de kristna. Det finns inga krav på vallfärder, deltagande i gudstjänster eller allmosor.
Om vi jämför med en ideologisk grupp som arbetarrörelsen så finns också stora skillnader. Att betala till fackföreningen och arbeta med att bygga ett folkets hus eller delta i folkbildningsaktivitet var inte ren altruism, men det var solidaritet med ett kollektiv och ett bortval av det egoistiska alternativet, att vara en free-rider, en gratisåkare. Man gjorde först sin plikt, sedan krävde man sin rätt. PK-människan gör å andra sidan sällan anspråk på att vara en bättre människa genom sitt beteende, utan genom att förespråka de fina värderingarna. Personen fuskar inte mindre med skatten eller är mer vänlig mot sina medmänniskor än andra. Hon gör bara anspråk på att vara bättre på ett område, att ta på sig ansvaret att själva följa PK-språkets regler och att markera, ”att säga ifrån”, när någon bryter mot dessa regler.
PK-iternas intresse för ”flyktingar” och ”utsatta EU-migranter” sträcker sig inte längre än att använda dessa officiella termer. Upprop till att ”inkludera” genom att bjuda hem till den egna bostaden brukar snabbt läggas ner av brist på intresse. Jag har inte heller något intryck av att de känner en pockande vilja att lägga något i den mugg som romerna använder för kollekt. PK-iternas potentiella godhet har drabbats av en paralyserande compassion fatigue.
De påstår envetet att invandringen till Sverige inte är en stor kostnad utan en smärre investering som ger ett överskott på lång sikt. Frågan ”Har invandringens kostnader tvingat dig att köpa ett sämre rödvin?” är central. Många andra ideologier predikar en godhet som innebär materiella uppoffringar och vill att de troende ska leva ett asketiskt liv, men sådana drag finns inte i PK-rörelsen. Om godhet är att vara självuppoffrande, så är PK-människorna inte goda.
Men självgodheten är det bättre bevänt. En hel del journalister som Peter Wolodarski på DN och Karin Pettersson på Aftonbladet väljer att kalla dem som är PK för ”de anständiga” och dem som bryter mot PK för ”de oanständiga”. Två moralistiska och självgoda termer som hörde till det förflutna dammas nu av och får ett förlängt liv. För en generation sedan ondgjorde sig vänstern över ett begrepp som lanserades av den kristna högern, ”den moraliska majoriteten”, vilket ansågs självgott och pretentiöst, men nu hytter de själva med ett moralistiskt pekfinger.
Retoriskt är PK duktiga på att demonisera motståndarna och vi vet hur anklagelserna kan staplas som i rasistfascistnazist. Man kan också koppla en smärre regelskärpning för svensk invandring till historiens alla folkmord. Men den egna godheten är märkligt lågmäld. Det finns ju tal om att älska sin nästa, för att inte tala om att älska sina fiender, ge bort sin sista skärv och agera som den barmhärtige samariten, men det är inte sådana påbud PK predikar. Jag kokar ner till de tre budord jag uppfattar som de mest frekventa:
1. Alla människors har lika värde
2. Man skall inte ställa grupp mot grupp (alternativt: inte tänka i vi och dem)
3. Tabuord får inte användas (exempelvis n-ordet eller z-ordet).
Min association vid dessa slogans går till författaren George Orwells klassiker "1984". I den framtida diktaturen Oceanien är slagorden: ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”. Det slående med parollerna är att de alla reser direkta invändningar, men efter ett stort antal upprepningar förefaller påståendena alltmer rimliga. Framförallt är alla medvetna om tvånget inte bara att instämma i dessa slogans, utan också att intala sig att de är sanna. Den fritänkande huvudpersonen i romanen blir fängslad och bryts ner av tortyr. Han hävdar initialt att 2+2 blir 4 oberoende av vad statsmakten påstår, men tvingas till kapitulation och instämma med att 2 +2 blir vad statsmakten bestämmer att det blir. Hans intellektuella kapitulation är att backa från sitt eget förnuft. Hans emotionella kapitulation är när han till sist kan säga om diktatorn: ”Jag älskar Storebror” och mena det.
Om människor är lydiga kan de acceptera allt. En regims makt kan mätas i hur absurda regler den kan införa och få accept för. Skillnaden mellan dagens tre budord och de tre i Oceanien är mindre slående än likheten. Det löjliga och motsägelsefulla är inget problem utan de lydiga följer utan att tänka, de är domesticerade och dompterade; okunnighet är styrka. Eftersom det är jobbigt att intellektuellt försvara påståendena så gäller det att undvika en debatt. Skönt om åsiktspolisen ingriper; de som trotsar etablissemangets teser måste väl kunna lagföras för ”hets mot folkgrupp” och sättas i fängelse androm till varnagel? Men det är inte bara den yttre debatten som bör tystas för att ge sinnesro utan också den inre. Tvivel tär.
PK-människan har inte riktigt uppnått den blindhet som råder i Oceanien, men kommit en bra bit på väg. De ser inte förljugenheten och att de själva manipulerar och manipuleras av språket. Man kan döpa om zigenare till romer, sedan till EU-medborgare och därefter till ”utsatta EU-medborgare”; det är färdigtuggat och bara att svälja. Precis som Oceaniens Sanningsministerium arbetar propagandan i Sverige inte med resonemang utan med ”plusord” och ”minusord”. Lyssnaren behöver inte tänka själv utan bara reagera lydigt: minus är dåligt och plus är bra. I Oceanien finns också ord som är ”dubbelplus” och ”dubbelminus” för att förtydliga ytterligare. Behöver man verkligen fundera själv för att ta ställning till en grupp som beskrivs som ”ensamkommande flyktingbarn” – det är ju trippelplus.
Frågor om effekter för det svenska samhället ligger utanför PK:s tankesfär. Ett undantag är förhoppningen att om vi är snälla mot invandrade minoriteter så kommer dom att vara snälla mot oss när vi blir en minoritet. Men generellt är själva tanken på ett svenskt vi motbjudande. Om man ser alla människor som potentiella svenskar eller att alla är som svenskar innerst inne så kan vi integrera hela världen. Även en PK-person inser att hela världen inte kan bo i Sverige, men hon vill inte bli inblandad i att säga nej till någon enda person. Man kan istället avskaffa Sverige och låta det uppgå i EU eller ännu hellre i världssamfundet. Äntligen exkluderar vi inte någon.
Det frapperande med människan är hur egoistiskt hon agerar i smått och hur lydigt i stort. Det är sällan egoistiskt smart att avvika öppet, utan en diskret smitning är oftast lönsammare. PK-människans argument är svaga, men hennes dumhet och brist på civilkurage kan ses som en sorts adaptiv smartness. Personen anpassar sig och lyckas hon uppleva känslan ”jag älskar Storebror”, behöver hon inte ens spela teater. Denna kärlek är inte så stark men medför dock effekter i det egna livet; den ger en känsla av överlägsenhet, av självgodhet. Hon har satsat på rätt häst och stärkt sitt varumärke; hon ingår i ”de anständiga” och anser sig höra till de goda människorna.
