Asylrätten har resulterat i en folkvandring genom Europa och Migrationsverket antecknar ner skröna på skröna av sökanden som saknar identitetshandlingar. En ihärdig journalistkår försöker sälja på svenska folket att denna migration är lönsam, att den är en demografisk nödvändighet och att det är en humanitär plikt att flytta effektiv hjälp från flyktingar i närområdet till att försörja personer som hellre vill bo i Sverige.
Det sägs att hyckleriet är lastens hyllning till dygden. När människor talar om sina ideal, för att inte tala om sin hänförelse över sin tro på dessa ideal, finns alla anledning att istället lyssna på mer nyktra analyser. Redan den liberale filosofen Jeremy Bentham invände mot de kvasireligiösa kvaliteter som tillskrevs universella rättigheter; hans intellektuella sågning kom till konklusionen att de endast är ”nonsens på styltor”. Sedan dess har FN och Europarådet nu deklarerat 1377 mänskliga rättigheter som anses stå över nationell självständighet och ge de riktlinjer som politiker och folkvilja har att rätta sig efter.
En alternativ ordning är att varje land enskilt och självständigt bestämmer om de vill ta emot migranter, liksom vilka och hur många. Men invandringsfrågan har istället internationaliserats och byråkratiserats. Vi har fått en postdemokratisk ordning som snarast bör avskaffas till förmån för en återgång till en demokratisk modell där en folkmajoritet ger instruktioner till sina representanter. Detta istället för att representanterna väljer regler och tolkningar som de själva satt ihop och som passar rådande åsikter i det politiska etablissemanget.
Den rådande ordningen är inte bara intellektuellt förvirrad utan också praktiskt svag. Svenska myndigheter försöker skicka hem invandrare som inte har rätt att vara i Sverige, men de tas ofta inte emot av sina hemländer utan den svenska polisen får åka tillbaka med dem. En speciell grupp som Sverige inte lyckas returnera är de marockanska gatubarnen. Den internationella ordningen bör istället vara att varje land axlar en strikt skyldighet att ta emot sin egna medborgare med eller utan papper, med eller utan vilja att åka hem. EU:s uppgift är att se till att alla länder visar det ansvaret och de som inte gör det bör exkluderas på olika sätt från det internationella utbytet. EU har större kraft att genomdriva detta krav än enskilda länder. Det är denna universella migrantpolitik EU borde fokusera på.
Den nu rådande ”asylrätten” är ingen hög princip som ska avskaffas med blödande hjärta. Den är en sedan länge ett praktiskt och moraliskt misslyckande. Dess mest utmärkande egenskap är ett skamlöst hyckleri som kombinerar en patetisk uppoffrande retorik med ett motverkande regelverk, som kombinerar ineffektivitet med resursslöseri. Ansvarslösa politiker gör utfästelser som låter maximalt generösa, samtidigt som det finstilta ger ett visst skydd mot effekterna av det yviga löftet om att ”alla människor har en rättighet att söka asyl”. Det erbjudandet är för generöst för att vara genomförbart, så i det finstilta villkoras det till: ”Alla som kan ta sig till vår gräns”. Detta villkor resulterar inte i ett moraliskt relevant företräde, utan ger, som många andra regler, en fördel för den som smugglar sig till Sverige och presterar en gripande berättelse. De svenska myndigheterna hävdar lojalitet med universella regler, medan bedrägeriverksamheten accelererar.
Påfallande är hur många av dem som förespråkar den nuvarande ordningen väljer att framställa sig som okunniga; genom intellektuella brister kan man undvika att förstå problemen och slippa göra seriösa val. Med jämna mellanrum påstår olika personer att flyktinginvasionen och smugglingen skall lösas med ”flera lagliga vägar in i Europa”. Man låtsas inte förstå att ännu mer generösa erbjudanden leder till ännu fler migranter. Varje försök att leda in debatten på villospår beskrivs som konstruktivt även om det är helt ogenomtänkt, men kan beskrivas med klyschan ”hjärtat på rätta stället”. Det är pinsamt att den svenska debattnivån är så låg att direkt ologiska påståenden tas som seriösa inlägg. Det svenska etablissemanget har inte tänkt om och ändrat politiken utan bara symbolpolitiken. Sverige är som ett hus där taket läcker. När det inte regnar så upplevs inte takproblemet som akut. Många hoppas att det räcker med symbolpolitik och optimism. Men vad händer om migranterna kommer i tusental, har legitimation och säger ordet asyl? Uppfinnaren i TV-programmet Lorry har svaret: ”Tänkte inte på det”.
Den rika värden kan inte ta emot alla som vill flytta hit utan att upphöra att längre vara den rika världen. Det hela blir en självdestruktiv charad där retoriken, god och gränslös empati stegvis ökar samhällets kostnader. Men många lockas starkt av att tillhöra de självutnämnda goda och påtvinga populasen de uppoffringar som en överlägsen moral pockar på. Om makten insisterar på lydnad och entusiasm så uppfattar medborgarna situationen som att det är säkrast att instämma med den offentliga doktrinen, att asylrätten är helig. Systemet stöttas av att befolkningen är medvetna om att det finns en hög risk för att bli demoniserad om man förordar att inskränka denna ”mänskliga rättighet”. Att låta folkviljan fälla avgörandet kallas inte längre för demokrati utan populism. Detta språkbruk speglar att för många i det politiska etablissemanget är deklarationer om värdegrunder och rättigheter överordnade demokratin.
