Följande artikel har refuserats av SvD Brännpunkt.
Vissa debattmönster går igen och i måndagens Svenska Dagbladet fanns två artiklar med en mycket snarlik tankegång. På Brännpunkt resonerar Christer Mattsson och Poul Perris om terrordåd med en hypotes som förefaller gå ut på att det vore konstruktivt att överföra familjeterapin till politiken. Budskapet är att konflikter bygger på två parter som arbetar fram en negativ fantombild av den andre. De mogna betraktarna, sådana som skribenterna själva, är neutrala och toleranta. Nåja, de neutrala är snarare likgiltiga och okunniga. De förlitar sig på generaliseringen att det alltid finns en bra kompromiss så att konflikten egentligen är onödig och de två i konflikt är lika goda kålsupare.
Enligt kålsuparteorin finns en klokt neutralt "vi" och två konfliktbenägna "dom" som misslyckas med att jämka ihop sig till den kloka kompromiss som föreslås av det moraliskt överlägsna ”vi”. Detta är ju en svensk moralisk teori med många år på nacken som dock har fått utstå en hel del ifrågasättanden. Herbert Tingsten gick hårt åt den kålsuparteori som då främst handlade om likgiltighet och neutralitet till motsättningen mellan kommunism och demokrati. Var Sovjets önskemål likvärdiga med tjeckernas önskemål om vilken regering som skulle styra Tjeckoslovakien?
Skribenterna påstår att "för att bevisa faran med islam behövs IS och för att bevisa faran med västvärlden behövs alla islamofoba partier som tar plats i de demokratiska parlamenten i västvärlden". I den konflikten finns beredskap till "våld, symboliskt eller fysiskt". Det får väl tolkas som att Charlie Hebdo tar till symboliskt våld och jihadisterna till det fysiska. Detta är dock inte en neutral position utan precis så som jihadisterna ser på konflikten. Outtalat finns en halvtänkt idé om att en inskränkning i demokratin genom att förbjuda "islamofoba partier" i parlamentet skulle minska det "symboliska våldet" mot muslimerna och göra dem mer vänligt stämda och mindre benägna till fysiskt våld.
Det stora felet med den här typen av neutralitet är att den saknar en värderingsmässig ryggrad. Det går alltid att gå halva vägen var. I otaliga rättegångar påstår en hycklande advokat, som klippt ur en TV-film, att rättsfallet har två offer – brottsoffret är det ena, men hans klient, som innerst inne är en fin empatisk person, är också ett offer. Den som har fått svensk neutralitet med modersmjölken ser inte igenom denna retorik utan fäller en tår.
Kinberg Batra gjorde nyligen ett liknande yttrande: de som IS-krigarna mördar är offer, men krigarna är också offer, påstod hon. Ja, M-ledaren är ännu mer överslätande än skribenterna i SvD som ju trots allt kallar IS-krigarna fanatiker. Men varför tro att om det finns våldsamma fanatiker så blir de som står emot också fanatiker? Är det inte just sådana personer som är hjältar?
De neutrala anser att de, med sin blygsamma ryggradslösa anpasslighet, är de sanna hjältarna. De bör fundera över den självbilden.
Lisa Irenius upprepar i sin kolumn, "Perspektiv", den slitna ramsan att vi ska undvika "vi och dom-tänkandet". Vad hon tycks plädera för är, liksom i den föregående artikeln, att vi ska tänka i ett vi och två dom. Hon tycker det är rimligt att de islamistiska terroristerna siktar in sig på de "främlingsfientliga" och är lite förbryllad över att de inte i högre utsträckning gör det. Hon hävdar i och för sig att detta "hade varit lika förkastligt, men kanske hade det varit lättare att se ett samband; hur hat föder hat". Men detta är pliktskyldiga ord utan att hjärna eller hjärta är med. Hon tycks ha samma fantomsbildshatarteori som de andra skribenterna och samma lockelse till neutralitet. Därför vill Irenius inte att hennes "vi" skall hamna i konfrontation med de muslimska extremisterna, utan föredrar en konflikt mellan två dom-grupper. Hon ställer frågan: "Varför valde inte attentatsmännen istället att attackera något diskussionsforum med koppling till Front National eller Dansk Folkeparti?”
Den frågan bör väcka intresse. Jag tror att svaret är att islamisterna har goda skäl att sikta in sig på de ryggradslösa. De som redan är kritiska mot islam kommer att bli ännu mer kritiska om likatänkande utsätts för attentat. De neutralitetstörstande kan pusta ut och betrakta det hela på samma sätt som uppgörelser i den kriminella världen. Beklagligt i princip, men helt okej då de själva inte berörs av våldet. Islamisterna vill dock att de ryggradslösa ska beröras; det är de som har den politiska makten och kan medverka till en successiv islamisering, det är de som viker ner sig. Deras rädsla för att bli ett "vi" i konflikt med ett muslimskt "dom" är central för att förstå terrorismens politiska kraft.
Många personer kan inte ens fördöma islamistisk extremism utan att säga att den nog inte har så mycket med islam att göra och det finns massor med annan terrorism som skrämmer dem ännu mer. Bomberna på tågen i Spanien 2004 fick landet att dra sig ur Irakkriget. Kommer västdemokratier att vika sig igen? Om man inte kan komma ur neutralitetsneurosen är svaret ja. Terror fungerar speciellt bra mot dem som tycker att lite mindre demokrati mot lite mer trygghet är en lockande kompromiss.
Winston Churchill hade en mer insiktsfull syn på neutralitet: "I decline utterly to be impartial as between the fire brigade and the fire." Den metaforen tycks speciellt passande till situationen i dagens Sverige där brandmän och ambulanspersonal regelmässigt utsätts för våld. Ska medborgarna behålla sin neutrala konflikträdsla eller sätta ner foten mot dem som sätter samhället i brand?
