En problematisk situation uppstår när lagstiftarna, rättsapparaten och polisen är mer lojala med olika avvikande grupper än med den befolkning vars väl ska vara lagstiftningens syfte. Den etnocentriska inställningen är att antingen gynna inhemska grupper eller att vara neutral. Vad man inte gör är att gynna utgrupper. I de svenska landskapslagarna berodde straffet på vem som var brottsoffer; det var värre att dräpa en hemmahörande än en utsocknes. Om brottslingen var utsocknes var det också en ”förvärrande” omständighet, motsatsen till en förmildrande omständighet.
I dagens Sverige ska polismyndigheten fokusera på en företeelse kallad ”hatbrott”, trots att det inte är ett brott, utan bara motsatsen till ”förmildrande” omständighet, som rubriceras ”straffskärpningsregeln”. Hat betecknar endast vad myndigheten betraktar som en negativ attityd mot vissa ”skyddsvärda grupper”. Är det inte en märklig värdering att hävda att om två bråkar så är det den som tillhör majoriteten i landet som har fel? Frågan uppstår om detta är diskriminering genom att favorisera bortalaget. Först efter flera år ändrade man så att även hat riktat mot svenskar, svenskfientlighet, i princip också kunde vara ett hatbrott. Men lagens tillämpning har inte förändrats nämnvärt. Bara 4 procent av alla hatbrottsanmälningar under 2014 är hat riktat mot en person ur majoriteten av en person som tillhör en minoritet.
När FN ska diskutera brott mot de mänskliga rättigheterna i Sverige blir det än skevare. Av 208 anmärkningar rörde ingen svenskfientlighet. Vid rapporteringen förklarade Egyptens representant sig oroad över ”islamofobin” i Sverige. Ansvariga statssekreteraren förklarade att det stora problemet var ”afrofobin”. De många övergreppen mot svenskar av muslimer och afrikaner nämndes inte alls.
Straffbestämmelsen om ”hets mot folkgrupp” är ett annat exempel på skev lagstiftning, till och med dess namn är grov missvisande. Lagen förbjuder att ”uttrycka missaktning” vilket är en större inskränkning än den som finns i de flesta diktaturers lagstiftning.
Det som begränsar lagens verkan är att det, såvitt gäller grundlagsskyddade yttranden, bara är justitiekanslern som kan väcka åtal vilket hon är restriktiv med, men också ytterst osystematisk. Etniska grupper, religiösa grupper och sexuella minoriteter anses vara folkgrupper som är speciellt skyddsvärda. Två olika justitiekanslar har ansett att svenskar enligt lagen inte är en skyddsvärd folkgrupp. Justitiedepartementet hävdar att svenskar visst omfattas av lagens skydd och skälet för detta är att om man inte skulle tillämpa lagen på det sättet så kan man prickas av FN för rasdiskriminering.
I praktiken kan det dock hetsas friskt mot svenskar, inte minst med den för svenskar fasansfulla anklagelsen ”rasism”, som ingen vet vad det är, utom att det är vita som står för det. Macphersons rapport till den brittiska regeringen skulle förbättra polisens relationer med ickevita. I dess uppdrag ingick att definiera vad som utgör ”en rasistisk incident”. Rapportens förslag är att låta begreppet innefatta allt som ”den drabbade, eller någon annan, hävdar är en rasistisk incident”. Det kan man kalla all inclusive.
Makthavarna i många europeiska länder väljer att kriminalisera åsikter och värderingar som är kritiska mot de nya invånare som samma makthavare importerar. Verbal kritik stämplas som islamofobi och rasism för att sedan rubriceras som hatbrott utan att det finns ett riktigt brott. Våldsbrott mot svenskar mörkläggs och genom en ny lag i oktober 2016 instrueras polisen att inte uppge misstänktas etnicitet. Märkligt nog är kriminella en kategori som är än mer fredade från att fällas för hatbrott. Om en kriminell indrivare förolämpar en person han utpressar ses detta inte som motiverat av hat, utan betraktas av domstolarna som en integrerad del i den kriminella affärsverksamheten.
Invandrare i Sverige är mer än dubbelt så brottsbenägna som svenskar och ser man på grova brott är de fyra gånger mer brottsbenägna. Brås benämning på detta är att invandrarna ”löper en överrisk” att begå brott. En mer rättvisande beskrivning är att svenskarna genom invandringen utsätts för en överrisk att drabbas av brott. Om många svenskar anmäls för det fiktiva brottet hatbrott så anses det styrka vem som är skyldig till samhällsproblem. Denna ”brottslighet” blir något som prioriteras av polisen och media rasar mot.
Den svenska lagstiftning är inte bara välvillig mot invandrare som skulle kunna begå brott, den är även välvillig mot invandrare som är brottslingar. Personer som riskerar dödsstraff eller alltför påfrestande fängelsestraff i sina hemländer kan fly till Sverige och få skydd här undan straffet. Detta kan uppfattas som minst sagt märkligt men Dagens Nyheter som tar upp problematiken i en ledare försvarar denna import. DN skriver: ”Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar som ser ut att komma direkt från en av IS propagandafilmer dyker upp i Sverige och söker asyl kan vi inte visa dem på porten”. Ledaren protesterar inte mot denna självförvållade impotens utan ser möjligen ett dilemma: ”Detta är den stora juridiska humanitära och moraliska utmaningen”, Men sedan avfärdar tidningen alla invändningar; konklusionen är att regelverket ska följas trots att det är motbjudande. Andra handlingsalternativ blir ”ett stickspår som bara leder ut i ett populistiskt mörker”. Det är bara att följa den pseudoreligiösa principen att Du skall inte medverka på minsta sätt till att någon blir dödad, även om det är en mördare. ”Istället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffat sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan”. Moralen, enligt DN och statsmakten, leder till att rulla ut röda mattan för terrorister och andra grovt kriminella.
Om svenska riksdagen med folkets stöd beslutar att inte ha dödsstraff i Sverige så är det beslutet i sin ordning. Det är dock inte acceptabelt att Sverige som självutnämnd humanitär stormakt utlyser en extraterritoriell lag att alla brottslingar som riskerar dödsstraff är välkomna till Sverige, tills dödsstraffet avskaffas i deras hemländer och de då kan skickas hem och ställas inför rätta. Att erbjuda efterlysta kriminella en fristad här är ett imperialistiskt påhitt mot dessa länders kamp mot kriminalitet och terrorism. Det är också ett ansvarslöst beslut mot svenska folket att importera individer som är dokumenterat farliga för sin omgivning.
Detta kan naturligtvis inte vara en klok prioritet utan ett resultat av ängsliga och inskränkta jurister och lagstiftare som inte tänker sig en omfattande interaktion med en värld utanför Sverige. Man har målat in sig i ett hörn av konventioner om ”mänskliga rättigheter”. Sverige fylls årligen på med kriminella våldsverkare som bor här i väntan på att andra länder kopierar våra lagar.
Ett speciellt problem utgörs av hemvändande IS-krigare. Myndigheterna tvekar mellan speciella förmåner och att i alla fall förhöra dem. Svenska beslutsfattare funderar inte ens över om personerna förverkat sina uppehållstillstånd och svenska medborgarskap. Drygt 300 personer beräknas ha tagit permission från kriget och återvänt till Sverige.
För drygt ett år sedan mördade en eritrean två svenskar på Ikea i Västerås. Han hade inte bara fått ett utvisningsbeslut mot sig som gjorde honom hatisk, utan två sådana beslut som dock inte verkställts. Hade det gjorts vore de två svenskarna vid liv. Den underlåtenheten har inte tagits upp till diskussion och självrannsakan. Det finns många fler sådana fall där ett effektivt rättsväsende skulle ha gjort skillnad.
Det nuvarande ineffektiva asylansökningssystemet närmast inbjuder till hot och kriminalitet. En skrämd handläggare är en som blir benägen att godkänna. Migrationsverket utsätts löpande för skadegörelse från missnöjda ”kunder” som trycker på. Varje dom och överklagande medför stora förtjänster för advokaterna. Det är inte konstigt att många jurister prioriterar överklagandemöjligheter för avslag/fällda, som de kallar ”rättssäkerhet”, och bryr sig mindre om ”rättstrygghet”, dvs att skurkar hamnar bakom lås och bom och personer med avslag förpassas ur riket istället för att de stannar och sysselsätter advokatskrået.
Lagstiftning mot diskriminering och fördomar anammar dessvärre de rådande fördomarna; de hävdar att svenskarna är hatiska och hotfulla även om statistiken visar på motsatsen. Det finns en kunskapsbrist, men därutöver ett lojalitetsproblem. Stora grupper i den svenska eliten vill närmast demonstrera sin illojalitet mot det folk som valt dem. En lockelse att bestämma och att fostra är inte helt sympatisk men ändå förståelig. Men detta kan man ju kombinera med lojalitet istället för med illojalitet. Etnomasochismen tycks mer som ett mode som drivs av gruppdynamik än av någon tydlig tanke. Ytterligare drivkrafter och motiv bakom detta märkliga beteende blir ämnet för en uppföljande artikel.
