Men man kan också behöva en tro och är därför på jakt efter något att engagera sig för. Man kan vilja ha en tro, fast man egentligen saknar en genuin tro. Det är dessa vilsna själars övertygelse som denna artikel är en fundering över; man tror på rörelser som man inte tillhör, och hyser en sorts surrogattro.
Tron på Jesus och Gud är på avmattning och det är tvivelaktigt om ens prästerna tror. Men sekulariseringen drabbar specifika trossatser mer än viljan att tro. Vi lever snarare i en tid med religiösa förändringar än i en tid som blivit rationell och sekulariserad. Den svenska överheten tror framförallt på vikten av att ha ett troende folk. Redan Machiavelli betonade att det var viktigt för en härskare att betona sin religiositet. Det finns alltid en misstanke mot härskarna att de är sig själva närmast, så tron blir en sorts virtuella tyglar som avhåller fursten från maktmissbruk. Men tyvärr är maktmissbruk snarare kopplad till stark tro än motsatsen – för undersåtarna fungerar tron dock bättre som tyglar. Den svenska eliten hade en tro som kan sammanfattas med ett ord: "folkhemmet". Men de tappade den tron då den tycktes för materialistisk och egoistisk och lanserade istället idén om att Sverige skulle bli ett världssamvete. På enskild nivå önskar makthavarna att väljarna tänker mindre på sina egna intressen, utan istället visar engagemang för utsedda offergrupper. PK-religionen predikades.
Många individer deklarerade lydigt ett engagemang, men intresset var starkare för egennytta än för självuppoffring så resultat blev ökat hyckleri. Den opportunistiska retoriken måste kamouflera reellt handlande och ju skickligare en person är på detta, desto bättre människa anses hon vara. Den kristna traditionen har massor med sedelärande berättelser om destruktiva offer. Från dödande av egna barn, till att vända andra kinden och skänka rånaren mer ägodelar än han kräver. En ny religion bygger om gamla berättelser, inget är helt nytt under solen.
Förutom alkoholister och narkomaner finns en närstående grupp, de medberoende. De har inte missbruket själva, men berörs ändå i hög grad av det. Det kan prägla deras egna liv i väldigt hög grad. I det moderna samhället kan de som har en vilja att tro ty sig till en grupp som tror. Det hela blir lite mer autentiskt än om man skapade en helt konstruerad tro som ingen egentligen tror på. Det är här filin kommer in; vi tror på andras tro.
I rimlig utsträckning tycker jag den är försvarlig. En grupp är så kallade ”faghags”, kvinnor som gillar homosexuella män. Vill en kvinna ha manliga vänner utan sexuella komplikationer så är det en rationell lösning. Men att gå all in för bögrättigheter blir märkligt för en kvinna. I ett demokratiskt perspektiv hyllas normalt att personer går samman och driver sina egna intressen i egna organisationer. Det finns något sorgligt och tafatt över människor som saknar egna intressen som de driver, utan är medberoende och sympatisörer till andra som har fullt fokus på sina egna intressen.
Men vi får alltfler människor som drivs av fili med grupper de inte tillhör. Vissa grupper skulle inte ens observeras om de inte hade alla denna extrema fili för sin sak. De har sällan en sak som är stark för en sekulariserad och nykter person, men för den som vill tro kan det locka. Det senaste fenomenet är transsexuella. De flesta vill nog hålla på med sin knepiga lockelse under största diskretion, men några är estradörer vilket inte heller förvånar. Det skumma är stödjarnas motiv; de är knappast sexuellt attraherade; de är knappast heller övertygade om att ”bekräftande” operationer är lösningen. Den konventionella uppmaningen i det liberala samhället är att ”gilla dig som du är, gör inte om dig till någon annan”. Den rimliga prognosen är att en icke-opererad transsexuell är mer olycklig än en vanlig person, men en opererad transsexuell blir också mer olycklig.
Fakta i målet talar inte för ett allmänt engagemang, men det gör en politisk ambition. En god människa engagerar sig för en offergrupp, en grupp som det är synd om. De egna projekten är nedsmutsade av det egna intresset så det är engagemang för andras intressen som utmärker den som söker skapa en ”god profilbild”. Etablissemanget, politiker och media, utser offergrupper och många andra hänger på.
Man skulle tro att kristna skulle se muslimsk tro som en konkurrent, men många tycks rädda för att vara främlingsfientliga och förespråka sin egen tro. Präster tycks stå på kö för att bjuda in sina konkurrenter på samkväm. Den socialdemokratiska broderskapsrörelsen har bjudit in muslimer genom att eliminera sin kristna profil och blivit ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Solidaritet var förut en term för lojalitet med den egna gruppen, men nu förespråkas engagemang för en annan grupp, det vill säga det som tidigare brukade kallas välgörenhet och ansågs vara borgerligt.
Förvirringen tycks stor i de västerländska samhällena. Många offergrupper är problematiska, men det mörkas och istället påstås att de är diskriminerade. Tumregeln är att deras kriminalitet är de laglydigas fel. Officiellt talar man om likabehandling av olika grupper, men i praktiken diskriminerar staten genom att ge favörer till grupper som ställer till problem. Den franske filosofen Alain Finkielkraut noterade den gängse analysen av invandrarproblem: ”Vi tolkar deras hatfyllda appeller som rop på hjälp och deras vandalism av skolor som efterfrågan på utbildning.”
Underkastelsen inför islam kan förklaras med rädsla hos fredsskadade människor; rikedom och civilisation har vissa negativa effekter på civilkurage. Men underkastelse för identitetspolitik och transsexuella bygger inte på hot och rädsla, utan på förvirring och skådespeleri.
Ett aktuellt och genant exempel är den tidigare vicepresidenten Joe Bidens agerande i den amerikanska presidentvalskampanjen. Denne erfarne kandidat för det demokratiska partiet förklarar att han tror att kön inte finns, utan att var och en kan definiera sig själv till önskat genus och kräva att omgivningen anpassar sig till detta. Han utnämner också transgender-problematiken till den mest angelägna av mänskliga rättigheter. Hur tänker Biden? Om de demokratiska väljarna är så här tokiga så måste jag visa att jag är lika förvirrad. Politiken håller på att degenereras till ett rollspel där politikerna jamsar med och jönsar sig.
En aktuella fili, som alltmer blir en parodi på sig själv, är vit entusiasm för Black lives matter-rörelsen. Svart kriminalitet är ett reellt problem i USA. Den drabbar svarta, men också medborgare i andra grupper. Vitt våld mot svarta är däremot negligerbart som socialt fenomen, men kan ändå fungera som toxic fake news för okunniga och självdestruktiva.
En vanlig uppfattning är att fobi är en sjukdom trots att det är många företeelser som man verkligen bör vara misstänksam mot. Med fili intas en generell, välvillig hållning trots att detta är lika dumt som avfärdandet av faror och kalla dem fobi. Världen är full av galningar och galna idéer. Var skeptisk, tänk själv. Ska du engagera dig gör det då i en sak som är angelägen för dig och de dina. Låt dig inte luras med av andra i projekt som kan vara destruktiva. Du blir inte en god människa för att du är självdestruktiv, du blir bara en dum människa.
