Dekadens ses ofta som ett samhälles sista stadium före sammanbrottet, men det finns gradskillnader i förfall. Dekadans är att ignorera problemen och låtsas som de inte finns, utan istället festa på som om inga problem existerar. Varför inte lite Sturm und Drang samt lite dekadent frivolitet när allt ändå ser ut att sluta i kollaps? Vid självdestruktivitet tar man ett steg till och förstärker aktivt problemen.
Enligt existentialisterna blir frihetens kärnfråga rätten att ta sitt eget liv. De kan ha rätt i att det är en frihet, även om det är mindre en räddning än en kapitulation. Emellanåt väljer en självmordsbenägen att också ta sin familj av daga. Man har dock inte någon rätt till ett sådant ”utvidgat självmord”. Den självpåtagna rätten att gör slut på det egna livet ger ingen rättfärdigande att fatta ett sådant beslut åt närstående.
Ett samhälle som går från dekadens till självdestruktivitet får många drag av ett utvidgat självmord. Människor med livsvilja och livskraft dras med i en kollektiv katastrof. Denna problematik blir kusligt aktuell om man ser på det svenska samhället idag. Passiva undersåtar och en oduglig elit råder i ett dekandant samhälle, men i ett självdestruktivt samhälle tas ytterligare steg.
Svenska Institutet drev en kampanj som berättar om svenska bidrag för arbetslösa familjer för tredje världen på ett flertal språk, bland annat arabiska. Den presenterades 2011 i Kairo av institutets vd och en svensk utrikesminister. Kampanjsidan framhöll hur mycket man erhöll i barnbidrag för sex barn och för att få vård i Sverige behövde man inte ens en rätt att vara i landet. Detta initiativ är sämre än bara dåligt, utan det är direkt destruktivt för det svenska samhället.
Vi har personer som var spioner åt Sovjet under kalla kriget. De ägnade sig åt detta på grund av kommunistiska sympatier eller för snöd vinning. Men bakom Svenska Institutets förräderi ligger nog inte ens en bestickning. Det är att bara ett tanklöst beteende. Det förhåller sig inte alls till verkligheten utan skryter om en destruktiv altruism som är ett mentalt och moraliskt haveri. Det kan tilläggas att denna reklam för en självmordsbenägen socialstat gjordes av en moderat utrikesminister i en moderatledd regering. Den enda anklagelse jag inte utfärdar är att detta var ett medvetet politiskt drag för att diskreditera socialdemokratin. Jag tror att Ministern drevs av hänförelse för det destruktiva, en sorts njutning i att slösa med andra människors pengar och genom detta imponera på åskådarna.
Moderaterna har en speciell dragning till det självdestruktiva. Ett exempel är när Reinfeldt valnatten 2014 avgår som partiledare och statsminister. I en japansk kultur hade han måhända tagit ett steg till och begått harakiri. Det begärde ingen av Reinfeldt, men det hade varit bra om han dragit sig ur, utan att begå ett utvidgat självmord. Det fanns inget annat block med majoritet utan det var en öppen fråga vem som skulle ta över regeringsmakten. Reinfeldt kan möjligtvis försvaras med att han var utarbetad och inte förstod den situation som uppstått. På den moderata valvakan visade sig Ulf Adelsohn vara den vuxne i rummet.
Efter fyra år i opposition med DÖ, ytterligare tid med Jöken och Alliansens död, så borde även den mest lojale och trögtänkande moderat förstå vidden av detta och andra misstag. Ändå dyker Reinfeldt upp på moderatstämman i oktober 2019 och hyllas. Är det är någon sorts ravefest där alla är drogade? Kommer alla att rösta på moderater om de blir det Glada partiet som jublar åt sina misslyckanden?
Om Moderaterna vill tas på allvar så får man sluta att betrakta Reinfeldt som Guldkalven och dansa kring honom. Det är inte så många som ser en ledare i den mesige Ulf Kristersson, så man behöver absolut inte göra honom ännu mindre. Hans tveksamma uppbrott från Reinfeldts politik blir ännu mer halvhjärtat när Moderaterna inte kan bryta med den misslyckade invandringspolitiken. Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström borde lyfta sin rapport 2009 som kunde ha blivit moderat invandringspolitik istället för den fatala uppgörelsen med Miljöpartiet 2011. Men dessa mesar vid makten i partiet kan inte ens utmana en tidigare partiledare och säga vår linje är bättre än den katastrofala linje du tyvärr valde. Är Moderaterna en nekrokrati som Nordkorea där den döde Kim il Sung blivit ”republikens evige president”?
Det finns också andra än moderater som visar prov på extremt självskadebeteende. En makthavare som lever i ett eget universum är den tidigare generaldirektören för polisen Dan Eliasson. Eliasson är en socialdemokratisk karriärist som också fått hedervärda uppdrag av den moderatledda regeringen. (Jag kan inte släppa moderat självdestruktivitet då den återkommer som en squashboll.) När en anställd på ett HVB-hem brutalt mördas av en asylsökare så ser Eliasson en möjlighet att visa lite avvikande kreativitet. Han har redan visat sin förmåga med punklåten ”Knulla i Bangkok”, men den kan möjligen avskrivas som ett brott med ungdomsrabatt. Nu gav han sig med inlevelse in på vilka svåra upplevelser i barndomen som gjorde att mördaren blev mördare. Vi uppmanas alla spekulera lite över de ohyggligheter som fick denne person att begå denna brutala och destruktiva handling. Eftersom mördaren var invandrare så hade det eventuellt kunnat finnas en etnomasochistisk dimension som lockade Eliasson. Men offret var både invandrare och kvinna varför alla intersektionistiska hjälpregler pekade bort från den linje Eliasson ändå valde. Som erfaren chef borde Eliasson känna förväntningarna från organisationen: hans engagemang ska läggas på den mördade medarbetaren. Men av oförklarlig anledning, en knäpp, eller en liten inre punkare, så flippar han ur i medlidande med mördarens förmodade olyckor och sargade själsliv.
Det finns psykfall som är intressanta som människoöden. Hur statsapparaten reagerar på psykfall är dock av än större samhällsintresse. Hur reagerar då eliten på Eliasson? När han utsågs till chef för polisen efter flera tidigare misslyckanden så krävde han att polisstyrelsen skulle läggas ner, han ville ha fria händer och slippa insyn och medbestämmande. Detta gick regeringen Löfven omdömeslöst med på. Efter den uppenbart misslyckade sejouren vid Polismyndigheten så borde rimligtvis Eliasson möjligen bli lägste attaché vid ambassaden i Långtbortistan. Men regeringen utser honom till generaldirektör för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Det är kanske Stefan Löfven som ska boka ett samtal hos psykologen och diskutera självdestruktivt beteende. Har vi i den svenska politiska eliten ett sektartad beteende mellan olika självdestruktiva personer som dras till varandra?
Det görs en del undersökningar om mentala defekter och en väldokumenterad empirisk erfarenhet är att andelen personer som är psykopater är högre på ledande positioner än bland befolkningen i stort. Det är lätt att tänka sig att personer med en realistisk verklighetsbild är mer självkritiska och sänder en mindre säljande bild av sig själva. Detta i kontrast till en äkta psykopat som utan svårighet ser sina misslyckanden som framgångar. Politiker har en stor fördel av att vara hårdhudade och stryktåliga. En hud som fungerar som ett hårt resistent skal kan ge en person förmåga att gå upprätt trots en brist på ryggrad.
I de blindas rike blir den enögde kung menar optimisterna, men pessimisterna hävdar att en sådan avvikare inte har en chans att bli vald. En självdestruktiv kultur lockar snarare fler av samma skrot och korn än personer med kompenserande förmåga. I en kultur med alltmer självdestruktiva drag är det knappast helt förvånande att självdestruktiva personer befordras och ges ökade möjligheter att dra med sig andra människor i förfall och fall.
