Vad hände egentligen under slutet av 1900-talet? Kommunismen förlorade och kapitalismen vann. Eller hur? Vad de flesta missar är att vi idag har ett kapitalistiskt ekonomiskt system under en marxistisk överideologi - det som har kommit att kallas för kulturmarxism. Den som för 50 år sedan skulle ha fällt påståendet att en vänsterextrem kapitalism skulle växa fram och behärska hela Väst skulle ha blivit utskrattad.
Där är vi idag. Men ett gemensamt problem för såväl internationalistiska marxister som för globalistiska kapitalister är etniska och religiösa traditioner. Dessa förhindrar skapandet av den nya socialistiska människan, den köns- och nationslösa varelse som kan formas och spännas för vilken vagn som helst, allt efter "elitens" behag och idéer. Men nationaliteterna sätter också käppar i hjulet för den ekonomiska globaliseringen. De separata kulturerna hjälper människor att förbli levande och lokalt rotade personligheter, snarare än likgiltiga, otillfredsställda och utbytbara konsumenter som hoppar på varenda trend man uppfinner åt dem, eftersom de inte känner till mycket mer än vad man berättar för dem i reklamen.
Den "mjuka" kommunismen är således det perfekta smörjmedlet för kapitalismen. För riktigt stora globala bolag utgör vidare välfärdsstaten inte nödvändigtvis någonting dåligt, utan den möjliggör transaktioner från den ständigt betalande medelklassen, via det invandrade bidragsproletariatet, till de globala aktörerna. Betrakta bara klientelet på en godtyckligt vald hamburgerkedja. Arbetar- och medelklassen betalar, globalisterna profiterar och bidragsproletariatet äter.
Det är utifrån detta perspektiv som den s.k. luciaturken måste förstås. Kultur och tradition utgör grus i elitens maskineri. Globalkapitalister och kommunister är i sitt motarbetande av nationerna, kulturerna och traditionerna verkliga tvillingsjälar.
Lucia är en speciell etnisk, religiös och traditionell institution för svenskar. Den har såväl hedniska som katolska och lutherska inslag och representerar en kontinuitet i våra tre kulturella stadium. Lucia är också en länk till kontinenten, såsom ett gemensamt helgon - det enda lutherska helgonet. I detta perspektiv lättare att förstå "nödvändigheten" av den förnedring som ägde rum i Uppsala Domkyrka den 13:e i december 2012.
Kulturmarxister är inte, som de själva tycker, orginella. Allt de gör är varianter på vad som gjorts tidigare av andra kommunister. För att se ett exempel kan vi göra en liten utflykt till Ana Paukers marxistiska regim i Rumänien, enklast genom boken De Antimänskliga av Dumitru Bacu. Rumäninens kommunistiska regim installerades av Sovjetunionen efter ockupationen i samband med andra världskriget - och dess sista ledare, Nicolae Ceau?escu, var inte den värsta:
Marxisterna ville undersöka om det gick att "omskola" de mest hängivna nationalisterna medelst hjärntvätt. Och just i Rumänien fanns det ett utmärkt "material" att studera: Järngardet, som bestod av djupt kristna och nationalistiska antikommunistiska studenter i de övre tonåren och tidiga tjugoårsåldern.
Omskolningen inleddes av månader av utstuderad tortyr av det mest gräsliga och sadistiska slag - självklart under ständig självmordsvakt. Denna tortyr hade förfinats och utvecklats under de föregående decennierna av bolsjevikerna i Ryssland, för att betvinga och bryta ner motsträviga, kristna ryssar. Efter denna inledande fas, och när offren var utmärglade, utsvultna och fullständigt fysiskt nedbrutna vidtog den fas där de skulle börja "samarbeta". Detta samarbete gick ut på att dra allt som de värderade högt i smutsen.
Hjärntvättens tågordning stod i ett omvänt förhållande till offrets sociala och moraliska relationer till verkligheten. Den började utifrån och arbetade sig systematiskt in till den egna personen, jaget. Människans konkreta relation till verkligheten kan ses som en svit av koncentriska cirklar: Längst in själen/individen, sedan familjen, vänner, släkten, etniciteten, kulturen och slutligen religionen som är den mest omfattande cirkeln, d.v.s. den cirkel som omfattar flest antal människor till vilken personen har en konkret moralisk relation.
Först ut var således kristendomen. Offret skulle hitta på perversa historier om Kristus, jungfru Maria och om kyrkan. Detta kanske är trivialt för dagens människor, men dessa studenter var djupt troende på ett sätt som vi inte kan förstå idag.
Därefter var det dags att förnedra och smutskasta Rumäniens gamla kungar och hjältar.
I tredje fasen skulle de fantisera ihop en djupt kränkande och självklart sexuellt pervers bakgrundshistoria om sin egen familjebakgrund och uppväxt. Denna historia låg sedan som en slags "socioekonomisk" grund till varför offret hade blivit nationalist. I denna fas nås personen, och själen som krossas. Offret är nu i ett stadium där blotta tanken på sanningen förknippas med stark smärta, skräck för att ånyo utsättas för tortyr. Offret vågar inte göra annat än att, även inför sig själv, tro på de perversa historier som han tvingats hitta på.
Nu skall personen byggas upp igen efter marxistisk doktrin - en ny, mer formbar människa.
Den "rehabiliterade" f.d. nationalisten tvingas att bevisa sitt "tillfrisknade" genom att ange sina vänner. När dessa sedan av säkerhetspolisen hade hämtats från sina hem var det hans tur att utsätta dem för samma behandling som han själv utsatts för. På detta sätt rekryterade fängelset ständigt nya offer.
För att återknyta till fånigheterna i Uppsala domkyrka var det viktigaste kvittot på en ny "rehabiliterad" marxistisk person att denne på eget initiativ hittade på ritualer som smädade kristendomen. Här följer ett citat från boken "De Antimänskliga":
De "rehabiliterade" tvingades ofta, om de inte agerade på eget initativ, att iscensätta religiösa orgier som smädade Jesus. Jag skall redogöra för endast en bland många. Den ägde rum påsken 1950 i sektionen för dem som dömts till straffarbete. "Kristi Klädnad", som studenterna kallade den, improviserades med användning av vita skjortor och lakan. Man hade av en stor tvål, som annars användes för att nedteckna bekännelser, tillverkat ett modell av ett manligt könsorgan. Den teologie studerande som utsetts att spela Jesus hängde den om halsen. Han skulle sedan vandra omkring i cellen och därvid motta hårda slag från sopkvastar och därigenom symbolisera vägen till Golgata. Han stannade slutligen vid fönstret. De andra studenterna måste gå på ett led förbi honom, göra korstecknet, kyssa tvålbiten och utropa "Jag tillber dig, allsmäktige, den ende sanne härskaren över dem som tror..." och så vidare.
Jag vågar påstå att Ana Paukers undersåtar, om någon av dem fortfarande lever, har svårt att le åt rapparen i kyrkan.
Bo Strömberg
