Många hakar upp sig på ordet ”oklara” i rubriken. Man ser framför sig en globalisering där nationalism och demokrati är avvecklingsprojekt medan nya globala lösningar växer fram. Det är politiker som styr, men de styr enligt en annan maktgrupps intressen. De stora företagen och personer med stora förmögenheter styr i bakgrunden.
Denna bild förbiser att den globala omvandlingen drivs av två skilda intressegrupper i samförstånd. Den internationella politiska strukturen vinner mark på den nationellas bekostnad och de internationella företagen växer och övertrumfar de nationella företagen. Men vad säger detta om maktordningen inom den globala rörelsen mellan politik och ekonomi?
Vid de vanliga fusionerna i näringslivet föreligger den svåra uppgiften att få fusionen lönsam. Det gäller att stärka den nya större organisationen och en uppgift är nästan alltid att visa upp att det stora företaget klarar sig med mindre personalstyrka än de två tidigare. Storföretagen växer i omsättning och vinst, men inte nämnvärt i personal. Det är till och med så att de största företagen sysselsätter en allt mindre andel av arbetskraften.
Styrkan i den offentliga byråkratin tycks högst imponerande. Byråkratin är inte lika hierarkiskt styrd. Alla vet vem som sitter i toppen, men organisationens stöd till ledningen är mer villkorad. Ett växande antal tjänster är ett strikt krav som är närmast axiomatiskt. ”Parkinsons lag” är en seriös teori förklädd till en skämtsam berättelse. Det brittiska marinministeriet växte oförtrutet med en liknande siffra år till år genom större nedrustningar och två världskrig. Storleken på flottan har ett minimalt inflytande på byråkratins tillväxt.
En företagsanställd kan byta arbetsgivare till en konkurrent vilket försvagar den tidigare arbetsgivaren, medan ett organisationsbyte i byråkratin ses snarast som en möjlighet till nya samarbeten. Företagsmöjligheter är att hitta luckor och finna innovationer medan byråkratin handlar om att stabilisera läget och motarbeta skiften som stör ordningen.
Idén att ekonomiska makthavare styr de politiska är ett gammalt marxistiskt antagande. Kapitalets makt ligger ofta i att verksamheten kan flytta om villkoren för näringslivet i landet bedöms vara dåliga. Men i en global ordning finns ingen alternativ politisk ordning att flytta till. Politiken behöver inkomster, men det behovet är för centralt för att hänskjutas till kapitalets generositet. Beskatta företag är alltid en lockande möjlighet. I normala tider kan politiken vara benägen att öka sysselsättningen genom att hålla kapitalet på gott humör genom att öka kreditmängden vilket pressar upp förmögenhetsvärdena. Men marknader har en tendens att kollapsa. Den som tar stora risker i förhållande till sitt egna kapital tjänar bra i goda tider, men sitter i klistret om tiderna blir dåliga. Företagen behöver en bailout. Men ogina byråkrater har möjligheter att först kräva en bail-in.
Det är en sorts symbios, men byråkratin tycks mig vara den klart starkare partnern. Den kan vilja ha ett privat näringsliv, men ett privat näringsliv som är lydigt. Det finns inte ens ett internationellt företag som tagit avstånd från BLM fast deras budskap eller beteende knappast är företagsvänligt. De internationella företagen tycks vara feministiska och klimatalarmistiska. Hur ett företag med huvudsakligen vita heterosexuella män ska växla in på mångfaldskvoter är också svårt att motivera med ett spontant egenintresse. De flesta företag vill ha en säker energiförsörjning, men avveckling av olja och kärnkraft måste oroa många fler än de företag som hoppas tjäna pengar på alternativa energislag. Det går inte att se detta som val enligt de rikas preferenser utan som följsamhet till mål som valts av media och byråkrati. I Sverige är det tydligt att näringslivet inte kunnat sätta emot utan snällt fogat sig för att inte hamna i konflikt och sedan förlora – att utmana statsmakten är närmast otänkbart.
Historiskt har företagsamheten varit ett svagt motstånd för politiska motståndare. Kommunistiska och nazistiska maktövertaganden mötte ett försumbart motstånd från den ekonomiska eliten. Jag är därför förvånad över den uppkomna tron på ”monopolkapitalets hemliga makt”. Jag har svårt att se internationella möten som mer än cocktail-partyn där man stämmer av trender i tiden. Det är för många personer som träffas en för kort tid för att alls kunna vara ett forum för beslut.
Ett klassiskt beteende är att sprida ett positivt rykte om ett papper som man vill sälja eller negativa omdömen om ett papper man tänker köpa. Det företag kan tänkas genomföra med lite större ärlighet är kartellavtal. Men detta är i direkt konfrontation med byråkratin som deklarerat dem olagliga. Ingen skulle investera sina personliga slantar i byråkratin utan i något av kapitalets projekt, men om man skulle satsa i ett vad om utgången av en maktkamp mellan kapitalet och byråkratin så satsas rimligen slantarna lika överväldigande på byråkratin.
Vi som är mot globaliseringen bör flytta uppmärksamheten mot den omflyttning av makt till överstatliga system bortom demokratins räckvidd. Den ökande censuren förtjänar ett speciellt intresse. Här finns en uppgift för privata företag då censur av tradition ses som en impopulär offentlig verksamhet av polis och säkerhetspolis. Därför intresserar sig både demokratier och diktaturer för nya privatiserade metoder. Ibland görs dessa inhopp extremt klumpigt som Twitters censur av den amerikanske presidenten i valet 2020.
Vi har en stark politisk motståndare. Storkapitalet är inte våra vänner, men de är inte heller våra huvudmotståndare. De är som allmänheten lite ogenomtänkta, håglösa och anpassliga. Liksom väljarna har de en rad sysslor som kan ge resultat och tillfredsställelse istället för ett marginellt inflytande och risker för badwill och tillrättavisningar. De minimerar främst kritik genom att vara underdåniga och opportunistiska till makten.
Vid finanskrisen 2008 visade sig de skenbart rika investmentbankerna hamna i riskzonen för konkurs. Lehman Brothers gick i konkurs och hela det övriga gänget stod på tur. Företagen hade bland annat delat ut så mycket av de egna kapitalet i vinstbonusar att de nu blivit konkursmässiga. En chef för Citigroup förklarade sin vidlyftiga utlåning fram till kollapsen: ”As long as the music is playing, you've got to get up and dance”. I Sverige var SE-bankens aktie nere i priset för ett frimärke då nästan alla ville sälja. Det fanns bara en köpare av magnitud och pressen spekulerade om den ensamme köparens identitet – var det Deutsche Bank? Nej det var en Ica-handlare på Gotland. Det finns många personer med ett gott väderkorn för en lönsam affär, men det finns föga politiskt ledarskap att finna i näringslivet. Detta möjligen med undantag för Ian och Bert som visade prov på politiskt entreprenörskap.
Ska man lyfta fram något tredje maktcentrum än så är det media. Om den fungerar som den ska, allsidigt med rättvis beskrivning av olika alternativ, blir medias kollektiva makt begränsad. Men om de i enighet hårdsäljer en uppfattning kan detta tolkas som en naturlig självklarhet av befolkningen. Detta har blivit allt mer av ett hot. Eftersom varken Kapitalet eller Etablissemanget har en egen genomtänkt filosofi så accepterar de medias eftersom den inte hotar deras maktställning. Vi har blinda som styr, men de gör så i endräkt. De kan förenas av att alla vill påverka och vara delaktiga, men ingen har krav på att styra. Kommunismen eftersträvade ett kollektivt ledarskap, men i praktiken blev det en extrem ledarkult. Kanske blir det media som lanserar en viral storasyster som med vigvatten omvandlar fördomar till sanningar.
