Idag är det exakt ett år sedan det senast var riksdagsval i Sverige. I det valet fick Sverigedemokraterna 12,9 procent av rösterna. Nu säger opinionsundersökningarna att om det vore val idag skulle deras stöd bli nästan dubbelt så stort. Men det är förstås inte val idag. Det är tre år kvar till nästa gång.
Mandatperioder är en sådan där sak som har varit med oss så länge att de ses som fullkomligt självklara. Givetvis ska vi rösta fram våra politiker en gång vart fjärde år och ge dem makt att bestämma över oss tills nästa val. Det är det som är demokrati och demokrati kan inte ifrågasättas.
Eller kan det? Om man tänker efter lite så är 1 dags folkstyre och 1460 dagar politikerstyre inte väldigt imponerande siffror. Demokrati betyder just folkstyre, så hur mycket kan vi låta politikerna styra innan demokratin övergår i något annat? Som exemplet med Sverigedemokraterna visar kan folkviljan ändras snabbt; betydligt snabbare än en mandatperiod. Och hur demokratisk är en demokrati som inte längre speglar folkviljan?
Det skulle inte behöva vara så här. Mandatperioder är en kvarleva från en tid då folket ute i provinserna skickade sina representanter för att närvara på riksdagarna. Dessa representanter var tvungna att få mandat för en viss tidsperiod eftersom de skulle resa långt och inte kunde ha kontakt med sina väljare under tiden. När riksdagarna sedan blev en permanent riksdag förlängde man mandatperioderna; kommunikationerna var ju fortfarande usla och inga väljare kunde förväntas hålla ständig koll på vad politikerna gjorde.
Men nu är vi en bit in på 2000-talet. Dåliga kommunikationer är ett minne blott. Faktum är att informationstekniken har skapat helt nya möjligheter att utforma det demokratiska systemet. Varför inte hålla även vallokalerna öppna permanent, så att folk kan rösta när de vill och ändra sin röst när de känner för det? Tekniken för det finns. Det enda hindret är ovilja och okunskap.
Och varför stanna där? Varför inte låta väljarna själva bli riksdagsledamöter och rösta i riksdagsomröstningarna? Tekniken är återigen inget hinder. Riksdagsledamöternas voteringsknappar kan lika gärna sitta någon annanstans där den röstandes identitet kan säkerställas, till exempel på riksdagsledamotens kontor, i en vallokal, eller till och med i en dator eller smartphone. Möjligheterna att utsträcka beslutsfattandet till fler än de 349 som nu bestämmer har aldrig varit större.
Dessa nya möjligheter att rösta själv eller låta politiker rösta i ens ställe brukar kallas för flytande demokrati. Demokratin flyter mellan ren direktdemokrati, folkomröstningar, och representativ demokrati, där valda politiker fattar besluten. Medborgaren har själv möjlighet att välja grad av engagemang, att rösta själv eller överlåta sin röst till någon annan. Ett sådant system öppnar även upp för möjligheten att rösta på olika politiker i olika frågor och givetvis att ändra sin röst närhelst man vill.
I praktiken blir skillnaden mot idag antagligen inte så omvälvande. De flesta av oss låter gärna politiker fortsätta sköta politiken. Men det blir ändå en tydlig förskjutning i maktbalansen om väljarna kan avsätta sina folkvalda närsomhelst istället för bara en gång vart fjärde år. Det här är ingenting som politikerna själva kommer att driva. Även om de ibland kräver nyval och folkomröstning i sina hjärtefrågor så trivs de flesta politiker utmärkt med stabiliteten som långa mandatperioder ger. Ska det bli någon förändring är det upp till oss väljare att kräva det. En bra början är att veta att möjligheten finns.
Anders Lönnfält
Joakim Sigvald
Författare till boken Flytande demokrati
