Analysen går även att se på SwebbTV.
Efter att svenska folket i vanlig ordning utsatts för en fait-accompli, där massiva omfördelningar av förmögenhet redan ägt rum, så börjar politikerna till synes yrvaket diskutera vems fel det är och vad man ska göra åt det.
Den som tror att det snart kommer börja regna helikopterpengar över kreti och pleti som det hittills gjort över den globala finanseliten kommer dock att bli besviken. Money for nothing är bara somliga förunnande. För oss andra väntar tuffare amorteringskrav och höjda fastighetsskatter.
Orsaken är både att mycket vill ha mer och att det inte går att få det svenska korthuset att stå kvar om man plötsligt skulle blåsa på med pengar till alla. Det är svårt nog ändå.
Nu är både moderater och socialdemokrater eniga om att paketpolitiken har ökat klyftorna. Riksgäldschefen har nämligen avslöjat det för dem nu. Inte före det att tusen miljarder skickades i käftarna på de stora börsföretagen alltså, utan nu, när förmögenhetsöverföringen är ett fullbordat faktum.
"Hushåll med lån har gynnats och har lägre räntebetalningar. Banksparande har missgynnats och hushåll som äger bostad eller äger aktier har gynnats i förhållande till de som inte har några tillgångar", konstaterade riksgäldsdirektör Hans Lindblad under en utfrågning i riksdagens finansutskott.
Om utskottets ledamöter lyckas se chockade ut så borde de fundera på en karriär inom teatern.
Wykman, Moderaternas skattepolitiska talesman, verkar å andra sidan inte särskilt förvånad. Men för M är det här en balansgång. Viktiga intressen, som står Moderaterna nära, har ju varit och är de stora vinnarna.
Åsa Westlund (S) är ordförande i Finansutskottet. I likhet med många andra riksdagspolitiker har hon aldrig haft ett riktigt jobb, men med en masterexamen i statskunskap (ja, fel ämne för utskottet ifråga, men ändå) borde hon vara hästlängder före sina grundskoleutbildade partikamrater när det gäller förståelsen för vad detta handlar om.
Att Lindblad kallar händelseförloppet för "nödvändigt" är knappast heller någon överraskning. Lindblad är en av de centrala beslutsfattarna och hade gärna fått belysa följdeffekterna lite tidigare, både för riksdagen, pressen och den breda allmänheten.
Att politikerna pekar finger åt riksbankschefen Ingves är också enligt förväntningarna. Det är förvisso välriktade fingrar, då ingen under det gångna året har haft större anledning än honom att visa sitt oberoende – men inte gjort det. Ingves har inte bara beskäftigt tillmötesgått regeringens och marknadens alla tänkbara önskemål, han har rentav överträffat dem och gått längre än vad lagen både kräver och tillåter.
Riksbanken har ägnat sig åt marknadsoperationer som inte i första hand har varit avsedda att justera marknadsräntan och på så vis påverka inflationen, vilket är Riksbankens klart och entydigt uttalade mål.
Ingves har inte ens begränsat sig till att måna om finansmarknadens väl och ve. Istället har han självsvåldigt gjort till sin uppgift att hålla både företag och börs under armarna; se till så att ingen går i konkurs överhuvudtaget och att ingen på så vis råkar utlösa någon otrevlig dominoeffekt.
Således har alla stora företag fått allt de pekat på och givna konkurskandidater, sådana som Oscar Properties, har inte bara klarat livhanken utan rentav köpt mer fastigheter, för miljardbelopp.
Marknadsneutralitet förutsätter att ingen gynnas mer än någon annan. Det skadar förtroendet för Riksbanken när den på detta sätt kan beslås med att rikta särskild generositet mot vissa, företrädelsevis stora, aktörer. Och snedvridningen gäller inte bara enskilda företag utan även branscher, där i synnerhet fastigheter gynnas på alla andras bekostnad.
Den svenska fastighetsbranschen är en bransch vars ägare idag skulle ha förlorat stora delar av sina förmögenheter genom börskursfall, konkurser och tvångsförsäljningar om det inte varit för Riksbanken. Enorma pengar har nu istället gått rakt ned i fickorna på en sektor som inte bidrar mer än försumbart till samhällsutveckling och produktivitet.
Riksbankens stöd till de största företagen handlar i huvudsak om att myndigheten köper företagsobligationer. Sex av de tio största av dessa köp avser obligationer hos fastighetsbolag. Totalt handlar det om över 700 miljoner kronor före utgången av 2021. Alla skattebetalande svenskar har därmed fått ett egenintresse i att fastighetsjättar såsom SBB inte går i konkurs – och därmed, om så krävs – att Riksbanken fortsätter att hålla grundaren, den tidigare S-politikern Ilija Batljan, under armarna.
Varför har Ingves gått med på det här? För att kunna påstå att det som sker i Sverige inte är en finanskris. Eller annorlunda uttryckt: För att rädda bankerna – i smyg. Men priset för denna operation är högt. Alla fundamentala principer har man tvingats slänga överbord och alla gamla måttstockar har man vänt ryggen.
Det handlar inte bara om att Sverige skapar orättvisor och osund konkurrens. Stöttar man allt och alla så skapas farliga förväntningar, hela marknadens riskbenägenhet ökar. Allt fler gör alltmer riskfyllda saker och Riksbankens åtaganden växer exponentiellt.
Att köpa företagsobligationer på andrahandsmarknaden ligger utanför det mandat som riksbankslagen ger Stefan Ingves och hans kollegor. Skulle verksamheten granskas borde följden bli att operationerna ska upphöra och att redan utbetalda medel ska betalas tillbaka. Men kontrollinstanserna iakttar en mullrande tystnad.
Det är inte Riksbankens "jobb" att ta kreditrisker. Man saknar egentligen helt befogenhet att tvinga svenska folket att bli långivare åt Batljan och hans SBB. Dessutom saknar Riksbanken kompetens att bedöma kreditrisker. Obligationerna man köper har – påstås det – låg risk. De har visserligen alla kreditbetyget BBB, så kallad investment grade, men det räcker med att ett enda kreditvärderingsinstitut av fem möjliga ger företaget detta betyg, så kan företaget sälja sina obligationer till Riksbanken. Således kan företagen ägna sig åt "rating shopping" och bara publicera det bästa betyget de fått.
Varför väljer då Ingves att låta detta fortgå? Troligast därför att det skulle bli för svårt för somliga att annars uppfylla kraven. Sådana som SBB.
Agerandet leder i sin tur till att kreditvärderingsföretagen får starka skäl att låta fler kvala in för ett BBB-betyg.
Resultatet av det? Tja, bland annat att Riksbanken idag sitter med stödlån i tre stora fastighetsbolag som ägnar sig åt att bjuda över varandra i en budstrid – om det norska fastighetsbolaget Entra. SBB är givetvis en av budgivarna. Desto bättre villkor Ingves ger, desto mer kan priset trissas upp, till de norska ägarnas förnöjelse.
Sedan i april har SBB mer än dubblat kursen. Skälen är 1. All billig likviditet. 2. Placerarnas övertygelse om att Riksbanken aldrig kommer låta SBB falla. 3. Batljans behandling som "untouchable" i samband med åtalet för marknadsmissbruk. 4. Småspararnas blinda tro på ett bolag som obesvärat ägnar sig åt att blåsa upp sina värden.
SBB handlas till 18 gånger vinsten, vilket med en normal fastighetsvärdering är detsamma som om företaget ägde de bästa lägeskåkarna i Stockholms innerstad, inte skolor och gympasalar i Årjäng och Lycksele.
Det känns möjligen som om svenska skattepengar inte längre är helt optimalt använda. Särskilt då ränteläget gick ned redan i höstas. Varför kastar Ingves in ännu mer pengar i brasan när det inte längre tycks behövas?
Helt enkelt eftersom den bräckliga marknad som kallas Sverige är en marknad utan jämvikt. Den lever på nödkrediterna och behöver ständigt mer för att inte gå i kvav.
Storföretagens marginaler är för små och kräver ständigt större volymer för att motivera aktievärderingarna, som ändå är rekordhöga i förhållande till vinst och kassaflöde. Samtidigt har både "motivera" och "aktievärdering" blivit mycket relativa begrepp.
Som finanskrönikören Andreas Cervenka påpekar i Dagens Industri kommer nu hemmasnickrade börsbubblor som Gamestop som ett brev på posten, då detta är vad centralbankernas ultraslappa penningpolitik har bäddat för.
Ett annat tecken i tiden är så kallade SPAC-aktier i USA, det vill säga Special Purpose Acquisition Companies. Enkelt uttryckt handlar det om att köpa grisen i säcken till 15 procents överpris. Allt som finns när du satsat dina pengar är alltså just pengar, 87 procent av vad du betalat, som ska användas för att köpa "intressanta investeringar".
Man får typiskt sett 1,5 till 2 år på sig att göra affär. Sen ska det rationaliseras och investeras. Givetvis lär mycket satsas på okläckta kuvösföretag och ännu oprövade idéer. Sådana som var populära under IT-bubblan. Men då visste vi ju i alla fall namnet på de företag vi brände våra pengar på. Det gör vi inte nu.
Exakt så svårt är det att hitta vettigt avkastande investeringar. Och exakt så lätt är det att hitta pengar. Teslas börsvärde har stigit 800 procent på ett år. Företaget värderas till 12 miljoner kronor per producerad bil och 180 gånger årets förväntade vinst.
Gamestop må ha fått uppmärksamhet, men den aktiens kursutveckling var aldrig mer uppseendeväckande eller fundamentalt regelvidrig än vad räntan på spanska och italienska statsobligationer är efter ECB:s stödköp. Ingenting – eller allting – är marknadsmässigt. Helt enkelt därför att ingen längre kan säga vad ordet marknadsmässig betyder.
Samtidigt är allt planekonomi. Vi har dränkts i en statlig penningmängd som saknar alla proportioner. Som en illustration hade världens tolv största ekonomier en sammanlagd BNP som så sent som 2008 var 150 procent av den globala penningmängden. Idag har BNP sjunkit till 88 procent av penningmängden, och en femtedel av alla dollar som någonsin tillverkats gjorde det under förra året. Och börsen festar vidare, som om ingenting har hänt.
Men är det här då för galna siffror? Kommer det gå åt helvete nu? Eller krävs det ännu mer för det? Sanningen är att ingen vet. Ingen vet var den kritiska gränsen går, om den redan är passerad eller exakt när bubblan brister.
Vad vi vet är bara att det för det första är en bubbla. Den mest gigantiska finansbubbla som världen någonsin upplevt. Och för det andra att man är villig att satsa allt man har mot den som vill syna bluffen. Man har redan kastat in möbler och husgeråd i brasan. Då är man också beredd att bränna ned hela huset till grunden, om och när det behövs, innan man ger upp.
Cervenka kallar det välfunnet för "normaliserad galenskap". Det är en värld där tumreglerna inte längre gäller. Där fundamenta inte ger svar. Då ersätts sådan lätt med hokus pokus-analyser på Facebook. Ingen kan säga att de är mer fel än något annat.
SvD berättar om en ung man som förlorat pengar på Gamestop och nu vill ha regleringar. Att bli tvingad att ta ansvar för och konsekvenser av sina dåliga investeringsbeslut är, i dagens postmoderna kränkthetsmiljö, något totalt oväntat och mycket främmande. Sådant är man inte vuxen längre, bara staten.
Och sällan har väl en marknad tiggt så mycket om regleringar som nu. När finansjättar som Blackrock, Goldman Sachs, SEB och Nasdaq (med den svenska börsen som dotterbolag) vill att företag ska kvotera och öka mångfalden i sina styrelser, då finns det ingen ideologiskt fri marknadsram kvar att förhålla sig till här heller. Allt går att pilla på.
Det här är kanske den allra största faran, eftersom vi bör utgå ifrån att utfallet i alla avseenden kommer bli det sämsta möjliga för allmänheten, skattebetalaren och småspararen. Varför då? Därför att makthavarnas intressen är de rakt motsatta.
Just nu är det tre saker de prioriterar: Att kunna öka sin makt, att kunna fortsatta sina statliga transfereringar och att kunna hålla systemet stabilt. När sådana som Åsa Westlund vill utjämna de orättvisor hon ser, så är det alltså inte troligt att de kommer att ske genom att vända transfereringarna från de superrika till vanligt folk.
Tvärtom. Det är mera skatter på den "välbeställda medelklassen" som vankas. Så ska orättvisorna mellan de som "har" och de som inte har jämnas ut. Att vi föräldrar annars skulle ha kunnat sköta den utjämningen själva, genom arv och gåva till våra barn, är förstås inget som Westlund vill kännas vid. Eller Ingves.
För Åsa handlar det om att ta hem till staten vad som går att ta hem, för att därifrån kunna ge allmosor till sina väljarbaser. De superrika har pax, för kapital, som hon missnöjt konstaterar, är flyktigt. Men det är inte medelklassens bostäder.
Och att makthavarna skulle börja trycka helikopterpengar som landar bland allmänheten istället för på börsen är också osannolikt, eftersom det äventyrar stabiliteten. Det kommer inte bara öka tillgångsinflationen, utan även den formella inflationen. Matvaror, prylar och resor stiger nämligen inte när man skänker pengar till en liten klick superrika, men det gör det när kreti och pleti får pengarna. För då konsumeras det.
"Riktig" inflation är något helt annat än tillgångsinflation, eftersom den har en direkt effekt på räntorna. Och skulle räntorna börja stiga, till följd av inflationsförväntningar, är situationen snart bortom all centralbankskontroll.
Hela den här cirkusen, med alla gratispengar, har bara varit till för en sak: att institutionerna, de stora företagen och staterna ska kunna fortsätta som förut.
Redan tre-fyra procents räntehöjning innebär att såväl kommuner som företag i Sverige kommer tvingas ställa in betalningarna. Följdeffekterna är oöverskådliga. Därför är det jätteviktigt att både SBB, Volvo, Malmö och Filipstad får fortsatt gratisfinansiering.
Men alla är som sagt inte välkomna att låna billigt. Privatpersoner kan se fram emot förnyade amorteringskrav, enligt Finansinspektionen redan i höst.
Nej, inbilla er inget. Gratispengarna, de är inte till för er.
