Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer är inte rädd att säga vad han tycker, vare sig om amerikansk utrikespolitik eller om den amerikanska Israellobby som han menar att till stor del ligger bakom politiken ifråga.
Mearsheimers teorier förklarar varför det för ett litet land som Sverige är riskfyllt att förlita sig på löften från stormakter. Särskilt eftersom Mearsheimers slutsats är att USA inte alls bör hjälpa oss. Det är inte rationellt – för USA.
Vad har förresten hänt med USA? Donald Trump slog onekligen in på en väg som liknar Mearsheimers realism. Det var bra för USA och sannolikt för världen – som fick fred – men hur bra för Sverige var Trumps utrikespolitiska synsätt egentligen? Kommer Biden att vara bättre eller sämre för oss? Mearsheimer ger några svar.
För bara 30 år sedan var Europa centrum för den amerikanska utrikespolitiken. Idag är det Kina som är utmanaren och det är Östasien som är och kommer vara USA:s främsta strategiska intresse för lång tid framöver.
Europa kvalar in först på tredje plats, efter Persiska viken. Det här är dåliga nyheter för de västeuropéer som sätter sin tilltro till USA. Länder som inte lägger minst 2 procent av sin BNP på försvaret riskerar att slängas ut ur Nato, och militäralliansen riskerar rentav att visa sig vara en papperstiger när det väl gäller.
Efter Sovjets fall var de baltiska staterna opportunister. Man utnyttjade tillfället och blev medlemmar i både EU och Nato.
USA befinner sig därmed numera på Rysslands bakgård, bara tio mil från Sankt Petersburg. Det här innebär en potentiellt större risk i regionen, eftersom världens två största kärnvapenmakter ingenstans finns så nära varandra som här.
Det lär bli en förtroendefråga vad som i framtiden utspelar sig här. Och just förtroende saknas det stora mängder av. Det är ju särskilt svårt att bli trodd när man en gång ljugit.
De lögner som åsyftas är Kissingers och McNamaras, som under kalla kriget hävdade att USA skulle använda kärnvapen om så var nödvändigt för att säkra Västeuropa från ett sovjetiskt angrepp. Det tog man raskt tillbaka efter murens fall. Det skulle de aldrig ha gjort, sade man då.
Uttalandet var kanske bra för de båda ministrarnas eftermäle, men hur ska en amerikansk administration med trovärdighet nu kunna hota med kärnvapen för något annat än att försvara amerikansk mark? Och vad händer när USA samtidigt demilitariserar Europa från konventionella vapen, för att istället fokusera på Kina och Persiska viken?
Med Joe Biden vid makten förväntas USA återgå till den utrikespolitik som fördes före Trump, då USA var världspolis och försökte införa demokrati överallt där man placerade sina trupper. Att det inte fungerar i verkligheten är både Afghanistan och Irak pinsamma bevis på.
Men eftersom Republikanerna, exklusive Trump, står bakom samma dödfödda tanke så finns det inte mycket hopp om att man kommer ändra sig där, annat än under bilan förstås. Den ekonomiska bilan, som innebär att man förr eller senare måste rätta mun efter matsäck.
Eftersom Biden har flaggat för en huvudlös ekonomisk politik och riskerar att bli president under en kommande börskrasch så är det detta scenario vi måste räkna med. Kanske har USA redan insett sitt predikament, då även hökarna före jul började tala om en uppmjukning av de rysk-amerikanska relationerna.
Vad vi ser är en övergång från världspolis till ”offshore balancing”, nyckelstrategin i John Mearsheimers realistiska skola, som går ut på att en supermakts i princip enda globala intresse är att förhindra framväxten av konkurrerande stormakter. Det är inte detsamma som isolationism. Men inte långt ifrån, sett ur de små staternas perspektiv, eftersom man frånsäger sig ansvar för att hålla fred överallt och bara agerar när någon regional stormakt riskerar att bli för dominant.
För USA är detta en mycket bättre och mer verklighetsförankrad, långsiktigt hållbar strategi. Men hur bra är den för Europa? Och för Sverige? Med gasledningen från Ryssland blir framförallt Tyskland starkt energiberoende. EU:s incitament att stoppa ett mer dominant Ryssland kommer vara svaga.
Ponera att USA gör det som är rätt för USA och faktiskt låter ryssarna hållas. För att kunna fokusera på Kina öppnar USA för en allians med Ryssland. Vad skulle ryssarna kräva i utebyte? Den närmsta intressesfären förstås, den man hade förut, eller något annat likvärdigt.
En uppgörelse om Ukraina krävs då. Den vore bra för alla parter. I värsta fall delas annars landet i två halvor. Krim kommer ryssarna behålla hursomhelst. Det kan ge prejudikat för annat. Kanske att gå in och ”styra upp” i det oroliga Vitryssland. Kanske att ställa krav på de delvis ryskspråkiga baltstaterna, med tyst tillåtelse från USA.
Om man får tro experterna vid Försvarshögskolan skulle en rysk militär närvaro på Gotland i princip omöjliggöra ett amerikanskt försvar av Baltikum – ett företag som USA mellan skål och vägg ändå inte är intresserat av. Det kan låta orealistiskt idag, men om expertisen har rätt om områdets strategiska vikt kan man inte utesluta att en permanent rysk bas på Gotland kan dyka upp i ett framtida avtal stormakterna emellan.
För varför skulle USA ställa upp för Sverige vid en rysk annektering av Gotland? Baserat på ett muntligt löfte från en före detta amerikansk försvarsminister? Trumps handgångne man? Sådana löften måste ständigt förnyas. Ställda inför fait accompli, eller om USA samtidigt behöver Rysslands stöd – eller neutralitet – så kan vi inte räkna med något amerikanskt stöd.
Allra minst eftersom löftet var avgivet med rundast möjliga inramning: inte bara Sverige utan alla demokratier omfattades; ett löfte som bara samklingar med den gamla världspolisroll som USA förr eller senare måste överge eller kanske rentav redan har övergett.
Nu sägs det att Bidens administration är fylld med Europavänner. Man vill blåsa liv i Nato, göra allt det där som är en genuint usel strategi – för USA. Vore det bra för Sverige? Inte nödvändigtvis. De stater som äntligen har börjat betala sina 2 procent kanske slutar nu. Exempelvis.
Världspolisrollen är en amerikansk strategi som ökar spänningarna och splittrar Europa, och det värsta med den är att den kommer att överges, för den är inte hållbar. Under tiden riskerar vi – och andra européer – att våra regeringar slår dövörat till och tror på alltför runda löften.
Bidenregimens välvilja kan faktiskt ta slut innan den börjar. Snabbt som ögat, innan Biden hann tillträda, så skyndade sig nämligen EU-ledarna att skriva under ett handelsavtal med Kina, som man vet att USA inte gillar.
Det har tagit sju år att förhandla fram och Macron är överlycklig. Fransmännen fick igenom krav på ursprungsmärkning av produkter. Merkel är minst lika glad. Kina har gått om USA som Tysklands största handelspartner och över 40 procent av Volkswagens bilförsäljning sker där nu.
Det handlar om investeringar, än så länge, men ska alltså bli ett fullfjädrat handelsavtal. Först måste detta ratificeras av alla 27 medlemsländerna. Och alla är inte lika positiva. Speciellt Polen, Tjeckien och de andra östländerna varnar för att man inte konsulterat USA.
Kinas förbrytelser mot mänskliga rättigheter är bara svepskäl. Oron beror på att östeuropéerna är väl medvetna om det säkerhetspolitiska läge som tornar upp sig. Östeuropa anar vad som väntar om eller när USA får den ursäkt man behöver för att sluta försvara européer mot ett hot de flesta amerikaner anser att vi kan och bör hantera själva.
Detta sker samtidigt som Storbritannien glider alltmer tillbaka in i rollen som USA:s ”särskilda vän”. Storbritannien kan för övrigt snart vara ett minne blott, eftersom Skottland återigen – liksom Nordirland – vill rösta ut sig.
Storbritannien närmar sig USA av andra skäl än Östeuropa: ett alltför uselt EU-avtal kräver nya handelspartners. Om britterna lyckas återskapa sin särskilda relation med USA så sätter det mer press på EU, och det kan bli ännu svårare för Bryssel och Washington att komma överens.
Som alla kan konstatera är Sverige med i den här analysen bara som en passiv bricka, inte en makt som någon bryr sig om. Det beror på att vi saknar militär förmåga.
År 2019 drogs den lagda M- och KD-budgeten ned, den som man varit överens om i försvarsberedningen med Socialdemokraterna. M, KD och SD står fortfarande utanför dagens försvarsöverenskommelse eftersom den är ofinansierad och i varje budget hittills – när det väl gäller – därför har förhandlats ned av Finansdepartementet.
Under Löfvens snart sju år vid makten har en ökning av antalet brigader skett från en till en och en halv. Man talar om två till. Men det är per 2030 det. Ökningen av budgeten är en synvilla, den har minskat så mycket att procentsatser inte längre säger någonting.
Försvarsanslagen ligger fortfarande på drygt en procent av BNP, hälften av vad som skulle krävas om vi gick med i Nato. Den främsta vitsen med en Natoanslutning vore faktiskt just att det skulle tvinga riksdag och regering att avsätta belopp som gör försvaret värt sitt namn.
Enligt den tidigare arméchefen Anders Brännström (som ÖB sparkade för att han var för frispråkig) och Försvarshögskolans före detta rektor, generalmajor Karlis Neretnieks, är Sveriges nuvarande försvar långt ifrån tillräckligt för att avskräcka en attack.
Vi behöver sex brigader, men har inte ens materiel och bemanning till de nuvarande. Vi har inte heller personal för att få våra 90 plan att lyfta. Vi kan inte ens sprida planen på marken så att de inte slås ut i tre smällar. Och de officerare som behövs tjänar under 20.000 kronor i månaden.
Man borde givetvis tacka högre makter för varje nykter ungdom som väljer en militär bana under sådana omständigheter. Ändå har undertecknad fått uppgifter från flera oberoende källor som säger att man faktiskt säger nej och vägrar låta sådana mönstra.
Kanske vägras vid mönstring antagning av sådana som med råge uppfyller alla fysiska och intellektuella krav – men som efter psyktestet kan misstänkas ha åsikter till höger om Liberalerna.
Det handlar alltså inte om antidemokratiska krafter, utan om unga män med politiskt inkorrekta åsikter eller föräldrar. Sådana som är mer intresserade av att försvara Sverige än att, likt liberalen, tjäna en massa lättförtjänta pengar och göra karriär. Men de står inte nödvändigtvis lika självklart till förfogande om Stefan Löfven bestämmer sig för att utnyttja möjligheten från 2010 års grundlagsändring och sätter in militären mot sin egen befolkning.
Att man ratar dessa män blir logiskt när man betänker att det svenska försvaret ändå är så långt ifrån att fungera till det som fortfarande sägs vara myndighetens uppgift: att avskräcka angrepp från främmande makt. Samtidigt är fruktan för en inhemsk resning uppenbarligen påtaglig inom den svenska regeringen. Lyssna bara på hur de tjatar om stökigheterna vid USA:s kongressbyggnad eller läs deras nya förslag till förbud mot rasistiska organisationer.
Även en renodlad PK-armé av feminina män, beslöjade muslimer och arga feminister skulle troligen kunna göra processen kort med varje försök till våldsam missnöjesyttring här hemma. Till skillnad från svenska folket har man ju tillgång till skjutvapen. Så kanske är det detta som numera är Försvarsmaktens uppgift. Frågan är bara vad de äldre befälen skulle tycka om det. Alla kan ju inte redan ha sparkats.
