FN:s säkerhetsråd har antagit en amerikansk resolution om en plan för vapenvila i Gaza. Den innebär i stora drag först sex veckors eldupphör, frigivning av gisslan och sedan återuppbyggnad av infrastrukturen på den sönderbombade kustremsan. I skrivande stund har Hamas accepterat den, men Israel har ännu inte gett något besked. Lite märkligt eftersom det väsentligen är samma plan som föreslogs av just Israel för bara tio dagar sedan. På SVT hette det då att ”även om avtalet har presenterats som ett israeliskt förslag, så är det tydligt att det är USA som drar i trådarna”.
Men vem drar egentligen i vems trådar när det kommer till amerikansk-israeliska relationer? USA:s utrikes- och säkerhetspolitik står inte under inflytande från den israeliska lobbyn; den är snarare i dess fasta grepp. Så har det varit länge, men om vi nu bara ser till Bidens regering är till exempel utrikesministern, finansministern, justitieministern, säkerhetsministern, Vita husets stabschef och nationella säkerhetschefen samtliga judar.
När USA:s utrikesminister Anthony Blinken åkte till Israel efter 7 oktober och stod på podiet jämte Israels premiärminister Benjamin Netanyahu förkunnade han: ”Jag står här, inte bara som USA:s utrikesminister, men också som jude.” Lite senare i anförandet, efter att länge och utförligt ha fördömt Hamas ondska, upprepade gånger kommit in på Förintelsen och prisat israelisk heroism, lovade han: ”Ni må vara starka nog att försvara er själva, men så länge som USA existerar, kommer ni aldrig, någonsin, att behöva göra det.”
Samme Blinken åkte igår på nytt till regionen för att förmå Hamas att acceptera förslaget till vapenvila. Ska palestinierna lita på honom?
Benjamin Netanyahu har sagt att det inte kan bli tal om ett slut på kriget innan Israel har uppnått sina mål. Vilka är då målen? Att krossa Hamas får vi ständigt höra. Hamas grundades i slutet på 1980-talet och är alltså en rätt sentida aktör i detta över hundraåriga drama. Att upprätta ett Eretz Israel, ett stor-Israel omfattande allt inom de i Gamla Testamentet angivna gränserna, har däremot varit sionismens uttalade målsättning sedan dess begynnelse: alltså att även Gaza och Västbanken ska bli en integral del av den judiska staten.
Detta är inte Netanyahus egen politik, inte ”högerpolitik” som figurer som Jonas Sjöstedt vill inbilla sig, utan sitter i själva staten Israels DNA. Bibi vill gå till historien som en stor judisk ledare som tog ett viktigt steg på vägen mot Eretz Israel, men han håller samma kurs som samtliga företrädare i ämbetet, oavsett partitillhörighet.
De stora protesterna mot hans regering i Israel före och efter det senaste ”kriget” i Gaza började har heller ingenting att göra med hans hållning till palestinierna. Det är till stor del ett återuppblossande av de ofta våldsamma demonstrationerna i början av förra året mot en lag som skulle stärka presidentens makt. Nu handlar de också om att han inte fått gisslan frisläppt, men de motiveras inte av någon upprördhet för de döda och fördrivna palestiniernas skull.
Massmedia i väst har dessvärre helt anammat en sionistisk propaganda-diskurs. Varianter på ”Israels krig mot Hamas” brukar vara vinjetten när det rapporteras från Gaza i svensk tv. Det är inte ”krig”, i någon rimlig mening, när en av världens starkaste krigsmakter skjuter och bombar ihjäl tiotusentals försvarslösa civila, förstör sjukhus, skär av vatten- och eltillförsel, stoppar hjälpsändningar, fördriver i stort sett en hel befolkning om cirka två miljoner invånare från deras hem utan några som helst utsikter om att någonsin kunna återvända.
”Vapenvila” används också försåtligt. Det betyder normalt sett en överenskommelse mellan två stridande parter, men palestinierna har inget att sätta emot den förkrossande israeliska övermakten, så i verkligheten är det som föreslås bara en paus i den blodiga folkfördrivningen.
Om någonsin begrepp som folkmord eller etnisk rensning betytt något gör de det i det här fallet. Det äger rum nu, inför ögonen på en handfallen värld som lite generat skruvar på sig.
Tvåstatslösning? Nej, det har aldrig varit Israels målsättning. Och de kompromissar inte. Inte på lång sikt.
Västbanken nästa.
